Som Israels ambassadör i Sverige har jag inte för avsikt att göra några ställningstaganden i den svenska inrikespolitiken. Med detta sagt – när det gäller den svenska utrikespolitiken gentemot Israel är det emellertid min skyldighet att uttrycka min åsikt.


Utan synpunkter på nästa regerings sammansättning och vilka partier som kommer att ingå i denna, förväntar sig Jerusalem en djupgående och betydande förändring med avseende på den svenska regeringens inställning till Israel.

Vi förväntar oss att en ny regering skall formulera en mycket mer balanserad, realistisk, pragmatisk och välvilligt inställd politik till Israel.

Det är ingen hemlighet att den senaste regeringen har fått relationerna mellan Sverige och Israel att försämras i aldrig tidigare skådad grad. Den fientliga, ensidiga, obalanserade svenska politiken som vi sett under senare år har orsakat stor skada, inte så mycket för Israel, som huvudsakligen för Sverige självt.

Den ensidiga och radikala svenska hållningen har lett till en situation där Sverige har ställt sig utanför den diplomatiska processen i fråga om fredsansträngningarna i Mellanöstern, och berövat Sverige möjligheten att påverka och spela någon som helst roll i försöken att föra freden framåt. Den har gjort Sveriges röst irrelevant för hela denna fråga. Tilltron till den svenska politiken har drastiskt minskat i Jerusalem och det har i samma grad Sveriges förmåga att praktiskt bidra till fredsansträngningarna.

Under de senaste fyra åren har Sverige huvudsakligen varit upptaget av kontakter med likasinnade aktörer i Mellanöstern. En sådan dialog är otvivelaktigt mycket bekväm och mycket lätt men dess reella möjligheter att praktiskt och konkret bidra till ett främjande av freden är alltigenom negligerbara

Det är viktigt att minnas att Sveriges fientliga politik gentemot Israel inte började med den senaste regeringen. Den föregicks av många år av en politik som baserades på en ideologistyrd, dogmatisk, radikal agenda som tog form vid tiden för den "Nya vänsterns" uppträdande vid 60-talets slut. Denna agenda utmärkte sig huvudsakligen för ett moralistiskt predikande i den överlägsna och paternalistiska ton som är karakteristisk för dem som anser sig ha världsmonopol på moral.

Under många år kom det i Sverige att utvecklas en besatthet i fråga om allt som rörde Israel. De svenska regeringarna föredrog vänskapliga relationer med några av de våldsammaste diktaturerna i Mellanöstern framför nära relationer till regionens enda demokrati.

Emellanåt har det förefallit som om den svenska utrikespolitiken i fråga om Mellanöstern blivit kvar i det tidiga 70-talet. Den har fullständigt lämnat utan avseende de dramatiska förändringar som ägt rum i Mellanöstern under senare år. De djupgående förändringar som kommit att prägla den islamiska och arabiska världen – förändringar såsom den dramatiska och växande sprickan mellan sunni och shia, kriget i Syrien, Irans strävan efter hegemoni – allt detta har inte kunnat bota besattheten av Israel. Mellanöstern har förändrats, hela världsordningen har varit stadd i förändring men den svenska Israel-politiken har förblivit densamma som på 70- och 80-talen.

Ett lågvattenmärke i relationerna var den svenska regeringens beslut att erkänna en så kallad "palestinsk stat". Detta beslut orsakade skada på två sätt. Först och främst skadade det fredsprocessen mellan israeler och palestinier. Den svenska regeringen beslöt att föregripa resultaten av israelisk-palestinska förhandlingar innan de ens börjat. Detta gjorde palestinierna ovilliga att återvända till förhandlingsbordet. Det var otroligt att kunna konstatera i vilken utsträckning den svenska regeringen helt bortsåg från Israels legitima intressen såsom landets rätt till självförsvar mot islamistisk terrorism. Det andra avseende i vilket beslutet var skadligt var naturligtvis i fråga om de bilaterala relationerna mellan Israel och Sverige. Det svenska beslutet har återigen fått Sverige att framstå som det mest Israel-fientliga landet i Europa.

Vi har ofta hört sägas att medan Sverige de facto bedriver en anti-israelisk politik, avser man samtidigt att bekämpa antisemitismen. I synen på det genomförbara i detta finns emellertid många som har avvikande mening.

Det viktigaste, mest avgörande och nödvändiga redskapet för att bekämpa antisemitism är utbildning. Det formella utbildningssystemet spelar en avgörande roll för att praktiskt leda bekämpandet av antisemitism i skolor och utbildningsanstalter.

Den som vill leda ärliga och effektiva ansträngningar att bekämpa denna måste också stå i intensiv kontakt med den judiska statens företrädare – för att sända lärare till Yad Vashem i Jerusalem och över huvud taget kunna föra en nära och förtroendeful dialog med den stat som är förintelseöverlevarnas stat. Så har verkligheten uppenbarligen inte sett ut i fråga om utbildningssystemet i Sverige under senare år – där ledande politiska företrädare bland annat på utbildningsområdet haft en påfallande antagonistisk inställning till den judiska staten.

Det är nu hög tid att fråga sig i vilken riktning den svenska Israel-politiken kommer att röra sig inför framtiden. Jag skulle återigen vilja understryka att jag inte avser att ta parti i den inrikespolitiska debatten i Sverige. I grund och botten är det inte det snävt partipolitiska perspektivet som här är det viktiga. Med detta sagt förväntar jag mig dock – oavsett vilka partier en ny regering kommer att innefatta – att den i grunden kommer att ändra sin politik gentemot Israel och formulera en mycket mer balanserad och pragmatisk policy härvidlag. Det är hög tid att formulera en politik som stödjer Israel, det enda land i Mellanöstern som med Sverige delar samma grundläggande värden: frihet, demokrati, jämställdhet och ett öppet samhälle.

En ny svensk politik gentemot Israel – en mycket mer balanserad och vänligt inställd sådan som bättre passar dagens realiteter i Mellanöstern, inte 70-talets – kommer att göra det möjligt för Sverige att göra sin röst hörd inte bara i arabvärlden utan också i Jerusalem, Israels huvudstad.

Ilan Ben-Dov
Israels ambassadör i Stockholm

Publicerad på SvD:s ledarsida 10 oktober 2018

Fler artiklar