2004 bevistade jag och min fru tillsammans med ett hundratal andra en samling som Keren Hayesod anordnade på Nalen. Det var dock ingen vanlig samling. Inför samlingen hade upprop gått ut från vänsterradikala krafter att gå till storms mot ”sionisterna”. Mötet, som handlade om humanitära projekt i Israel, avlöpte väl och var trevligt. Men när det var dags att gå, klev en vakt upp på scenen och förklarade att vi inte kunde gå ut genom stora ingången på grund av våldsamheter utanför. Istället uppmanades vi att gå ut bakvägen och ta oss hem via gatorna där. Det var först när vi kom hem som vi kunde se TV-bilderna av en rasande mobb beväpnad med gatstenar, järnrör och batterisyra som skrek ut sitt hat. Rop om att ”krossa sionisterna” blandades med ”Allah Akbar”. 

När vi letade oss fram på bakgatorna stockade sig vreden i halsen på mig. Vrede över att gamla människor som överlevt Förintelsen, nu 60 år senare skulle behöva huka och gömma sig för samma andas barn som försökte förinta dem då. I mitt hemland Sverige. I rapporteringen följande dag skrevs ingenting om detta; däremot uttalades stor förståelse för ”demonstranterna”, varav de mest våldsamma hade fått tillbringa natten i finkan och utmålade sig som hjältar för en god sak. För dem var det inga problem att kamouflera sitt judehat med ord som ”Israelkritik”. Jag hörde aldrig att de drabbades av några efterräkningar. 

Det var samma märkliga oheliga allians som idag mellan radikal vänster och radikala islamister, som egentligen inte har något alls gemensamt utom hatet mot Israel (och USA). Det märkliga är den respekt, nästan hovsamhet, som dessa brukar behandlas med av media och stora delar av kultureliten. Faktiskt kunde man återfinna huvuduppviglaren till kravallerna vid Nalen på kultursidorna, utan att någon verkade se något problem med det. 

Det hade då under en tid pågått ett generalangrepp mot rätten att samlas i fred, rätten att offentligt uttrycka sympati för den judiska staten Israel och dess rätt att existera, rätten för judar i Sverige att slippa återigen huka sig för dem vill skada dem, rätten för judar att våga gå ute på gatan med kippa eller Davidsstjärna utan att tänka sig för. Saker som borde vara självklarheter i ett upplyst och fritt samhälle i Europa, särskilt med tanke på minnet av Förintelsen för bara en mansålder sedan. 

Angreppet tog formen av våld och hot om våld. Närhelst ett offentligt möte ordnades för att visa stöd för den judiska staten Israel, måste ett stort polisuppbåd inkallas för att garantera säkerheten.  

Budskapet från mobben var och är: ”Om ni sticker upp kan det gå er illa.” Och detta handlingssätt är i och för sig logiskt, eftersom det ju har varit så man behandlade oliktänkande i länder under kommunismens stövel och religiöst avvikande i länder där islamismen härskar. Därför måste det ha varit med stor tillfredsställelse man konstaterat att det fungerar även här, därför att rättsmyndigheterna har blivit pragmatiska och hellre flyttar på källan till hatet än på dem som hatar. 

Ett exempel på detta var 2010 i Malmö, då mitt under ett av flera Gazakrig en grupp Israelvänner hade ansökt och fått tillstånd till ett möte till stöd för Israel. De stod med gitarrer och sjöng helt fredligt, och med den israeliska flaggan bakom sig, och en bit bort stod en rasande mobb som skrek ut sitt hat mot Israel och kastade projektiler, flaskor, stenar och fyrverkeripjäser. I en sådan situation är det av enormt signalvärde vilken respons samhället visar upp inför gatans lag – om man visar fasthet för att slå vakt om våra fri och rättigheter som yttrandefrihet och frihet att samlas i fred, eller om man låter mobben vinna. 

