I dagarna firar judar världen över det judiska nyåret. Enligt den judiska traditionen innebär ett nytt år en viktig möjlighet att starta på nytt, med nya ambitioner och förnyat hopp om en bättre framtid.

Också för de svensk-israeliska, bilaterala relationerna är en sådan nystart möjlig.

Sedan Ann Linde utsågs till Sveriges nya utrikesminister, har jag redan otaliga gånger fått frågan om jag ser förutsättningar för att relationerna mellan Sverige och Israel nu skall kunna förbättras.

Nu är det förvisso läge att önska den nya utrikesministern all framgång i hennes arbete – och otvivelaktigt ger också alltid en ny start anledning till optimism och nya förhoppningar.

Emellertid är det ingen hemlighet att de senaste årens svensk-israeliska relationer varit djupt problematiska. Den svenska utrikespolitiken gentemot Israel har under många år präglats av ytterlig ensidighet och obalans, ibland rentav fientlighet.

Ett lågvattenmärke i relationerna var det svenska ensidiga erkännandet av en palestinsk stat, ett beslut fattat utan varje hänsyn till Israels grundläggande, legitima intressen och framfört allt – dess förmåga att försvara sina gränser och medborgare.

I det förflutna har vi också hört en del synnerligen extrema formuleringar riktade mot Israel, uttryck som ibland gått bortom och utöver vad som kan anses vara legitim politisk kritik och närmat sig ren demonisering av den judiska staten.

Krisen i de bilaterala relationerna har dock först och främst gjort den svenska utrikespolitiken själv stor skada.

Sveriges extrema position visavi Israel har lett till Sverige till en punkt där man inte längre förmår göra sin röst hörd i Jerusalem, saknar inflytande över beslutsfattare i Israel och inte längre är del av en dialog vänskapligt sinnade stater emellan – en sådan dialog som Israel har med alla andra europeiska länder. Allt detta är djupt beklagligt.

Endast den svenska regeringen kan svara på frågan om huruvida den nya utrikesministerns tillträde också kan bli början på ett nytt kapitel i de bilaterala relationerna.

Förbättrade relationer kräver en rejäl kursändring, som sker i offentlighetens ljus.

En sådan kursändring förutsätter en betydande nedtrappning av negativ retorik och formulerandet av en påfallande mer balanserad policy – en policy som inte längre väljer att konsekvent ignorera staten Israels vitala intressen.

Sverige och Israel har i dag många anledningar till nära och vänskapliga relationer, liksom vi haft i det förflutna.

I hela den enorma Mellanöstern-regionen finns endast en stat som med Sverige delar samma grundläggande och fundamentala värderingar: demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, ett rättssamhälle, yttrandefrihet, jämställdhet och hbtq-rättigheter.

Israel är i själva verket en blomstrande ö av demokrati i ett hav av diktaturregimer, religiös extremism och våld.

Såväl Sverige som Israel har utvecklats till världsledande centra för teknologisk innovation och banbrytande entreprenörskap. Båda länder delar samma unika ekosystem för innovation, som skapar ett affärsklimat grundat på nytänkande och innovativa lösningar.

Sverige och Israel är båda kunskapsbaserade ekonomier med humankapital som den främsta faktorn för ekonomisk tillväxt.

Antalet svenska företag som visar intresse för affärsutbyte med Israel liksom antalet israeliska företag verksamma i Sverige växer bådadera snabbt. Israel has under senare år kommit att bli känt som ”Start-up Nation” – med den högsta andelen start-up-företag i världen per capita efter Silicon Valley.

Andelen svenska turister till Israel växer från år till år och det har blivit vanligt att höra svenska talas på gatorna i Jerusalem och Tel Aviv. Man kommer för att uppleva Israels framgångssaga – ett pluralistiskt, vitalt, kosmopolitiskt och dynamiskt samhälle.

Om jag skulle sammanfatta själva essensen av de för framtiden möjliga svensk-israeliska relationerna, så skulle jag vilja citera en ledande svensk politiker som till mig sade följande: ”Som svensk politiker har jag uttryckt betydande kritik mot Israel men ändå – som svensk, som en fri människa, skulle jag endast kunna tänka mig att leva i ett land i Mellanöstern, Israel” .

Israel har utmärkta relationer med alla europeiska länder. Dessa relationer grundas på en ständigt fortgående och uppriktig dialog på alla nivåer och genom alla tänkbara kanaler. Denna dialog innefattar emellanåt meningsskiljaktigheter men dessa kommer till uttryck i en atmosfär av ömsesidigt förtroende och vänskap.

Det finns ingen anledning varför inte också Sverige – i likhet med Europas övriga stater – skulle kunna tillämpa en mycket mer rimlig politik mot Israel.

Ilan Ben-Dov 
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 29 september 2019

Fler artiklar