Ett besök i Marocko påminner om hur svagt historiskt, moraliskt och juridiskt stöd palestinierna har för kravet på ”rätten att återvända”.

Det bodde judar i Marocko i århundraden innan islam kom till Casablanca, Fez och Marrakesh. Tillsammans med berberna utgjorde judarna landets ekonomiska och kulturella ryggrad. Numera kan deras historiska närvaro främst bevittnas genom de hundratals judiska begravningsplatser och övergivna synagogor som finns spridda överallt i städerna. 

Jag besökte Maimonides hem som numera är en restaurang. Den store judiske filosofen och medicine doktorn verkade vid ett universitet i Fez. Också andra judiska intellektuella var med och formade kulturen i norra Afrika, i Marocko, Algeriet, Tunisien och Egypten. Judarna var alltid i minoritet, men deras närvaro kunde märkas i alla livets områden.

Idag finns det bara rester kvar av dem i Marocko, och i andra länder har de helt försvunnit. En del valde frivilligt att lämna sina hem för att flytta till Israel efter 1948. Många tvingades fly på grund av hot, pogromer och rättsliga avgöranden. Bakom sig lämnade de sina förfäders gravar, och egendom värd miljardbelopp.

Marockos judiska befolkning utgörs idag av mindre än 5.000 personer, vilket kan jämföras med 250.000 när den var som störst. Kung Mohammad förtjänar ett erkännande för att han värnar Marockos judiska arv - och särskilt dess begravningsplatser. Han har bättre relationer till Israel än andra muslimska länder, men erkänner fortfarande inte staten Israel. Kungens kontakter med den lilla judiska gruppen - där många är hängivna sionister - är emellertid utmärkt. Många marockaner inser hur mycket som gick förlorat när Marockos judar lämnade landet. En del av de israeler som har marockanskt ursprung väljer att ha nära kontakter med sitt marockanska arv.

Vad har allt detta att göra med de palestinska anspråken på att få återvända till sina hem i det som numera är Israel? En hel del. 

Den arabiska utvandringen från Israel 1948 var en direkt följd av att samtliga Israels grannländer - och dess egen arabiska befolkning - utropade ett förintelsekrig mot den nyfödda judiska staten. Om de i stället hade accepterat FN:s fredsplan, två stater för två folk, så hade det inte funnits några palestinska flyktingar. Under Israels hårda kamp för överlevnad förlorade landet en procent av sin befolkning, varav många var civilpersoner och överlevande från Förintelsen. Samtidigt flyttade eller fördrevs 700.000 araber. Många lämnade frivilligt, eftersom hade utlovats en ärofylld återkomst efter den oundvikliga arabiska segern. Andra tvingades bort. En del av dessa araber kunde historiskt härleda sina hem i det som blev Israel hundratals år tillbaka i tiden. Andra hade rätt nyligen anlänt från arabländer som Syrien, Egypten och Jordanien.

Ungefär lika många judar flyttade eller fördrevs från sina arabiska hemländer under samma period. Nästan alla av dem kunde härleda sina rötter tusentals år tillbaka, långt innan muslimer och araber blev i majoritet. Precis som de palestinska araberna flyttade en del frivilligt, men många hade i praktiken inget val. Likheterna är slående, men det är även skillnaderna.

Den viktigaste skillnaden är hur annorlunda Israel tog emot de inkommande judarna, jämfört med hur den arabiska och muslimska världen hanterade de palestinier som förlorat sina hem till en följd av det krig arabvärlden självt startat.

Israel integrerade sina bröder och systrar från den arabiska och muslimska världen. Arabvärlden satte sina palestinska bröder och systrar i flyktingläger, för att utnyttja dem som schackpjäser i det eviga kriget mot den judiska staten.

Det har nu gått sjuttio år sedan det här befolkningsutbytet skedde. Vi måste avsluta den dödliga ordlek där dessa palestinier kallas för ”flyktingar”. Av de nästan fem miljoner araber som nu försöker kalla sig ”palestinska flyktingar”, kommer nästan inga från Israel. De är ättlingar - en del rätt avlägsna sådana - till dem som faktiskt flydde och flyttade 1948. Antalet nu levande araber som själva personligen tvingades bort från Israel, till en följd av det krig deras bröder startat, är antagligen bara några få tusen personer. Troligen ännu färre. De kanske borde ges ekonomisk ersättning, men inte från Israel. Kompensationen borde komma från arabländer som illegalt lagt beslag på tillgångar som tillhört de judiska invånare man själva tvingat på flykt. Dessa palestinier har ingen större moralisk, historisk eller juridisk rätt än de judar som förflyttades under samma tidsperiod för sju årtionden sedan.

I det verkliga livet finns det precis som inom juridiken preskriptionstider som följer verklighetens förändringar. Det har länge varit på tiden att omvärlden slutar behandla dessa palestinier som om de vore flyktingar. Den statusen förändrades för årtionden sedan. De judar som kom till Israel från Marocko för många år sedan är inte längre flyktingar. Det är inte heller släktingarna till de palestinier som under trekvarts sekel levt utanför Israel.

Alan Dershowitz

The author is the Felix Frankfurter Professor of Law Emeritus at Harvard Law School and author of The Case Against BDS. 

Debattartikel publicerad i Jerusalem Post 11 mars 2018

- - -
Artiklar i Times of Israel som berör Marockos judar, och relationerna mellan Marocko och Israel

Fler artiklar