Den 27 mars 2002 hade en palestinsk självmordsbombare från Tulkarem på Västbanken, förklädd till kvinna, gått in på Park Hotel i Netanya och sprängt sig själv samt 30 äldre judiska middagsgäster till döds. 140 personer skadades, en del svårt. En handling som familjen till hjärnan bakom dådet fick en minnesplakett för, överräckt i mars 2011 av palestinska myndigheten, som leds av president Mahmoud Abbas.

Men det var inte för att fördöma detta terrordåd som Anna Karin Hammar och Christer Åkesson från Svenska kyrkan och Lutherhjälpen, Yvonne Fredriksson från Palestinagrupperna, Dror Feiler från Judar för israelisk-palestinsk fred och Nael Touqan från Palestinska föreningen i Stockholm samlades en månad senare, den 29 april, i Olof Palmes Internationella Center.

Nej, mötet de kallat till, under rubriken ”Häv ockupationen av Palestina” (Hopp), handlade i stället om hur man skulle starta en kampanj för att fördöma och sätta press på Israel samt verka för ett fritt Palestina.

Här bidrog man på sitt sätt också till grunden för vad som i dag kallas BDS-rörelsen (Bojkott, Desinvesteringar och Sanktioner) mot Israel. Anna Karin Hammar med flera beslutade att en av den föreslagna kampanjens målsättningar skulle lyda: ”Att som konsument inte köpa varor från israeliska bosättningar på De ockuperade områdena.”

Vidare: ”Ledningsgruppen för kampanjen ges även uppdraget att föra en dialog med palestinier och israeler som gör ett folkrättsligt grundat motstånd mot ockupationen om vilka kriterier som ska gälla för att avgöra när eventuella generella ekonomiska sanktioner bör förespråkas.”

Svenska kyrkan hävdar i dag att man som kyrka inte ställer sig bakom BDS-rörelsen. Men vid detta tillfälle, den 29 april 2002, tar alltså två representanter från Svenska kyrkan och Lutherhjälpen initiativet till att också verka för en eventuell total ekonomisk bojkott av Israel. Som en följd av detta första sammanträde anslöt sig sedan entusiastiskt Diakonia, som ett brev på posten, till att vara ledamot i ledningsgruppen för kampanjen.

Som en följd av mötet 2002 startade sedan formellt Hopp-kampanjen den 11 maj 2004, nu med stöd av flera olika kyrkosamfund. Syftet var att ”uppmana Sveriges konsumenter att inte köpa bosättarprodukter från de ockuperade områdena”. Kampanjen ville också verka för en rättvis fred. Uttrycket ”rättvis fred” innebär här att alla nu levande palestinska ursprungliga flyktingar inklusive deras barn och barnbarn, totalt nästan 5 miljoner, ska tillåtas återvända till sina ursprungliga platser i nuvarande Israel om de så kräver.

Detta kommer också att poängteras i det seminarium som Anna Karin Hammar och Kairos Palestina-Sverige bjuder in till och som ska äga rum på Sjöviks folkhögskola den 15–17 juni i år. En av huvudtalarna är palestiniern Omar Barghouti, boende i Israel med jordanskt pass, som är en av initiativtagarna till dagens världsvida BDS-rörelse.

Initiativet under 2002 från Svenska kyrkan och Diakonia att också propagera för en eventuell total ekonomisk bojkott av Israel var ju egentligen ingenting nytt. Redan i december 1945 beslutade Arab­förbundet om en officiell bojkott mot den judiska befolkningen i dåvarande Brittiska palestinska mandatet. Denna bojkott fortsatte även efter bildandet av staten Israel 1948.

Så Svenska kyrkan och Diakonia var 2002 i gott sällskap med Arabförbundet. Frågan är om de har lärt sig någonting sedan dess och vad deras egentliga syften är i dag?

Leif Thybell
Skribenten har en bakgrund bl.a. som Programansvarig vid Diakonia/Asien kontoret, Administratör vid Lutherska Världsförbundets program i Västbengalen.

Debattartikel publicerad i Dagen 22 februari 2018

Fler artiklar