Denna text bemöter en annan debattartikel, rubricerad ”Dags att bryta tystnaden om Palestina (Michelle Alexander NYT 19/1)”.


Dershowitz konstaterar att den palestinska frågan inte direkt tigs ihjäl, utan snarare är en av de mest överrapporterade i sitt slag – både ute på universiteten, i FN och i medierna. Därefter levererar Dershowitz sitt svar, som här justerats något för en svensk kontext.

 
Det finns ingen tystnad som behöver brytas. Men något som behöver brytas är de dubbla måttstockar som används av dem som låtsas som om de palestinska kraven skulle vara viktigare än kraven från kurder, syrier, iranier, tjetjener, tibetaner, ukrainare och de många andra grupper som behöver omvärldens stöd. Dessa är mer förtjänta grupper, som verkligen lider av mediernas och det internationella samfundets tystnad. FN lägger mer tid, pengar och omröstningar på den palestinska frågan, än man lägger på samtliga dessa förtryckta grupper sammanlagt.
 
Palestiniernas lidande, som inte kan jämställas med det lidande som många andra grupper utsatts för, är till stor del självförvållat. Palestinierna kunde haft en egen stat, utan ockupation, om de hade accepterat resultatet av 1938 års Peel-kommission, FN:s delningsplan från 1947, förslaget vid Camp David år 2000, eller Ehud Olmerts erbjudande 2008. De avvisade alla dessa erbjudanden och svarade med våld och terror, eftersom de annars hade varit tvungna att acceptera Israel som det judiska folkets nationalstat. Något de än i dag är ovilliga att göra.
 
Jag vet detta eftersom jag själv ställde frågan direkt till den palestinska presidenten Mahmoud Abbas och han svarade nej. Det palestinska ledarskapet har alltid varit större motståndare till en judisk stat än man varit tillskyndare av en palestinsk.
 
Den palestinska frågan är inte ”en av vår tids stora moraliska utmaningar” som det hävdades i New York Times kolumn. Det är ett sammansatt, nyanserat, pragmatiskt problem, med fel hos alla parter. Frågan kunde lösas om palestinska ledare vore redo att acceptera de ”smärtsamma kompromisser” som israeliska ledare redan kommit överens om att acceptera.
 
Hade det tidiga palestinska ledarskapet, med de omgivande arabstaterna, inte attackerat Israel samma stund som landet deklarerade sin självständighet, så hade palestinierna fått en livskraftig stat utan flyktingar. Hade Hamas använt de resurser man fick då Israel avslutade sin ockupation 2005 till att bygga skolor och sjukhus i stället för att låta resurserna gå till att bygga raketramper och terrortunnlar, då kunde Gazaremsan kanske ha blivit ett nytt Singapore – istället för den fattiga enklav som det palestinska ledarskapet nu förvandlat den till.
 
Hamas ledare och den Palestinska Myndigheten har minst lika stort ansvar för palestiniernas umbäranden som israelerna. Israel är verkligen inte felfritt, men debattens återkommande skyll-allt-på-Israel-attityd är kontraproduktiv eftersom den palestinska motsträvigheten uppmuntras. Som den israeliske diplomaten Abba Eban en gång noterade: ”Palestinierna missar aldrig en chans att missa en chans”.
 
I New York Times kolumn påstods vidare att israeliska araber drabbas av legal diskriminering. I själva verket har israeliska araber fler rättigheter än araber någonstans i den muslimska världen. De röstar fritt, har sina egna politiska partier, argumenterar fritt och öppet mot den israeliska regeringen, och gynnas av den positiva särbehandlingen vid israeliska universitet. Den enda juridiska rättighet de saknar är att förvandla Israel till ytterligare en muslimsk stat styrd av sharia-lagar, istället för att som i dag vara det judiska folkets nationalstat, styrd av frihet och sekulär demokratisk lagstiftning. Detta är vad Israels nya nationalstatslag handlar om när den förnekar araber ”rätten till självbestämmande i Israel”. Personligen är jag dock motståndare till denna lag.
 
Kolumnen fördömer att ”palestinska hem jämnas med marken” men nämner inte att dessa hem tillhör terrorister som mördar judiska barn, kvinnor och män. Texten sörjer Gazas dödsoffer, utan att nämna att många av dessa offer var mänskliga sköldar, utnyttjade av Hamas för att terroristerna skulle kunna skjuta raketer mot den israeliska civilbefolkningen. Gaza kallas ”ockuperat” trots att varenda bosättare och soldat lämnade redan 2005. Det påstås finnas ”gator som endast är för judar”, vilket är en kategorisk lögn. I de omtvistade områdena finns vägar där säkerhetsläget gör att endast bilar med israeliska nummerskyltar får köra. Men dessa vägar är faktiskt öppna för alla israeler, inklusive druser, muslimer, kristna, zoroastrier, och personer som saknar tro.
 
Kolumnens mest upprörande avsnitt är påståendet att den skrevs under insiration av Martin Luther King Jr. Han var i själva verket en stabil sionist, som sa ” When people criticize Zionists, they mean Jews. You are talking anti-Semitism”. Det är säkert möjligt at than skulle kunna vara kritisk till vissa politiska inslag i dagens Israel, men jag är övertygad om att han skulle förfärats av kolumnens orättvisa angrepp mot det judiska folkets nationalstat. Särskilt som skribenten i detta syfte valt att missbruka Martin Luther King Jr:s goda namn.
 
Alan M Dershowitz
 
Alan M. Dershowitz är the Felix Frankfurter Professor of Law, Emeritus, at Harvard Law School.
Följ honom på twitter: @AlanDersh
 
Publicerad I bl.a. The Hill 22 januari 2019 

Fler artiklar