Det är alltså 50 år sedan sexdagarskriget 1967, det som av större delen av arabvärlden men framför allt Israels ärkefiende Egypten var tänkt att göra slut på den judiska staten en gång för alla. Israel hade framgångsrikt försvarat sig efter sin födelse 1948, och efter vapenstilleståndet 1949 höll man ett område som i princip överensstämde med det man tilldelats genom FN:s delningsplan 1947. Men det var mycket svårförsvarade gränser, och på det smalaste stället var landet inte mer än 16 kilometer smalt. Dessutom var Jerusalem delat.
 
Av det ursprungliga Palestinamandatet, det som erövrats av britterna under första världskriget från Turkiet, hade cirka 75 procent redan 1922 skurits bort och gjorts till ännu en arabisk stat – Jordanien. När britterna överlämnade förvaltandet av resten av mandatet till FN 1947, tillsatte FN alltså en kommission som skulle komma med rekommendation om hur detta skulle fördelas. FN föreslog alltså en lösning där de västliga delarna tilldelades den judiska staten, och där Gaza-området och stora delar av Judeen och Samarien (vanligen kallat Västbanken) tilldelades landets arabiska invånare.
 
Det är väl att märka att ingen då talade om en palestinsk nation eller ett palestinskt folk, helt enkelt för att inget sådan hade existerat historiskt. Däremot hade den judiska återuppbyggnaden av landet resulterat i en mycket stor arbetsinvandring från de omkringliggande länderna, och i ett mycket gåtfullt och olycksdigert beslut efter kriget 1948-49 beslöt FN att alla araber som uppehållit sig i landet i 2 år eller mer före 1948 automatiskt räknades som palestinska flyktingar.
 
Efter andra världskriget fanns flera miljoner flyktingar i Europa. Det skedde en enorm folkomflyttning och slutlig assimilering av dessa flyktingar i nya hemländer när krutröken lagt sig, precis som skett efter tidigare krig i historien. Men nu fanns plötsligt en märklig flyktingstatus som dessutom kunde ärvas, och det finns nu palestinska flyktingar i fjärde generationen. Skillnaden mellan andra krig och kriget 1948-49 var att Israels motpart aldrig accepterade dess utgång eller överhuvudtaget erkände landets existens. ”Den sionistiska enheten” var ett vanligt uttryck.
 
Jerusalems status
Jerusalem föreslogs av FN bli en ”öppen stad”. Denna status skulle vara i nio år, och därefter skulle stadens invånare rösta om vilket land de skulle tillhöra. Eftersom judarna hade varit i klar majoritet i staden i nästan hundra år, finns ingen tvekan om hur omröstningen hade utfallit. Argumenten för att östra Jerusalem skulle vara ockuperat av Israel är alltså lika tunga som ett höstlöv.
 
Men när vapnen tystnade 1949, höll judarna den västra delen av staden, medan Jordanien höll den östra, som innehöll Gamla staden och judarnas heliga platser. Gaza-området hölls av Egypten, och Västbanken av Jordanien. Det fanns alltså inga hinder i världen för dessa länder att upprätta en palestinsk stat på dessa områden. Israel hade säkerligen accepterat det, i utbyte mot ett fredsavtal. Men arabländerna hade redan i FN förkastat delningsförslaget och sagt nej till fred och nej till en judisk stat.
 
Nassers roll
Det var aldrig någon tvekan om att det var Egypten och president Nasser som var Israels ärkefiende, med Syrien som god tvåa. Nasser utlöste redan 1956 ett nytt krig då han förstatligade Suezkanalen och stoppade den för israelisk sjötrafik. Resultatet av det kriget var att Israel erövrade Sinaihalvön, men lämnade tillbaka den för att kontrolleras av en FN-styrka. Kriget, där både Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel tog till vapen för att häva den olagliga blockaden av Suezkanalen, upphörde efter att Sovjet hotat att ingripa militärt och ett tredje världskrig hotade.
 
