Jag har noterat att Margot Wallström hållit en väldigt låg profil angående Israel ett bra tag nu. Det är ingen slump. Statsminister Stefan Löfven är nog inte nöjd med hur Sveriges relationer med Israel har utvecklats. Wallström engagerar sig mer i annat i världen, och det finns verkligen mycket för en aktivistisk och feministisk utrikespolitiker att satsa på i världspolitiken. Israel förekom ganska kort i Wallströms utrikesdeklaration som presenterades i riksdagen den 14 februari, närmare slutet av deklarationen. Det var en kort passus om hur regeringen verkar för tvåstatslösningen, har ett ”långvarigt vänskapligt engagemang i Palestina”, och slutligen: ”Vi är en vän till Israel och står upp för dess legitima säkerhetsbehov.”

Många kritiker av Margot Wallström, inklusive undertecknad, har undrat varför hon egentligen säger det hon säger om Israel. Är hon bara okunnig? Har hon ett gammalt horn i sidan till Israel? Är hon påverkad av andra krafter i partiet eller från annat håll? Eller finns det värre skäl än så? Hon har ju anklagats av bland annat Simon Wiesenthal-centret för att uttrycka sig antisemitiskt.

Jag kan inte påstå att jag blev glad när jag fick veta att hon skulle intervjuas i Judisk krönika. Det finns så mycket annat intressant jag skulle vilja läsa, som berör den judiska världen. Varför ge henne denna plats, denna uppmärksamhet? Är det inte att ge henne en scen som hon inte förtjänar och som vi inte behöver ge henne? Kanske särskilt som Stefan Löfven intervjuades i förra numret av Judisk krönika. Men efter att ha läst intervjun kan jag konstatera att det kanske inte var så dumt ändå.

Hon fick chansen att sitta på sitt tjänsterum på UD, på hemmaplan, väl förberedd sedan länge och ge sin sanna bild i olika frågor som berör Israel. Ingen stress, inte en mängd journalister och fotografer, utan med genomtänkta väl formulerade tankar och svar. Hon vet att det hon säger kommer att nå fram till Israel. Hon säger sig vara ständigt missförstådd av israelerna och andra som kritiserat hennes sätt att uttrycka sig. Ändå gör hon det igen. Hon gör bort sig totalt, till den milda grad att intervjun gett stora rubriker i Israel.

Låt mig ta några exempel.

Första frågan hon får, är hur det känns att anklagas för att vara antisemit. Hon är uppenbart kränkt över anklagelsen, men svaren hamnar snett. Hon är ”Intresserad av politiska lösningar” och man måste ”skilja på det som är en politisk diskussion och det som blir ett personligt angrepp”. Kan hon ändå ha sagt något som kan uppfattas som antisemitiskt? Nej, absolut inte, eftersom ”allt jag gjort motbevisar det”. En av hennes första utlandsresor gick till Israel och en av hennes äldsta vänner är överlevande efter Förintelsen.

Hon förstår verkligen inte. Wallström verkar tro att anklagelsen kommer sig av att hon och Sverige engagerat sig för en tvåstatslösning och kritiserat Israel. Hon tror också att bara för att hon rest till Israel och har en vän som är överlevande (i och för sig inte judisk överlevande, vilket inte tar ifrån personen ifråga hans upplevelser, men är viktigt eftersom frågan handlar om antisemitism) kan hon absolut inte ha sagt något antisemitiskt. När reportern försöker fördjupa diskussionen genom att tala om antisemitism och antisionism, likheter och skillnader, då värjer hon sig. Hon vill ”hitta en politisk lösning”.

Samma sak på frågan om det kan vara antisemitism att ifrågasätta Israel som judisk stat. Svaret blir: ”Jag är ingen teolog och kan inte svara på det. Men om man anklagar mig för att vara antisemit för att jag förespråkar tvåstatslösning är det olyckligt för debatten.”

På frågan vem som bär skulden för att parterna (Israel och palestinierna) står längre från varandra än någonsin, svarar hon med ett skratt: ”Nej, tror du jag ska lägga skulden på någon”, och lägger sedan skulden på Israel.
På frågan om de enorma belopp som terrorister och deras familjer får, säger hon att Sverige gör detta via EU och med Israels godkännande, annars skulle ju familjer sakna försörjning. Ett helt häpnadsväckande påstående. Hon tillägger sedan: ”Ska folk svälta ihjäl eller vad ska familjerna göra om de inte får pengar?”. Det är så illa att hennes pressekreterare skickar ett förtydligande några dagar senare.

Unesco antog en resolution som fråntog de judiska banden till Tempelberget och bara använde arabiska namn på dem. Sverige röstade som enda västland för resolutionen. Detta vill hon inte alls tala om, det leder ingenstans och ”vi har alla farit illa”.

Slutligen tar reportern upp frågan om antisemitism och att många judar lämnar till exempel Paris och Malmö och ser Israel som tryggare än sina hemstäder. ”Jag kan inte kommentera det, för jag vet inte hur de resonerar. Men att bo bakom murar …” Det framkommer att hon talar om ”en mur mot Palestina” och att man sällan är trygg bakom murar. Vad judarna känner är alltså helt fel.

Mina tankar efter att ha läst intervjun är att Margot Wallström verkligen inte förstår. Inte vad antisemitism är, inte vad som egentligen pågår i Israel och inom den palestinska myndigheten, inte vilket hat som finns mot judar och Israel, inte vilka krafter hon och regeringen spelar i händerna med sina uttalanden och ageranden. Det är naturligtvis illa för oss judar och för Israel – men faktiskt också för palestinierna.

Ulf Cahn
Generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod. 

http://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 28 mars 2018

Fler artiklar