Detta är första halvan av en artikel som handlar om vardagen för boende i södra Israel. Artikeln är från i höstas, men är lika aktuell idag - särskilt med tanke på veckans raketregn.


När man rör sig på gatorna i något av Israels södra samhällen, skulle man först kunna tro att invånarnas tillvaro där inte skiljer sig från hur man har det på andra håll i Israel. Men med litet hjälp ser man hur snart två decennier av raketbeskjutning från Gazaremsan haft en unik påverkan på infrastrukturen. Här befinner sig invånarna under ett konstant hot och kan när som helst tvingas rusa till skyddrummen.
 
I Kibbutz Alumim, mindre än tre kilometer från Gaza, kan man se hur Israels välkända luftvärnssystem Iron Dome har placerats uppe på en höjd. Man kan se deras siluetter mot skyn, ovanför invånarna som rör sig nere på gatorna.
 
Och samtidigt, under marken, bygger israelisk militär en försvarsmur mot Hamas attacktunnlar.
 
Livet i regionen Sha’ar HaNegev är inte alls som på andra håll.
 
Ett smalt taggtrådsstängsel är det enda som blockerar utsikten från Israel in i Gazaremsan, där man kan se rökmolnen från palestinska protester.
 
Vi ser något som skräpar bakom ett bostadshus. Man skulle felaktigt kunna tro att det är en flygande drake som något israeliskt barn glömt i trädgården, men i stället är det resterna från en mordbrands-anordning som flugits in i Israel från Gazaremsan.
 
Den första palestinska raketen avfyrades från Gaza redan 2001 och beskjutningen ökade markant efter att Israel evakuerade landområdet 2005.
 
Sedan tillbakadragandet har mer än 13.000 raketer och sprängladdningar avfyrats mot Israel.
 
Under den mest intensiva perioden sköt palestinier över 600 raketer under en enda helg, i maj 2019.
 
Så vilka är de människor som lever här på Israels militärt mest aktiva front? Där vardagslivet pågår under omständigheter som vore helt otänkbara för dem i västvärlden? Hur klarar invånarna av att leva där konflikten är blodigt allvar?
 
"Jag brukar sova mig igenom alltihop"


Noga Gulst i mitten 


Måndag klockan 01:00.
Noga Gulst, 53, sover i sin säng.
Hon bor med sin make, Shem, i Kibbutz Mefalsim, som ligger ungefär 1,5 kilometer från den Hamasstyrda Gazaremsan.
 
Mefalsim var tyst den där natten, tills Israels försvarssystem Iron Dome började skjuta ner raketer som avfyrats av terrorister på Gazaremsan.
 
Ljudet av explosioner är bara alltför välbekanta för Sha’ar HaNegev-regionens invånare.
 
Deras enkla hem har ett säkrat rum som inte ligger långt från var hon vanligen sover. Tar hon bara några steg från sitt sovrum, genom miniköket och vardagsrummet, kommer hon till sonens sovrum som även fungerar som bombskydd. Sovrumsfönstret har försetts med splitterfritt glas och en metallpersienn som snabbt stängs när varningssystemet Tzeva Adom
larmar.
 
Alla bostäder längs Gazaremsan har rum som även fungerar som skyddsrum. Hela familjer kan behöva sova här, ibland i flera nätter i sträck när striderna mellan israel och Hamas trappats upp och rakethotet är större än vanligt.
 
Men den här gången föregicks inte nedskjutningarna av de inkommande raketerna av något varningslarm, så Gulst sprang inte till något skydd, utan bäddade ner sig för att försöka få en god natts sömn. Det var riskabelt, men detta var trots allt den fjärde incidenten i sitt slag under de senaste två veckorna.
 
Samtidigt utspelar sig en helt annan scen vid en festival i näraliggande Sderot. Sirenerna började tjuta över hela stan, vilket tvingade 4.000 besökare på en utomhuskonsert att springa för livet.
 
Gulst väcks snart av omfattande explosioner.
 
- Normalt sett så sover jag mig igenom allting, men den här gången exploderade bomber så nära oss att de faktiskt fick mig att vakna, sa hon, och refererade till det israeliska flygvapnets svarsangrepp.
 
Gulst och hennes man hade en liknande upplevelse tidigare samma vecka då de tagit sig till det säkrade rummet för att ta skydd undan raketerna.
 
- Förhoppningsvis ger appen på våra mobiler oss någon extra sekunds varsel innan sirenerna sätter igång, och då tar vi oss in i skyddsrummet. Om vi blir tillsagda att gå dit så gör vi det, betonade hon.
 
