En av mina prenumeranter hörde nyligen av sig till mig med följande undring: “Jag har en diskussion med en person om situationen i Israel. Personen hävdar att det geopolitiskt inte finns något reellt hot mot Israel eftersom de omgivande länderna, inklusive Iran, inte har några möjligheter att genomföra en framgångsrik invasion. Skadan de gör och kan göra är verklig, har stora negativa effekter, och bör tas på fullt allvar, men är inte ett existentiellt hot. Allt de kan uppnå är att såra familjer. Inget mer. När de pratar om att utplåna Israel är det just det, prat. De har inte förmågan att vinna.” Prenumeranten kände sig tveksam inför denna beskrivning av situationen och ville därför veta hur jag ställde mig till den.

Den 4 december inledde Israels försvarsstyrkor (IDF) Operation Nordansköld, med syfte att hitta och oskadliggöra ett antal tunnlar som den libanesiska terroristorganisationen Hezballah har grävt under gränsen mellan Libanon och Israel. Hittills har fyra tunnlar upptäckts, men Israel befarar att det finns ytterligare minst sex, då man i flera år har haft känslig seismologisk utrustning utplacerad längs med gränsen som har indikerat kontinuerlig underjordisk aktivitet på ett specifikt antal platser, där IDF nu systematiskt gräver/borrar för att hitta och förstöra dem.

Om alla dessa tunnlar hade färdigställts utan att ha upptäckts av Israel hade Hezballah kunnat använda dem som ett överraskningsmoment i nästa krig. I skydd av tät dimma och under intensiv raketbeskjutning av hela Israel (Hezballah har sedan 2006 byggt upp en raketarsenal som omfattar omkring 150,000 raketer, fler än Europas NATO-medlemmars samlade raketarsenaler) skulle hundratals terrorister obemärkt ha kunnat ta sig in på israeliskt territorium och tagit kontroll över delar av norra Galiléen. De tusentals israeler som bor i området hade mördats. Några hade förmodligen förts till Libanon som gisslan, att användas i psykologisk krigföring (filmad tortyr och avrättningar) och/eller i utpressningssyfte.

Med eller utan attacktunnlar beräknar israeliska experter att nästa krig mot Hezballah i Libanon kommer att kräva långt fler israeliska dödsoffer än något tidigare krig och lamslå hela landet i flera veckor. Risken är även stor att  halv- och ickestatliga aktörer i Gaza, på Västbanken, i Sinai och i Syrien, vars mål är förintelsen av staten Israel, kommer att utnyttja situationen och gå till attack. Israel skulle då tvingas utkämpa ett komplext flerfrontskrig, och detta innan Irans öppet aktiva roll ens ha börjat räknas in i ekvationen.

Skulle detta innebära slutet för staten Israel? Det beror på hur man definierar “slutet”. Om Hezballahs terrorister lyckades genomföra en massinfiltration skulle de förmodligen så småningom trängas tillbaka över gränsen. Dödssiffran på den libanesiska sidan skulle vara många gånger högre än den israeliska dödssiffran, likaså den materiella förödelsen. Både den ekonomiska och den psykologiska effekten av ett sådant krig bör dock inte underskattas. Varje land, liksom varje människa, har sin brytpunkt, och den sammanfaller inte nödvändigtvis med punkten av total förintelse. Ett land som inte återhämtar sig ekonomiskt och psykologiskt från ett krig kan ändå fortsätta att existera i flera generationer, men först efter att ha förvandlats till ett annat land, med krossad krigsmoral, stagnerad ekonomi och en helt desillusionerad befolkning.

Att sammanfatta detta skräckscenario – tusentals (långt räknat) civila dödsoffer, raketbombade städer och en lamslagen ekonomi som i bästa fall skulle ta åratal att återhämta sig – med att “allt Israels fiender kan uppnå är att såra familjer, inget mer”, är så fruktansvärt hjärtlöst och verklighetsfrånvänt att man sätter kaffet i halsen, innan man börjar undra exakt hur pass mycket värre situationen skulle behöva vara för att förtjäna ett mer realistiskt och empatiskt omdöme.

Frågan är förstås hypotetisk, och det är nog däri en stor del av problemet ligger, nämligen att staten Israel sedan 1948 systematiskt har arbetat på högtryck för att avvärja alla hypotetiska skräckscenarier innan de förverkligas. Detta kräver en snabb (och därför mycket förenklad) historisk genomgång: först byggde Israel upp IDF, en av världens starkaste och mest effektiva arméer, med allmän värnplikt för både män och kvinnor, som framgångsrikt slog tillbaka de militära invasionsförsöken 1948, 1967 och 1973. Vid samtliga dessa tre tillfällen var det många experter som kallt räknade ut den judiska staten.

