Aktuella nyheter om Israel

Det kriget förändrade mitt liv. Sexdagarskriget år 1967 hade jag hellre varit utan. Om någon frågade mig då om jag var jude svarade jag alltid: ateist. Människor lät sig nöjas.

Till en början var entusiasmen över Israels besegrande av de hotande arabstaterna stor även här i Sverige. Som socialist yvdes jag visserligen över den socialistiska statens triumf över reaktionärerna. Nassers Egypten hade redan använt stridsgas i Jemen och Jordanien var en monarki, i mina ögon lika överflödig som det svenska kungahuset. Arabledare hade höjt stridsropet att judarna skulle kastas i havet. De såg kampen mot den sionistiska staten som ett heligt krig. Ingen tog ordet Israel i sin mun.

Palestinagerillan lyckades få över den i väst växande vänstern på sin sida i skuggan av Vietnamkriget. Även jag förstod deras sak och såg fram emot att Västbanken, som dittills varit ockuperad av Jordanien, och Gaza, som stått under egyptisk höghet, äntligen skulle utropas till en palestinsk stat såsom FN påbjudit år 1947.

Israel fortsatte den belägring som Nasser och Hussein inlett redan år 1948. Som vänsterist vände jag mig mot all nykolonialism. Som ateist med judiskt påbrå kände jag mig förpliktigad att ställa mig på de palestinska kamraternas sida. Jag skrev under upprop efter upprop som stödde palestiniernas sak. Den framväxande arabiska marxismen mötte jag med tillförsikt.

Jag fick flera judiska ovänner på kuppen medan många i studentvänstern misstrodde mig och kallade mig för sionist, en negativ synonym för en nykolonialistisk imperialist, men aktade sig för att benämna mig jude. Då skulle de hamna i den antisemitiska fällan.

Mer och mer upprördes jag över de progressiva palestiniernas angrepp på israeliska skolor, bussar eller ensligt belägna kibbutzer där formliga massakrer ägde rum. När det marxistiska DPFLP år 1974 bröt sig in i en skola i den israeliska staden Maalot och mördade 22 skolbarn släcktes mitt hopp.

Då insåg jag som man säger på jiddisch att ”jag hade vaggat ett dött barn”. De förblev inte längre lika goda kålsupare, de två fienderna. Bestialiteten fick alltmer en palestinsk prägel. Fredssamtalen förvandlades till farser som spelades upp för en bedragen omvärld. Jag ville inte ta i konflikten ens med pincett.

Den ideologiska urvattningen av den svenska socialdemokratin på sjuttiotalet tarvade en radikalisering och det mest bekväma var angrepp på den judiska staten. På kuppen fick man nya affärskontakter i Mellanöstern. Dessutom den ideologiska fernissa i Fatahs tappning med vilken man kunde dölja sin egen politiska uddlöshet.

Jag bor inte längre i mitt barndoms Sverige. Det ständiga ifrågasättandet av mitt förhållande till Israel har också blivit min vardag. Det genomsyrar samhället från dess toppar till medelklassens backlash.

Mina vänner finns här och håller mig kvar i landet - annars hade jag vigt mitt liv åt en kibbutz som andas medmänsklighet. Det förakt jag förnimmer här kommer plågsamt ofta från den vänster som jag en gång givit mitt idealistiska hjärta. Min nuvarande smärta har sina rötter i det sexdagarskrig vars följder sakta omformade mitt politiska medvetande.

Salomon Schulman

Publicerad i Sydsvenskan Kultur 8 juni 2017