Frasen ”svenska judar får inte hållas ansvariga för staten Israels politik” sägs av var och varannan politiker efter antisemitiska händelser i Sverige. De börjar bli många. Och frasen är en del av problemet.


Det hat som finns i Mellanöstern mot judar, och bland människor i Sverige med ursprung i Mellanöstern, handlar inte om Israel. Att tro det är lika bisarrt som att nynazistiskt hat mot judar, och tron på judiska konspirationer som styr världen, bottnar i en legitim kritik mot maktkoncentration inom finansvärlden och media. Sådana ursäkter hör vi sällan från svenska politiker efter nynazistiska marscher.

Det är lättare att känna igen antisemiter om de bär hakkors och marscherar i taktfasta led. Men de flesta som hatar judar bär inte uniform. Det gäller lika väl i Mellanöstern som i Europa. I stora delar av Mellanöstern är hat mot judar en naturlig del av den politiska kulturen, och ingenting kontroversiellt. Mellan Israel och judar finns ofta ingen skillnad.

Naturligtvis tar många – men absolut inte alla – som invandrar till Sverige med sig detta.

Svenska politiker som avskyr Israel kan kanske skilja på judar och Israel, även om gränsen ofta är otydlig. Men vad händer när den skillnaden inte finns för dem som lyssnar på budskapet? När svenska politiker understödjer hat mot Israel, blir signalen ofta i praktiken att även hat mot judar är legitimt. Hat mot Israel är inte per definition detsamma som hat mot judar. Men i praktiken ser många inte skillnaden. Genom att uttrycka att den första sortens hat är acceptabelt eller till och med önskvärt, legitimerar svenska politiker ofta även det sistnämnda.

Nazityskland och Förintelsen vaccinerade kanske majoriteten i Europa mot just nazismen som politisk rörelse. Men en bieffekt har blivit att judehat ses som någonting exklusivt för nazismen som ideologi, och att judehatet dog med Hitler.

Så har antisemitismen aldrig sett ut. Som historikern Jan Gross har beskrivit i böckerna Neighbors (2001) och Fear (2007) har förföljelser och mord på judar ofta utlösts av konkreta händelser som tolkats i ett antisemitiskt ramverk. Ett försvunnet kristet barn kunde leda till anklagelser mot judar om ritualmord, med pogromer som följd. Myterna väcks till liv och leder till konkret handling efter faktiska händelser, men hatet skapas inte av dem.

Det är på det sättet de senaste (varken de första eller sista) uttrycken av hat mot judar i Sverige måste ses. Hatet finns där oavsett om Donald Trump erkänner Jerusalem som Israels huvudstad eller inte. Sådana händelser skapar en ursäkt för dem som hatar judar att ge sig ut på gatorna och uppmana till massmord.

Det finns inget annat land som svenska politiker talar om i samma tonläge som Israel. I dagarna beskrev socialdemokratiska EU- parlamentarikern Marita Ulvskog Trumps beslut som en ”krigsförklaring”. Veronica Palm, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, skrev 2010 på sin blogg ”Undrar du också vem Dom utvalda ska bränna nästa gång” apropå Israel, vilket i sammanhanget framstod som en tydlig referens till den antisemitiska tanken om judar som ett blodtörstigt folk. Listan kan göras lång.

Benjamin Katzeff Silberstein

Gästledare publicerad i SvD 12 december 2017

Fler artiklar