Åren 1949-1967 präglades till stor del av ”nålsticksanfall” in i Israel från Gaza och Västbanken, samt resulterande israeliska räder in i dessa områden. 1967 hette Israels premiärminister Levi Eshkol. Han var en duglig statsman och byråkrat som hade lyckats bygga upp en god infrastruktur i Israel, men han var knappast en ledare som ingav respekt för presumtiva fiender. Egypten och Syrien var nu klientstater till Sovjet, som hade utrustat dessa och andra arabländer med toppmodern krigsutrustning. Även Israel hade rustat, och bland annat köpt stridsflygplan från Frankrike, men landets litenhet gjorde att det framstod som en munsbit för de samlade arabarméerna.
 
Nasser framstod som alltmer segerviss under den militära uppladdning som skedde medan Eshkol gav ett närmast räddhågat intryck under sina offentliga framträdanden. Utgången kändes given, och hela omvärlden höll andan inför den urladdning som skulle bli slutet på den 19-åriga sagan för den lilla återuppståndna judiska staten. Märk väl att ingen i väst gjorde något aktivt för att hjälpa Israel eller garantera att landet överlevde, medan Sovjet öppet agerade rustmästare och militär rådgivare för arabsidan.
 
Den minst villiga i den arabiska militäralliansen var Jordaniens kung Hussein, men han valde att inte spräcka den mäktiga militäralliansen. Israel hade försäkrat honom om att om Jordanien inte anföll Israel, skulle inte Israel anfalla. Men han gick med i kriget, och resultatet blev att Jordanien förlorade inte bara östra Jerusalem utan hela Västbanken.
 
Krigets officiella orsaker
Om man vill söka efter en officiell förklaring till sexdagarskriget, duger det så kallade vattenkriget lika bra som något annat. 1964 blev israelerna klara med ett omfattande, cirka 13 mil långt system av kanaler och pipelines som pumpade vatten från Jordanfloden till Negevöknen. Detta uppfattades av araberna som ett hot eftersom den uppodlingsbara arealen nu växte, vilket möjliggjorde ökad inflyttning av judar. Därför började syrierna avleda Jordanflodens tillflöden på sin egen mark. Israelerna besköt avledningsarbetena, och stridsvagnsslag utkämpades. Till slut blev den israeliska träffsäkerheten för mycket för syrierna, och avledningsprojektet lades ner. Istället påbörjade syrierna en våldsam beskjutning av gårdar och kibbutzer i norra Israel från sina ställningar i Golanhöjderna. I början av april skickades Israels flygvapen upp för att göra slut på artilleribeskjutningen. Syrierna skickade upp sina ryska MiG-plan, men israelerna i sina lättare Mirageplan sköt ner sex av dem utan egna förluster, och flög därefter ett ärevarv över Damaskus. Sovjet förlorade ansiktet, FN kritiserade, araberna rasade.
 
Nasser krävde att FN-styrkorna skulle lämna Sinai, vilket de gjorde utan knot. Det är värt att observera att själva syftet med dem var att agera som en buffert mellan Israel och Egypten och undvika krigshandlingar, men när Nasser krävde det lydde man genast och lämnade Israels hela södra flank öppen. Den israeliska tvehågsenheten gentemot FN förbyttes nu i öppen misstro. (Det är ett förhållande som består än idag, och Israel kommer säkerligen aldrig att låta sin existens vila på några FN-garantier.) På TV kunde man se folkmassor i Kairo, Damaskus och Bagdad som vrålade: ”Död åt judarna.”
 
Sovjet spelade sitt eget spel, och meddelade Nasser den 13 maj att Israel drog samman stora pansarstyrkor vid Syriens gräns och tänkte gå till anfall, något som var helt gripet ur luften. (Sovjets ambassadör i Israel erbjöds att följa med på en tur längs nordgränsen, men vägrade.) Nasser stängde nu Tiransundet för israelisk sjöfart, något som i sig var en giltig krigsorsak och gav israelerna rätten att svara med krigshandlingar. Den 1 juni tillträdde en samlingsregering i Israel med tanke på det dödliga hotet mot landets existens, med Moshe Dayan som försvarsminister. Till arabsidan kom också trupper från Irak, Saudiarabien, Algeriet och Kuwait, men det var aldrig någon tvekan om vilka som var huvudaktörer.

[Artikeln fortsätter i nästa veckas Israelnytt. Då med själva krigsförloppet, de svenska reaktionerna, och krigets efterspel. Redan nu kan Du läsa texten i sin helhet här.]

Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln är nyligen publicerad på Sverige-Israels (före detta) hemsida

Fler artiklar