Israels mest inbitna fiender ändrade då strategi och började istället finansiera terroristorganisationer, som till största delen undvek att gå till direkt militär konfrontation mot IDF och istället riktade sig mot “mjuka mål”, civila israeler och judar i diasporan. Israel blev då världsledande i att både förebygga och bekämpa terrorism, och de spektakulära terroristattackerna med stora mängder dödsoffer som utfördes från början av 70-talet och en bit in på 2000-talet hör idag till ovanligheterna.

Än en gång ändrade då Israels fiender taktik: man undvek direkt konfrontation med IDF, lade mindre energi på att försöka utföra spektakulära terroristattacker, och började istället attackera Israels civilbefolkning med raketer. Israel utvecklade då flera olika raketförsvarssystem, som idag kan skjuta ner båda kort-, medel- och långdistansrobotar. Man införde även byggnadsregler som kräver att varje lägenhet ska förses med sitt eget skyddsrum, och konstruerade till och med underjordiska sjukhus. Under kriget sommaren 2014 avfyrade de palestinska terroristorganisationerna i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men tack vare raketförsvarssystemet Järnkupolen och den goda tillgången till skyddsrum lyckades de bara döda sex människor.

Det som visade sig vara betydligt dödligare än de palestinska raketattackerna var tunnlarna som hade grävts under gränsen mellan Gaza och Israel och genom vilka palestinska terrorister lyckades utföra flera dödliga bakhåll, som i ett fall även medförde att Hamas lade beslag på en dödad israelisk soldat, vars kropp terroristorganisationen nu använder som förhandlingsbricka. En stor del av kriget 2014 gick ut på att hitta och oskadliggöra de 14 tunnlar som nådde in på israeliskt territorium. Enligt vissa uppgifter ska Hamas ha planerat en massinfiltration genom tunnlarna senare samma år, med syfte att genomföra massakrer i israeliska gränssamhällen och föra med sig israeliska civila till Gaza som gisslan. I skrivande stund pågår därför konstruktionen av en underjordisk barriär längs med gränsen till Gaza för att eliminera hotet från attacktunnlarna. Den kostar 100 miljoner kronor per kilometer att bygga, vilket kanske låter som mycket pengar, tills man betänker att Israels försvarsbudget numera ligger på över 170 miljarder kronor om året.

Att de militära hoten mot Israel ligger på en icke existenshotande nivå beror således på Israels frenetiska ansträngningar i 70 år att alltid ligga flera steg före sina fiender, oavsett hur mycket det kostar – samt på Guds försyn. Det beror alltså inte på att de militära hoten inte är “reella”, eller att fiendens upprepade löften om snar utplåning bara är “prat”. Den nonchalans med vilken dessa reella och uppriktiga hot så ofta avfärdas bör dock inte förvåna någon: hot mot judars väl och ve brukar sällan tas på allvar. “Flera pålitliga och välinformerade källor bekräftade emellertid att Hitlers antisemitism inte är så genuin och våldsam som den låter”, rapporterade exempelvis New York Times den 21 november 1922. “De menar att han bara använder antisemitisk propaganda för att locka till sig massorna och hålla dem upphetsade och entusiastiska tills dess hans organisation har fulländats och blivit tillräckligt stark för att effektivt kunna användas i politiska syften”.

Ett mer aktuellt exempel på detta, visseligen mindre dramatiskt men minst lika frapperande nonchalant, kunde noteras i FN:s säkerhetsråd igår när frågan om Hezballahs attacktunnlar togs upp till diskussion. Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog noterade att tunnlarna strider mot säkerhetsrådsresolution 1701, men tyckte ändå att det var passande att fördöma “alla överträdelser av resolution 1701 från båda sidor, inklusive de nästan dagliga israeliska kränkningarna av libanesiskt luftrum”. Olof Skoog uppfattar alltså ingen moralisk skillnad mellan israeliska rekognoceringsuppdrag, som i minst ett fall bidrog till upptäckten av en attacktunnel, och Hezballahs långtgångna planer att genomföra en omfattande massaker på israeliska civila: Israels självförsvarsansträngningar är lika förkastliga som Hezballahs massmordsfantasier.

Paul Widén
Jerusalem

Publicerad på egna sidan Nyheter från Israel 20 december 2018

Gå gärna in på Paul Widéns sida och abonnera på hans nyhetsbrev - direkt från Israel!

Fler artiklar