Det är viktigt att påminnas om Israels rättsliga grund som nation enligt internationell lag, skriver pingstpastor Magnus Jonegård apropå den historiska San Remo-deklarationen som nu i dagarna fyller 100 år.


I en tid då den moderna staten Israel hela tiden ifrågasätts är det oerhört viktigt att påminnas om inte bara landets bibliska grund utan också Israels rättsliga grund som nation enligt internationell lag.

Det beslut som togs vid San Remo-konferensen 1920 är grunden för Israels folkrättsliga existens. Men detta hör vi väldigt lite om. I stället översköljs vi av massmedia och av politiker som påstår att Israel ”ockuperar palestinsk mark” eller bygger ”illegala bosättningar”. Och i nästa mening uppmanas Israel att följa folkrätten.

När dessa mantran basuneras ut gång på gång blir det som en ”sanning”. Inget kan vara mera fel. Juridiska avtal, som är internationellt godkända, har självklart prioritet över många politikers och massmedias subjektiva påståenden.

Efter första världskriget, som pågick åren 1914–1918, ritades kartan om en hel del för Mellanösternområdet. Det osmanska riket (Turkiet) tillhörde förlorarna i första världskriget. Osmanska riket hade fram till dess inkluderat Mellanösternområdet som vi i dag känner igen som Irak, Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Detta område delades upp som mandat mellan Storbritannien och Frankrike.

Tyvärr finns det väldigt mycket okunskap om vad som beslutades efter första världskriget, och vilken betydelse detta fortfarande har för Israel som nation. Därför är det på sin plats, nu när San Remo-konferensen firar 100 år i april, att visa vikten av besluten som togs då och som har juridisk bäring än i dag för Israel som nation och dess existens.

De allierade segermakterna efter första världskriget beslöt i San Remo 24 april 1920 att inom det brittiska mandatet Palestina garantera inrättandet av ett nationellt hemland för det judiska folket. Texten är också tydlig i San Remo-konferensens beslut med att ”erkännande har därmed gjorts av det historiska sammanhang det judiska folket har med Palestina och grunderna för att återupprätta sitt nationella hem i landet” (översättning från engelska).

Här finns med andra ord ett erkännande av det judiska folkets historiska koppling till landet.

Beslutet, som var lagligt bindande, följde internationella rättssystem, som också kallas folkrätten. Därför är det beslutade dokumentet en oerhört viktig juridisk grund för Israels existens. Palestinska mandatet innehöll vid den här tiden det vi i dag kallar Israel samt Jordanien.

Vem skulle kunna ändra på denna juridiska grund? Jo, Storbritannien, som nu styrde över Palestinamandatet, hade den rätten – och använde den också redan knappt ett år senare i mars 1921. Man delade då upp mandatet Palestina i det som i dag är Israel och Jordanien (Transjordanien fram tills 1950).

Detta skedde efter påtryckningar från araberna, och innebar att det framtida judiska folkets nationella hem nu hade reducerats till cirka 22 procent av den ursprungliga ytan.

Nationernas Förbund (NF) hade bildats i januari 1920. NF bekräftade beslutet som togs i San Remo-konferensen 1920 samt Storbritanniens uppdelning som skedde i mars 1921. NF godkände denna uppdelning formellt i september 1922 och uppdelningen följde därmed folkrätten.

Det är denna uppdelning som är grunden för Israel som nation även i dag, trots medierubriker och politiska utspel som påstår något annat.

NF:s efterföljare Förenta nationerna (FN) övertog vid sin tillkomst NF:s avtal och överenskommelser. Det innebär att besluten som redovisats ovan fortsätter att gälla med full folkrättslig legitimitet.

Tänk om vår svenska regering i fortsättningen kunde utgå från den juridiska grund som Israel som nation står på, och kroka arm med Mellanösterns enda demokrati för att uppnå mer lugn och ro i detta område. Svensk utrikespolitik måste stå på fast juridisk grund och får aldrig svikta i kampen mellan demokrati och diktatur.

Magnus Jonegård

Debattartikel publicerad i Världen idag 21 april 2020

Fler artiklar