I förra veckans Israelnytt återgav vi Leif Thybells text Kyrkostyrelsens ensidiga fokus på Israelkritiker (Kyrkans Tidning 9/10). Repliken från Kyrkostyrelsen kom 11/10: Judisk-kristen dialog viktig del av kyrkostyrelsens resa. Leif Thybell skrev därefter nedanstående motreplik.

REPLIK. Tack för snabbt svar från den internationella avdelningen. Eftersom svaret är så allmänt hållet så är det svårt att avgöra vilken inställning som kyrkostyrelsen har och tänker inta i sina kommande samtal och möten, skriver Leif Thybell.

Jag vill därför lyfta frågan upp på ett högre plan som ställer en rad nya frågor om Svenska kyrkans inställning till konflikten Israel/Palestina.

Alla de artiklar, samtal med mera som jag tar del av från Svenska kyrkan, synes utgå från den förhärskande inställningen att nästan alla palestinska partier och organisationer (utom Hamas) samt nästan alla palestinier vill ha fred med Israel. De enda som sägs inte vill ha fred är den för närvarande högerkonservativa regeringen i Israel med Premiärminister Netanyahu i spetsen.

Inställningen är också att palestinierna har uppfyllt alla delar av sina åtaganden under det så kallade Osloavtalet och att den part som brutit mot avtalet är då Israel genom främst sin fortsatta utbyggnad av bosättningarna.

Detta är en falsk historiebeskrivning.

Den part som i grunden ännu inte har fullföljt sin del av det så kallade Osloavtalet är PLO (Palestine Liberation Organisation) som är Israels motpart i förhandlingarna. Som en förutsättning för att det 1993 överhuvudtaget skulle kunna startas några förhandlingar var att PLO, genom Yasser Arafat, förband sig att skriva om sina stadgar (PLO Charter/Covenant) från 1968, vars artiklar genomgående förespråkade Israels utplånande.

Strax innan sin död sade Israels dåvarande Premiärminister Yitzak Rabin i sitt tal i Knesset den 5 oktober 1995 att: ”Jag betraktar dessa ändringar (att de måste göras) som det högsta möjliga (supreme) testet på den Palestinska Myndighetens vilja och förmåga, och de ändringar som behövs kommer att vara en viktig och allvarlig prövosten (touchstone) vis-a-vis det fortsatta genomförandet av fredsförhandlingarna som helhet”.

Men revideringen har alltså, efter 25 år, ännu inte genomförts av den palestinska sidan. Sune Persson, Sveriges kanske främste Mellanösternexpert, nu avliden, skriver i sin klassiska lärobok för högskolor och universitet, Palestinakonflikten, att ”samtidigt bör det understrykas att The Palestinian National Charter, med dess krav på befriandet av hela Palestina, formellt fortfarande är i kraft”.

Att revideringen inte har skett har ignorerats av det internationella samfundet, EU, FN och svenska UD i sin iver att brännmärka Israel för dess behandling av palestinierna. Det är väl därför som Svenska kyrkan i sitt val av samtalspartners och samarbetsorganisationer aldrig får höra båda sidors versioner utan lägger all skuld på Israel.

Detta har varit förödande för både palestinier och israeler och har orsakat stort lidande och Svenska kyrkan måste här ta på sig sin del av ansvaret. Det ställs ju större ansvar på en kyrka att stå upp för sanningen!

Vad Svenska kyrkan nu behöver göra är att:

- kräva att PLO reviderar sina stadgar i enligt med sitt löfte enligt det så kallade Osloavtalet

- att påpeka att Sveriges erkännande av Palestina och dess medlemskap i FN, har inneburit att Palestina bryter mot FN-stadgan, Kapitel 1, Artikel 2, 3dje satsen; ” avhålla sig från hot om eller bruk av våld”

Jag förstår att det kan bli svårt för Svenska kyrkan att plötsligt erkänna att man inte haft hela historien klart för sig så den fortsatta historien får väl döma. I mellantiden fortsätter palestinier och israeler att lida.

Förresten, om någon till äventyrs inte håller med om att PLO inte har reviderat sina stadgar, kan den personen låta tidningens läsare veta detta. Då kan kanske tidningen publicera dessa reviderade stadgar?

Leif Thybell 
Konsult, NGO-organisationer och mänskliga rättigheter

Debattartikel publicerad i Kyrkans Tidning 12 oktober 2018

Fler artiklar