Malmö har blivit en stad ökänd för sin antisemitism. Det är ingen tillfällighet. Socialdemokratiska kommunledningar har sett genom fingrarna för att inte stöta sig med grupper som står bakom den, eller gått antisemitism till mötes genom att mena att judar som inte tar avstånd från Israel får skylla sig själva. Socialdemokratiska riksdagsledamöter har deltagit i hatmöten med antisemitiska slagord. 

Passiviteten inför antisemitismen har öppnat upp för mer antisemitism. Attentat och hot mot judar kan bara gärningsmännen anklagas för, men den socialdemokratiska ledningen i Malmö har inte tagit strid mot antisemitismen. Detta i Sveriges tredje största stad, där judar tog sin tillflykt före första världskriget och under andra världskriget.

I dag känner judar rädsla. De får runt om i Sverige betala säkerheten kring synagogor och skolor själva, medan attentat riktade mot dem inte får de konsekvenser som borde vara självklara.

I vissa skolor vågar inte lärare säga om de är judar eller undervisa om Förintelsen.

När vi nu kan läsa att SSU i Skåne tagits över av grupper som anser att antisemitism är en normalitet kan det kanske förklara den taktiska tystnaden hos S i Malmö.

Men det kan inte förklara socialdemokratisk handfallenhet nationellt och framförallt inte att svensk utrikespolitik i Mellanöstern har haft sin udd riktad mot Israel och inte mot den antisemitism som ligger till grund för hoten att förgöra landet. 

Nationellt har socialdemokratiska företrädare varit tydliga. Göran Persson drog en linje, en linje som också innebar ett stöd för staten Israel och dess rätt att leva i fred. Det är viktigt eftersom hoten mot Israel bottnar i en antisemitism som präglar hela Mellanöstern.

Det är för att döda judar som Iran hotar att utplåna Israel och som Hamas och andra islamistiska grupper beskjuter landet med raketer. Det är därför man bygger ändlösa tunnlar och som Hizbollah bygger raket- och missilfabriker på Golanhöjderna och vid Libanons gräns.

Antisemitismen ligger till grund för att den palestinska myndigheten finansierar självmordsbombares familjer och fyller barns läroböcker med hatfull propaganda.

Inför denna antisemitism har regeringen varit obegripligt tyst. Som första land i EU, undantaget östblockets forna diktaturer, erkände Sverige Palestina – en ofärdig stat präglad av terror mot sin granne. Utan kritik mot antisemitismen, utan att dra en gräns för det acceptabla.

Den svenska regeringen har hamnat på samma sida som Israels fiender i olika FN-organ med ensidiga fördömanden mot Israel. För att få röster till Säkerhetsrådet har man ställt sig emot det land som präglas av demokrati, rättsstat och tolerans i stället för att vända sig mot de brutala diktaturernas retorik och våld.

Det är en politik som hyllats av antisemitiska krafter.

Socialdemokraternas ledning har gärna brunmålat andra och hyllat sig själva som om man är de som kan hålla gränsen mot den framväxande antisemitismen, trots att det är alliansens partier som starkast står bakom Israel och judars rätt att leva ett judiskt liv i Sverige.

I sin utrikespolitik och i sin gränsdragning har man misslyckats att mota mot den antisemitism som blivit ett hot mot vårt samhälle.

De som bidrog till det socialdemokratiska styret i Malmö, där den unga socialdemokratin kidnappats av antisemitiska krafter, bidrog till en fortsättning på stadens misslyckande i denna fundamentala fråga.

De som förtalar alliansen som en eftergift till andras främlingsfientlighet har missat att Sverige behöver en regering som kan bekämpa antisemitism utanför sammanträdesrummen.

Gunnar Hökmark
Delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet

Debattartikel publicerad i Aftonbladet 31 oktober 2018

Fler artiklar