För 80 år sedan ingicks den ökända München-överenskommelsen mellan å ena sidan Hitler och Mussolini och å andra sidan Frankrikes Daladier och Englands Chamberlain. Den blev ökänd därför att den kom att bli en symbol för politisk godtrogenhet och stockdumhet från Frankrikes och Englands sida. I stora drag gick den ut på att Hitler skrev på ett papper där han lovade att han inte hade några flera territoriella anspråk i Europa, bara han fick delar av Tjeckoslovakien. Chamberlain reste hem, viftade triumferande med pappret och utropade ”Fred i vår tid”. Winston Churchill och andra som länge varnat för Nazitysklands upprustning och verkliga ambitioner hade länge stämplats som krigshetsare och marginaliserats.

Mindre än ett år senare invaderade Hitler Polen och demonstrerade att pappret han undertecknat inte var värt bläcket. Churchills kommentar blev berömd: ”De hade att välja mellan vanära och krig. De valde vanära, och fick krig på köpet.”

Varför denna historiska utvikning? Jo, för att parallellerna är så slående till en annan överenskommelse mellan en västledare och en annan barbarisk regim, Irans mullor. Här gällde det att pressa fram en utrikespolitisk seger efter åtta ganska misslyckade år för USA:s Barack Obama. Iran har under många år strävat efter kärnvapen, och man har aldrig gjort någon hemlighet av vad man tänker göra med dem: utplåna den judiska staten, precis som Hitler försökte utplåna det judiska folket.

Men Israel vill av naturliga skäl inte låta sig utplånas och protesterade starkt mot ett avtal med Iran som i princip bara innebär att Iran lovar att inte skaffa kärnvapen på 12 år, men ändå får fortsätta med kärnforskning ”för fredligt syfte”, och som tack frigjordes flera hundra miljoner dollar som tidigare varit frysta i USA. Pengar som vi nu vet inte har kommit Irans folk till del utan till att fortsätta finansiera terror – precis som tidigare. Dessutom släpps bara kontrollanter in där Iran behagar. Irans mullor har säkert fått tillfälle att skratta lika gott åt de godtrogna västmakterna som Hitler gjorde.

Trots protesterna från Israel och den konservativa delen av USA:s kongress pressades avtalet igenom. Barack Obama hade alltså inga problem med att ignorera det dödliga hot mot Israel (och även resten av Mellanöstern) som nu blivit ännu allvarligare, för att få en utrikespolitisk framgång och skaffa sig ett eftermäle som fredsskapare.

Obama och John Kerry tävlar här i blåögdhet med Neville Chamberlain, som fick avgå i vanära när Hitlers verkliga ambitioner blev tydliga. Däremot har ingen anklagat Chamberlain för cynism, vilket däremot har präglat Obamas och Kerrys hantering av Iranavtalet.

Denna cynism har möjligen fått helt andra proportioner genom nya avslöjanden. Amerikanska DEA och FBI hade nämligen under ett antal år kartlagt de nära banden mellan Hizbollah och knarkkartellerna i Mexiko, där inkomster från knarkhandeln av Hizbollah användes till vapeninköp och terror. Man började för cirka fyra år sedan närma sig punkten för att slå till, men fick kalla handen uppifrån (läs: Vita Huset), och locket lades på. Tydligen var anledningen att Obama inte ville göra något som retade upp Iran, Hizbollahs finansiär, och äventyrade Iranavtalet. Detta är allvarligt nog, men det har också visat sig att USA:s kongress aldrig fick vetskap om utredningen om Hizbollah-knarkkartellerna, och var ovetande om detta när de röstade igenom Iranavtalet.

Kontentan blir alltså att USA:s kongress på falska premisser röstade för ett avtal som troligen kommer att visa sig lika värdelöst som Chamberlains papperslapp. Ett avtal som tvärtemot att göra Mellanöstern säkrare kommer att föra det ett stort steg närmare mardrömmen med fanatiska mullor som snart har makt att göra verklighet av sitt upprepade löfte om att lägga Israel i aska.

Israel står inför ett hemskt dilemma. 1981, när Saddam Hussein höll på att bygga sin kärnreaktor för framställande av kärnvapen, flög man helt sonika dit en söndagsförmiddag när ingen jobbade där, och bombade ut anläggningen. Israel fördömdes självklart av FN för detta, men bara tio år senare, vid Gulfkriget, var snart sagt hela världen tacksam för att galningen Hussein inte hade tillgång till kärnvapen.

Iran lärde sig sin läxa, och deras kärnanläggningar är nedgrävda djupt under jorden. Det skulle krävas inget mindre än en markinvasion för att oskadliggöra Iran innan de hinner få sina kärnvapen och mardrömmen är ett faktum. Och skulden för det dilemma som Israel har satts i vilar mycket tungt på två män: Barack Obama och John Kerry. Samtidigt vet Israel att om man skulle utföra ett förebyggande anfall kommer man att fördömas mycket hårt och isoleras av just de länder som håller Irans mullor under armarna. Inte minst Sverige, som enligt uppgift har tredubblat sin handel med Iran sedan 2000.

Det är mycket svårt att sia om vad som kommer att ske. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen kommer att tillåtas bränna judar en gång till. Det är staten Israel garant för, och de kommer att göra allt som krävs för att skydda sitt folk.

Bengt-Ove Andersson

Publicerad på Sverige-Israels hemsida 15 januari 2018
http://www.sverigeisrael.se/nyheter/blogg/iranavtalet-och-munchenavtalet-en-jamforelse/

___
Se även det anförande som Lars Adaktusson just höll i Europaparlamentet:
"Silence about the Iranian misrule, reflexts very badly on the EU"

Om utvecklingen i Iran:
Finding the Way Forward on Iran (Bret Stephens, NYT 5/1)

Fler artiklar