Som jag ser det utgör bosättningarna ett hinder för fredsprocessen. Det är också en kritik som dagligen framförs i Israel, skriver Ulf Öfverberg, ordförande för Samfundet Sverige-Israel Stockholm.

Feministiskt initiativs EU-parlamentariker Soraya Post har varit på rundresa i Israel och på Västbanken tillsammans med sina partivänner i Europaparlamentet (Aktuella frågor 18/4). Hon vill ha en tvåstatslösning. Det är en idé som samtliga israeliska regeringar sedan år 2000 har omfamnat. Den palestinska ledningen vill också ha det. Och Sveriges utrikesminister, Margot Wallström (S), ville ha det så innerlig att hon 2014 erkände en stat som inte finns, Palestina. Inte hjälpte det.

Problemet är inte israeliska regeringars och palestinska ledningars uttalade stöd för tanken – och ej heller världssamfundets önskan – om en tvåstatslösning. Nej, hindren är fler och mer mångfasetterade än vad Soraya Post ger sken av.

Ockupationen av Västbanken och bosättningarna är inte konfliktens orsak. Den är dess följd. Före 1967 ockuperade Jordanien Västbanken. Då fanns inga israeliska bosättningar där. Men arabstaterna och de palestinska företrädarna vägrade att erkänna Israel, en vägran som funnits ända sedan tiden för Israels bildande, 1947/48.

Bosättningarna på Västbanken är bara en av flera utmaningar för fredsprocessen. Andra omfattande hinder är säkerheten för både israeler och palestinier, de palestinska ledningarnas krav att alla palestinska flyktingar sedan 1948, också barn och barnbarn, ska få ”återvända”, liksom var gränserna ska gå och den palestinska statens grad av självbestämmande, status.

Olika palestinska ledningar har gång på gång missat chanser till fred. 1937, 1947, 1967, 2000, 2001 och 2008 har Israel accepterat och föreslagit en delning av landet. Förslag som de palestinska ledningarna har avvisat.

Den palestinska ledningen är idag upptagen av att slå ner opposition, fängsla fackföreningsledare och kvinnliga aktivister och av rivalitet med terrorgruppen Hamas. Korruptionen flödar och ledningens släktingar sitter på de flesta nyckelfunktioner.

När det kommer till tal om förhandlingar med Israel kräver den palestinska ledningen förhandsvillkor för att förhandla samtidigt som den uppmuntrar och stöder terror mot israeler.

Israel är inte på Västbanken sedan 1967 för att den israeliska staten vill styra över de palestinska områdena, utan för att en rad av fredsförhandlingar där Israel har eftersträvat erkännande och säkerhetsgarantier i utbyte mot att en palestinsk stat, hittills har misslyckats.

När Soraya Post använder begreppet apartheid för att beskriva palestiniernas situation på Västbanken bidrar hon till att såväl polarisera som att vulgarisera debatten. Att Israel bedriver en politik som separerar palestinier och israeler är en följd av konflikten. Till exempel är separationsbarriären, "muren", ett försök att förhindra terrorhandlingar mot israeler. Likadant är det med säkerhetsvägar och vägspärrar. Att det är så kan försvaras eller kritiseras beroende på vilket perspektiv man anlägger men det är inte samma sak som apartheid.

Palestinier på Västbanken, som lyder under israelisk militärlag, har naturligtvis inte samma rättigheter som israeliska medborgare just därför att de inte är israeliska medborgare och inte heller bor på israeliskt område där israelisk lag gäller. Det förändras bara när en fredsöverenskommelse har undertecknats.

Som jag ser det utgör bosättningarna ett hinder för fredsprocessen. Det är också en kritik som dagligen framförs i Israel.

Soraya Post tar upp förhållandena i byn Suriya på Västbanken. Situationen där är lika komplex som kontroversiell. Även i Israel. Rent principiellt kan den – utan jämförelser i övrigt – likna konflikten om den nyligen nedbrända kåtan i Storuman. Länsstyrelsen hävdade att det var ett svartbygge och demolerade den genom att bränna ner den medan ägaren och flera andra påstår att det stått liknande strukturer där sedan 1800-talet – långt innan platsen blev reservat – och att de bara renoverats. Jag har ännu inte noterat att Soraya Post kallat händelserna i Västerbotten för ett exempel på apartheid. Men jag kan ha varit ouppmärksam.

Även om vägen till fred är lång och svår – men inte omöjlig – underlättas den inte av en historielös och polariserande retorik om apartheid. Det för endast längre bort från en fred. Inte närmare.

Ulf Öfverberg
Ordförande för Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i Sydsvenskan 25 april 2018

Fler artiklar