Diplomatiskt, ekonomiskt och militärt har Israel aldrig varit starkare än i dag. I kontrast till detta har den palestinska saken aldrig varit i sämre skick. Vi har Hamas - som pendlar mellan att beskjuta Israel med raketer och samtidigt be israelerna att ge dem den el de behöver för att behålla makten, och den Palestinska Myndigheten - som försvagas av korruption och interna motsättningar. De lyckas varken hitta ett sätt att besegra israelerna, eller sluta fred med dem.
Som en följd av detta noterar jag att många palestinier, särskilt de unga, i allt högre grad ger upp tanken på en egen stat. I stället förespråkar de en ”enstatslösning”, en enda, binationell stat mellan Jordanfloden och Medelhavet. Detta är ett uttryck för desperation, snarare än ett seriöst politiskt program.
Argumentet för en enstatslösning är rätt enkelt. Man menar att Israel i praktiken kontrollerar Västbanken och i viss mån även Gazaremsan. Det liberala argumentet är att människor skall ha möjlighet att påverka sitt styre genom att rösta i fria val. En del palestinier hävdar att situationen är jämförbar med det Sydafrikanska systemet med ”bantustans”, där vita Sydafrikaner skapade konstgjorda ”hemländer” för de svarta sydafrikanernas stammar, och använde systemet som ett alibi för att förvägra de svarta fulla rättigheter inne i själva Sydafrika. Palestinier hävdar således att Västbanken och Gaza är som bantustans fast för palestinier. Lösningen skulle därmed - utan någon egen stat i sikte - att ge palestinierna fulla medborgerliga rättigheter, inklusive rösträtt, i Israel.
Det är lätt att förstå den palestinska frustrationen över status quo, men jämförelsen med Sydafrika håller inte. Israel är det judiska folkets nationalstat och strävar inte efter att styra över en arabisk majoritet, eller bygga ett kolonialt imperium i Mellanöstern.
”Hotet” om att palestinierna skulle vilja ge upp sin strävan efter en egen stat för att i stället skaffa politiska rättigheter i Israel, är ett tomt hot. Palestinierna kan helt enkelt inte tvinga på israelerna en enstatslösning.
Kravet på enstatslösning handlar ibland om att man vill delegitimera Israel, men det finns fler syften. En palestinier jag nyligen mötte i Ramallah förklarade att enstatsmodellen är populär bland yngre, delvis eftersom de anser att staten Israel är mer välstyrt och välfungerande än Västbanken under den Palestinska Myndigheten. Israel har bättre administration, mindre korruption, och är mer lyhört för den allmänna opinionen. Kraven på enstatslösning kan således även ses som en misstroendeförklaring mot det egna styrets svaga ledarskap, misslyckade politiska lösningar och korruption, Faktorer som fört palestinierna till deras nuvarande utsatta situation.
I så fall är det ett tecken på att åtminstone en del palestinier börjar tänka i mer realistiska termer när det gäller konflikten. Det är ju faktiskt den palestinska myten om evig motståndskamp, och det våld och den terror som därmed legitimeras, som också förlänger Israels ockupation. Om palestinierna vore redo att avsluta motståndet för att i stället förespråka försoning och nära ekonomiskt och politiskt samarbete med den judiska staten, så skulle den palestinska staten kunna bli hur välmående som helst.
Det finns även territoriella och politiska eftergifter som ingen israelisk ledare skulle göra under hot, men som skulle bli möjliga i samband med en verklig fred.
Dagens palestinier behöver ingen Nelson Mandela som kan leda kampen för lika politiska rättigheter i en gemensam stat. De behöver en Konrad Adenauer: en ledare som kan finna sig i ett militärt nederlag och smärtsamma landförluster, samtidigt som han bygger en framgångsrik framtid genom att försonas med segrarna. Efter kriget visade Adenauers Västtyskland att det är möjligt att resa sig från förkrossande nederlag, men innan man kan gå vidare måste man inse att man förlorat.
Idag är utvecklingen i Mellanöstern inte särskilt uppmuntrande, men det finns ljusglimtar. De arabstater som hotas av Iran inser nu att allt det där som gör Israel till en svårslagen fiende istället kan göra Israel till en värdefull vän.
När den viktiga insikten når även palestinierna kan vi på allvar börja hoppas på en bättre framtid för alla parter.
Walter Russell Mead
Publicerad i Wall Street Journal 20 maj 2019
Länk till originalet som denna vecka snabböversatts för Israelnytts läsare