FN-systemet utgår inte från en enda konflikt och en enda medlemsstat. Ofta missar man att Förenta Nationerna sedan länge förlorat sin moraliska kompass. skriver Martin Blecher generalsekreterare för Vänskapsförbundet Sverige- Israel i ett debattsvar.
Ofta tycks man utgå från att hela FN-systemet endast kretsar kring Israel och palestinier. Inga andra länder, konflikter eller krig verkar existera. Själv tycker jag att ett system som bara utgår från en konflikt är lite banalt sätt att se och förstå vår värld utifrån.
I FN-systemet finns 193 länder. Mellan 60–70 procent är auktoritära stater eller diktaturer. Den informationen missas alltför ofta.
Då Per Salander varken har sin professur i folkrätt eller statsvetenskap är det fullt möjligt att inte heller han kanske känner till detta. Därför kan därför vara bra att uppmärksamma läsare lite kort om just detta för att sätta saker i rätt kontext.
FN styrs av diktaturer, vare sig det rör sig om de fem permanenta medlemmarnas vetorätt i säkerhetsrådet eller generalförsamlingen. I generalförsamlingen är den största gruppen G77.
G77 består av utvecklingsländer som i dag uppgår till 132 i antal.
I stort sätt alla av dessa länder är auktoritära stater eller diktaturer. Eftersom de auktoritära och diktatoriska staterna består till 132 i antal av totalt 193 länder kan de anta precis vilken resolutionstext som helst och få majoritet i generalförsamlingen.
I slutändan bidrar detta endast till argumentsvrängning och intellektuell slapphet som man som läsare gärna velat undgå att läsa.
Skulle dessa 132 medlemsstater anse att jorden är platt och lyfta det som en resolution hade generalförsamlingen anammat resolutionen utan motstånd. Innebörden av detta blir att mycket av det som sker i Förenta nationerna är inget annat än kohandel.
Ofta säljer medlemsstater både sin idealism och själ för realpolitik och egenintresse.
Det är också på detta sätt, som arabstaterna tillsammans med afrikanska och asiatiska länder, styrt FN:s generalförsamling med de mest häpnadsväckande resolutionstexter sedan 1960-talet och framåt. Exempelvis har FN-systemet inte tagit upp någon ockupation annat än Israel och Palestina under 77 år.
När hörde vi senast att det i Förenta nationerna lyftes fram resolutioner om Marockos ockupation av Västsahara? När lyfte EU frågan om Turkiets ockupation över Cypern och Syrien? eller Kinas ockupation i Tibet?
Att dessa ockupationer och konflikter möts med likgiltighet, konflitzoner som skördat fler offer än palestinier dessutom, säger det mesta om FN.
Visst kan man som Per Salander rikta fokus åt det ena hållet.
Genom att ducka för dels de svåra frågorna om själva FN-systemets uppbyggnad, och dels de västliga demokratiernas sålda själar för att vinna åtråvärd plats i framtida säkerhetsråd, missar man tyvärr ofta att Förenta nationerna sedan länge förlorat sin moraliska kompass.
Eller som Groucho Marx en gång sade:
"Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar."
I slutändan bidrar detta endast till argumentsvrängning och intellektuell slapphet som man som läsare gärna velat undgå att läsa.
Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Artikeln var en replik i Folkbladet