Man måste inte vara antisemit för att fördöma Israel, men det hjälper. 
Vad jag menar är något nästan banalt. Människor som är fientliga mot judar har i regel lätt att överföra den oviljan på Israel. Avskyr man det judiska folket är det svårt att inte tycka illa om den judiska staten.

Men det är också möjligt att vara starkt kritisk mot det mesta i Israel utan att därför ha fördomar mot enskilda judar, eller mot judar som grupp. Drivkraften kan vara en så intensiv känsla för palestinierna att den leder till avsky för allt som tycks stå detta folk emot. En ovilja som gränsar till Israelhat kan också bygga på okunnighet: man tror på brutala propagandabilder av Israel och vägrar kontrollera uppgifterna, vilka i stället ständigt ”bekräftas” av proarabiska vänner.

Israels fiender i västerländsk debatt är oftast (men långt ifrån alltid) obildade. De undviker böcker, samtal eller essäer, som kan rubba deras föreställningar. Därför har de svårt att se när kritik mot Israel börjar nyttja formuleringar och perspektiv, som brukar användas i angreppen på judar.
 
De känner helt enkelt inte igen den antisemitiska propagandan, vilket vi såg under åren av hets från Radio Islam. Också därför hamnar de lätt i dåligt sällskap och har svårt att ta avstånd från andra Israelkritiker, som uppenbart drivs av antisemitiska böjelser.
 
I september 1993 såg vi miraklet: början på fred mellan Israel och PLO. Då är tid att glädjas men också att sammanfatta vad som sagts i Sverige det senaste kvartsseklet. Den mosaik jag här skall lägga handlar om ”fiendskap” till judarna i vid mening.
 
En del av de debattörer jag lyfter fram nyttjar klassiskt antisemitiska fraser och stereotyper, några försvarar dem som gör så. Andra bedriver en hätsk eller kränkande kampanj mot Israel och har ofta hyllat dem som sökt utplåna landet. En del hoppas uttryckligt att den judiska staten skall försvinna; andra vill det säkert inte. Vissa likställer israeler med nazister, flera trivialiserar Förintelsen på andra sätt, några förnekar den.
 
Långtifrån alla här är antisemiter, men åtskilliga är det. Gemensamt är att de sökt urholka omistliga inslag i judisk historia och judisk överlevnad: rätten att definiera sig som ett folk, rätten att mätas med samma måttstockar som andra, försvaret av den egna staten. Vissa angrepp handlar således om Israel, annan propaganda har ingenting med den judiska staten att göra.

Tre definitioner

Antisemitism.
”Fientlighet gentemot judar alltifrån mild antipati till ett våldsamt uttryckt hat” (Encyclopedia Britannica).

Sionism.
”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemen- samt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med” (Yehuda Bauer).

Antisionism.
”Förnekandet av judarnas rätt att vara del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel” (Yehuda Bauer).
 
Vad är antisionism?

Nazismen komprometterade ordet ”antisemitism”. Därför har antisemiterna ofta döpt om sin hållning till ”antisionism”.
 
Denna förnyelse liknar ordbytet på 1870-talet. Då var det inte längre passande att kalla sig ”judehatare”. Det lät brutalt och lite vulgärt. Så började man i stället beteckna sin åskådning som ”antisemitism”. Det lät vetenskapligt och nästan kliniskt rent. Men alla visste att det var judarna – och enbart judarna – som det handlade om.
 
Inte behöver kritik av Israel vara ”antisionism”. Själv har jag hela tiden ogillat de flesta judiska bosättningar på Västbanken och i Gaza. Det gör mig inte till antisionist. Att däremot motarbeta de bosättningar, som finns inom själva Israel, är antisionism, ty då önskar man den judiska statens upplösning.
 
Att fördöma Israels belägring av Beirut sommaren 1982 är inte antisionism. Kriget i Libanon kunde kritiseras såsom oklokt och brutalt. Hundratusentals israeler gjorde det. Att däremot anse att Israel över huvud taget inte bör försvara sig mot sina fiender, som bestämt sig för att utplåna landet, är antisionism.
 
Självklart har vi samma rätt att granska Israel som vi har att bedöma alla andra länder i världen. Att öppet ogilla någon av (eller alla) regeringarna Eshkol, Golda Meir, Rabin, Begin, Shamir, Peres eller Rabin igen är inte antisionism. Att ogilla att staten Israel finns där, hoppas att den försvinner och bygga sin politik på den värderingen är antisionism.
 
För att sammanfatta: Sionismen är idén om den judiska staten; antisionismen är idén om att denna stat skall upphävas.
 
