Valet mellan Israel och Iran borde vara enkelt för utrikesminister Margot Wallström. Ändå verkar det så svårt. Hur hamnade regeringen här?, undrar gästskribenten Anosh Ghasri.


Den i USA utbildade men ideologiskt västföraktande iranska utrikesministern Javad Zarifs besök i Sverige har med rätta väckt reaktioner. En del har fokuserat på förtrycket av kvinnor i Iran, andra har lyft fram mänskliga rättigheter. Många har krävt att Margot Wallström ska ställa hårda krav på den iranska utrikesministern, som om Iran, en regim som helt förkastar den västerländska demokratins ideal, alls skulle lägga någon vikt vid Wallströms ord. Besöket är en mindre lyckad balansgång mellan krass realpolitik och politiska visioner som passar regeringens ideologiska glasögon. Ord som humanism, mänskliga rättigheter och en feministisk utrikespolitik må klinga vackert, men realpolitiken kan tvinga fram handlingar som går tvärs emot dem. Som en svensk delegation som frivilligt bär hijab, eller ett möte med utrikesministern för en av världens mest förtryckande regimer.

Hur mycket Sverige än kan tänkas tjäna på ett ekonomiskt eller politiskt samarbete med Iran, är dessa vinster inte tillräckligt stora för att kompensera för regeringens diskrepans mellan ord och handling. Mötet aktualiserar snarare frågan om Wallströms motsägelsefulla utrikespolitik. Den illustreras bäst genom att jämföra Wallströms förhållningssätt till Iran med hennes förhållningssätt till Israel – där hon är persona non grata. Sätt inte kaffet i halsen. Det är här det ideologiska krockar med det realistiska. Valet mellan en brutal diktatur, Iran, och en demokratisk stat, den enda i regionen dessutom, Israel, borde inte vara svårt. Ändå verkar det som att Wallström konsekvent väljer fel väg, trots att den rätta vägen är som upplyst av neonskyltar.

Det borde inte vara svårt för en utrikesminister som stoltserar med att vara en feministisk sådan att välja mellan ett land där kvinnor fängslas för att de har försökt att få till en dialog om den tvångsmässiga slöjan och ett land där varje kvinna får klä sig som hon själv behagar oavsett vilken tro hon tillhör. Inte heller borde ett fördömande ligga långt borta när bloggare och civila aktivister fängslas på lösa grunder, medan medhåll och kanske till och med beröm borde ligga nära till hands när en stat i en av världens mest instabila regioner gör sitt yttersta för att värna om och trygga sina minoriteters rättigheter.

Wallström kan utan några större problem tala om utomrättsliga avrättningar i fallet Israel, men står närmast handlingsförlamad när Irans invånare utsätts för illdåd av sin egen regering. Så sent som förra året, i samband med oroligheter i Iran, som pockade på internationell uppmärksamhet, viftade Wallström lättvindigt bort allt. ”Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling”, lät det då.

Det är den här föga imponerande balansgången mellan realpolitik och politiska visioner som gör att representanter för en av världens mest ökända diktaturer, som ägnar mer medel åt att destabilisera regionen än att värna om sin egen befolkning, välkomnas till Sverige med öppna armar, medan en i många bemärkelser unik demokrati får kalla handen trots att den senare har betydligt mer att erbjuda Sverige och i det långa loppet även det svenska folket.

Att det dessutom rimmar illa med Wallströms och S stoltserande med att vara världens första feministiska regering, ja, det är en fråga som inte ens de skickligaste retorikerna kan hjälpa Wallström att förklara på ett logiskt sätt med hedern i behåll.

Anosh Ghasri
Frilansskribent, krönikör och kolumnist. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Publicerad på SvD:s ledarsida 22 augusti 2019

Fler artiklar