Invånarna berättar att det olycksbådande ljudet från Tzeva Adom är tänkt att ge dem en varning 15 sekunder innan en raket slår ner, men det kan vara en generös uppskattning. Gulst säger att det snarare rör sig om 10 sekunder.
 
- När vi går ut ur huset, och även om det verkar lugnt, så kollar jag alltid först upp var den närmaste bunkern är … så jag vet vart jag skall ta mig om alarmet sätter igång.
 
Så ser rutinerna ut för de israeler som lever i frontlinjen i konflikten med dem som styr i Gazaremsan. Men Gulst säger att man aldrig vänjer sig.
 
- Man är livrädd. Det kan inte uttryckas på annat sätt.
 


Gulst har bott i Sha’ar Negev-regionen i fem decennier. Här har hennes två barn vuxit upp, men nu har de flyttat till andra israeliska städer båda två.
 
- De älskar området, de skulle gärna ha stannat, men båda är traumatiserade och enda sättet att gå vidare och försöka leva ett normalt liv är att göra det på annat håll, längre bort.
 
Trots hotet från raketbeskjutningen så är Gulst nöjd med beslutet att bygga upp sin tillvaro i Israels oroliga södra del.
 
- Det är inte lätt, och vi är här eftersom vi beslutade oss för att stanna. Någon måste stanna här. Det är Israel. Det är till och med inom de linjer som gällde före 1967. Detta är helt klart en del av Israel. Så för oss är detta livet.
 
Precis som många andra av invånarna här så minns Gulst hur det var när israeler och palestinier levde och arbetade tillsammans i Gaza; något hon hoppas kan bli verklighet igen.
 
- Det är viktigt att förstå att vi som bor här hoppas på fred, vi hoppas på förändring, på att någonting kommer att förändras både i den palestinska och israeliska regeringen.
 
- Problemet är att när vi drog oss tillbaka 2005 så var det ensidigt. Vi måste göra något som förändrar konfliktens dynamik; de skjuter på oss och vi skjuter tillbaka. De säger att ’åh, ni dödade en person, så nu måste vi skjuta på er’. Det där måste vi förändra.

Israeler i Beersheva förbereder sig på att till bringa en natt i skyddsrum. Foto: Menahem Kahana/AFP/Getty Images

Gulst säger – med tungt hjärta – att det kommer att krävas ännu en omfattande militär operation för att åstadkomma detta.
 
- Även om de [på Gazaremsan] är i underläge, så har vi inte den styrka vi skulle behöva. Om de var rädda för oss skulle de inte skjuta… 5 till 10 raketer [mot Israel varje vecka] och [Israels regering skulle inte] tillåta att de tog emot 15 miljoner dollar [varje månad från Qatar]. De kommer att skjuta på oss varje gång de vill ha pengar.
 
Gulst menar här att de palestinska gränsprotesterna ”March of Return” är ett tecken på desperation.
 
- Jag tror att Gazaborna i första hand är rädda för Hamas, och att de inser att de är beroende av Hamas för att få löner och pengar.
 
Trots våldet menar hon att mer måste göras för att förbättra levnadsvillkoren på Gazaremsan, för att stärka invånarnas ställning.
 
Gulst efterlyser en mer balanserad syn på blockaden.
 
- Egypten blockerar mer än Israel, så varför vänder de sig inte mot Egypten utan bara mot oss? Egypten kan öppna [sina gränser] och låta palestinierna röra sig fram och tillbaka. Israel tillhandahåller redan solenergi och bensin, och de skjuter på lastbilsförarna som förser dem med godset. Sen är det ändå vi som får skulden för att invånarna i Gaza saknar bränsle.
 
Gulst tycker att konflikten skildras på ett felaktigt sätt.
 
- Det finns två sidor av myntet, och vi gör så gott vi kan. Men det kommer alltid att vara lättare att sälja in bilder på ett barn som dödats i Gazaremsan, än ett barn som sitter i ett skyddsrum i Sha’ar HaNegev.
 
När det gäller att leva under ett ständigt hot från raketbeskjutning, menar Gulst att hennes liv är i större fara när hon ger sig ut på israeliska vägar.
 
- Vi brukar säga att det är dåligt här kanske 5 procent av tiden. För det mesta är det bra, säger Gulst, som gör ett sista tillägg:
 
Det jag vill är att det skall vara bra 100 procent av tiden både här och på Gazaremsan. Men Hamas vill att vi skall ha det dåligt 100 procent av tiden. De bryr sig inte om sina egna invånare. De bryr sig bara om att hålla igång konflikten med Israel.

[Andra halvan av artikeln, med fler vittnesmål, i nästa veckas Israelnytt]

Tracy Alexander
Honest Reporting

Publicerad hos Honest Reporting 24 september 2019.

Fler artiklar