Här kan man tycka att polisen borde ha gripit in med vattenkanoner och helt enkelt spolat bort den våldsamma mobben. Men så skedde inte. Istället beordrade man Israelvännerna att ge sig iväg, trots sitt mötestillstånd. De fick fly undan projektiler och konfronterades på gatorna med frågan om de varit med vid manifestationen och om de var judar. 

Därför var signalvärdet vid denna och andra liknande händelser mycket stort och katastrofalt. Ty de som hatar judar och Israel visste nu att det svenska samhället inte kommer att med fasthet skydda judar och Israelvänner. Man uttalar sig upprört och med fördömanden efter skändningar eller bränder mot synagogor. Men mer än ord är det inte. 

Därför vågar inte judar gå öppet med kippa eller davidsstjärna i Malmö, liksom på många andra platser i Sverige. Därför håller Malmö på att bli ”judenrein”. Därför går en del elever ut i protest när det undervisas i skolor om Förintelsen. 

Ett annat beslut som stärkte dessa krafter var när justitiekansler Lambertz 2007 kom fram till att det inte var hets mot folkgrupp att kalla judar ”grisar”. Det var en bandupptagning från en predikan i en Stockholmsmoské som översattes från arabiska och där det visade sig att detta hade predikats. Justitiekanslern vred sina händer och förklarade att detta var det svåraste beslut han fattat, men hets mot folkgrupp var det alltså inte! 

Jag råkar tro att Stefan Löfvén är uppriktig i det han säger, och att han faktiskt är en vän till det judiska folket. I början av sin gärning som statsminister uttalade han också, tydligen utan att konsultera partistyrelsen, att Israel har en självklar rätt att försvara sig. Men efter svidande intern kritik fick han alltså revidera detta uttalande och lägga till en skopa kritik mot Israel.  

Man anordnar en stort uppslagen konferens om antisemitism i Malmö, och förklarar sig stå fast i kampen mot den. Men samtidigt täcker man alltså över litteratur om judendomen i en offentlig institution, för att ”inte provocera” antisemiter. Så därför blir, tyvärr, denna konferens ett gigantiskt slag i luften, helt enkelt därför att man som land redan i praktiken, om än inte i ord, har svikit judarna. 

 En känd festfixare i Stockholm, en helt vanlig, inte särskilt religiös människa, skrev för några år sedan en debattartikel om hur han, som aldrig tidigare haft tanken på att göra aliyah, på senare år har känt sig alltmer hotad som jude i Sverige. Han skrev att om utvecklingen fortsätter på samma sätt, sätter han förmodligen på sig kippa och flyttar till Israel.  

Europa höll på att bli judendomens grav för drygt en generation sedan. Och nu är Europas budskap till judarna här: ”Vi kommer inte att agera med fasthet för att skydda er mot dem som vill döda er. Det kostar för mycket och vi vill hålla fred med alla, även våldsamma antisemitiska grupper. Om vi inte provocerar dem kanske de lämnar oss i fred.”  

Den oerhört viktiga skillnaden mellan då och nu är att judarna sedan 1948 har återfått sitt urgamla hemland. Nu finns återigen ett land dit alla judar är välkomna och där de inte som i omvärlden är beroende för sin säkerhet av de styrandes eventuella välvilja. Om omvärlden återigen sviker judarna, finns åtminstone ett land som inte aktar judiskt blod som billigt, ett land där judar från hela världen har en tillflykt, och där judars säkerhet inte kommer i andra hand. 

Detta är ett skäl till tacksamhet för alla som ser sig som vänner till det judiska folket. Men desto hårdare måste historiens dom bli över de länder som inte lärde sig av, alternativt inte bryr sig om, läxan om Europas fruktansvärda svek mot judarna för mindre än 80 år sedan. Måtte Sverige lära sig den läxan innan det är för sent. Inte för Israel. Men för oss. 

Bengt-Ove Andersson 

Tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Fler artiklar