Att vara antisionist idag är detsamma som att förorda en politik, som antingen öppet går ut på att Israel skall upphöra att finnas; eller som underförstått utgår från att Israel är en icke önskvärd statsbildning, vars försvagande är ett viktigt mål i världspolitiken; eller som i sin bedömning alltid utgår från att Israel har fel oavsett vilken fråga det gäller.
 
Är antisionism och antisemitism samma sak?
 
Är då antisionismen idag en del av antisemitismen? I både teorin och praktiken: naturligtvis.
 
Negativ särbehandling av judar är uttryck för ovilja eller avsky, vilket är antisemitism enligt definitionen. Om man förnekar judars nationella övertygelse medan man godtar andra folks nationella känslor är man följaktligen antisemit. Om man säger att svenskar har rätt till en svensk nationalkänsla och en svensk nation medan judar inte har rätt till en nationell känsla och en judisk nation är man antisemit. Om man kräver att palestinierna skall få ett eget land medan judarna inte har rätt till det land som de haft i mer än 45 år, är man antisemit.
 
Om man säger att Danmark har, eller hade, en regering som var inkompetent eller osympatisk men därav inte drar slutsatsen att Danmark skall utplånas, medan man påstår att Israel har en regering som är inkompetent och osympatisk och att Israel därför bör utplånas, är det antisemitism. Man behandlar ju då den judiska staten på ett radikalt annat sätt än Danmark.
 
Om man hävdar att sionism är rasism utan att samtidigt påstå att amerikansk eller rysk nationalkänsla är rasism, är man antisemit. Diktaturerna i FN:s generalförsamling 1975 antog alltså en antisemitisk resolution (den upphävdes 1991 efter Sovjetblockets upplösning). Avsikten med att välja rasisttemat för kampanjen mot Israel var just att därmed undergräva statens legitimitet.
 
Antisionisterna hävdar ibland att de inte är mot judar men ”bara” mot den judiska staten. Anta att någon sade: ”Jag är bara mot Storbritanniens existens men jag är inte antibrittisk!” Eller om någon säger till oss: ”Jag älskar svenskar, men Sverige måste naturligtvis avskaffas.” Ingen skulle ta sådana påståenden på allvar. Man kan inte älska eller respektera ett folk och samtidigt hata deras stat så mycket att man vill se den utplånad.
 
Vi har varken rätt att angripa Israel med ord eller insinuationer, som är hämtade från antijudiska pamfletter, eller förneka den judiska statens rätt att existera. Antisionisterna har ofta gjort det ena eller det andra, eller båda sakerna. Deras propaganda har kommit att likna antisemitiska föreställningar:

  • Antisemitism är diskriminering eller fientlighet mot judarna. Antisionism är diskriminering eller fientlighet mot den judiska staten. 


  • Traditionella antisemiter i sin mest extrema form påstod att judarna inte hade rätt att finnas till. Antisionisterna påstår att den judiska staten inte har rätt att leva. 


  • Antisemiterna avvisar det judiska folkets rätt att uttrycka sina åsikter, sin kultur och religion. Antisionisterna avvisar det judiska folkets rätt att uttrycka sina nationella drömmar och övertygelser i staten Israel. 


  • Gammaldags antisemitism berättade för oss att judarna var ett hot mot andra folk och därför måste bekämpas. Den nya antisemitismen påstår att sionism är rasism och därför måste motarbetas och försvinna. 
Den nygamla antisemitismen angriper följaktligen lika ofta den kollektiva juden – staten själv – som enskilda judar. Vi har också sett hur frestande det är för antisionister att börja nyttja traditionellt antisemitiska perspektiv och formuleringar.

En korrekt slutsats drog den internationella tribunalen i Oslo i juni 1983, organiserad av Nansenkommittén, ledd av Elie Wiesel. Konferensen avslutades med (ungefär) följande iakttagelse:
Förr var de farligaste antisemiterna de som försökte göra Europa Judenrein, fritt från judar. Idag är ofta de farligaste antisemiterna de som försöker göra Mellersta Östern Judenstaatrein, fritt från en judisk stat.
 
Per Ahlmark

Publicerad i boken "Vänstern och tyranniet - det galna kvartsseklet", som utkom i sin första upplaga 1994 och därefter även 2003, Timbro förlag. 
https://timbro.se/forlag/

Ovanstående text är ett utdrag där två inskjutna kapitel om Per Gahrton och Sten Andersson av utrymmesskäl klippts bort. Per Ahlmark påpekade att Sten Andersson 'definitivt inte var en judehatare'. /Red anm.

Fler artiklar