Orättvisor finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt.

Det Anna-Karin Hammar skriver i KT nr 6 borde slå många läsare som något av det bästa och sakligaste som sagts i den infekterade debatten om Israel och apartheid. Texten andas efter- och omtanke. Medkänsla med de många kristna som så sällan får vårt riktade stöd.

Den springande punkten är inte omfattningen av övergrepp som sker i Israel, utan ordet apartheid, alltså rasåtskillnad. Alltför många är uppenbarligen okunniga om vad termen beskriver, givetvis inte Anna-Karin dock. I Sydafrika var det inte förtrycket och exploateringen av de svarta som förfärade. Hela det svenska näringslivet som hade intressen i landet såg detta som ett naturligt förstadium till ett mer jämlikt samhälle. Situationen är och har varit likartad i rader av länder, där många senare utvecklats till demokratiska välfärdsstater.

Det chockerande med apartheid kan reduceras till systemet med separata toaletter för vita och icke-vita. Det var lika självklart och överallt förekommande som dam- och herrtoaletter hos oss idag. Lägg därtill separata parkbänkar, bussäten, ambulanser för svarta respektive vita. Detta utgjorde ett brott mot all mänsklighet på en helt annan nivå än den råa och brutala exploateringen av billig svart arbetskraft och olika löner beroende på hudfärg. Orättvisor, också grova, finns på många håll, men att olika hudfärg innebär att man är olika arter, olika väsen, som inte kan dela en parkbänk eller en ambulans, det är något helt unikt och avskyvärt. Världen förfärades med rätta. Det är detta som är apartheid och termen bör reserveras för just detta. Rasism ter sig som en om än besläktad så dock långt mildare företeelse.

Jag känner inte till något land idag där apartheid tillämpas. Däremot praktiseras förtryck baserat på etnicitet på tragiskt många ställen. Vi som arbetat i Malaysia – både Anna-Karin och jag – har förfärats över det lagstadgade privilegiesystem som gäller för landets överväldigande majoritet malajerna, som utöver etnisk härkomst definieras som muslimer, bumiputra. Denna folkgrupp – majoriteten – har tillgång till statliga huslån till subventionerad räntesats. En stor del platser vid universiteten, i synnerhet till de mest eftertraktade utbildningarna som läkare, är reserverade för malajer.

Överallt samma sak, företräde för muslimer som är malajer. Konvertiter till kristendomen förlorar sin status som bumiputra eftersom de inte längre är muslimer. Samtidigt är det olagligt att lämna islam. När kyrkor delar ut flygblad måste det stå ”For non-Muslims only”.

Varför upprörs varken vi, Amnesty eller Anna-Karin Hammar av de rasistiska övergreppen i Malaysia? Precis som på Västbanken är det den kristna minoriteten, främst indierna, som hamnar ordentligt i kläm. De mörkhyade indierna, de flesta hinduer, beskriver sig som tredjeklassens medborgare, de häcklas av malajer som (svarta) kråkor eller kling som syftar på slavars kedjor. Kvalitativt, om inte kvantitativt, är polisens hårdhet och tortyr mot etniska minoriteter av samma märke i Malaysia som det man kan få höra i kritiken av Israel.

Och situationen är än värre i Myanmar för att inte tala om Indien där nära nog varje minoritet förföljs. Alltför ofta hör etnicitet och religion ihop; att tro att detta är specifikt för Israel är aningslöst.

Att i detta läge ägna spaltmeter åt Israel och formligen riva upp himmel och jord, använda överord som apartheid, det känns obehagligt i maggropen givet den lutherska historik som Anna-Karin så utmärkt belyser. Därför vill jag uttrycka mitt varma tack till våra biskopar som säger att vi inte bör markera mot just Israel. Ordet apartheid är chockerande fel valt och kastar en ytterst beklaglig skugga över Amnesty international som ändå sedan gammalt bemöts med förakt av malaysiska företrädare. Faran är att man till sist inte tas på allvar någonstans.

Avslutningsvis undrar jag om inte den närsynthet som fokuset på Israel handlar om beror på landets öppenhet. Svenska kyrkan har idag ingen personal i det antal partnerländer där vi förr arbetat, däribland Malaysia. Visum och arbetstillstånd nekas numera snart sagt överallt och därmed uteblir en levande och trovärdig rapportering om vad som sker. Kan det vara så att Israels öppenhet nu bestraffas? Anekdoten om flickan som söker sin tappade cykelnyckel under gatlyktan kan passa här. En som vill hjälpa till frågar om hon är säker på att hon tappat den just där? – Nä, svarar flickan, men det är för mörkt att söka någon annan stans.

Göran Wiking,
präst i Vrigstad
 Fotnot: Paul Monash, ”Malay Supremacy”, DPhil avhandling Oxford University.
Göran Wiking, “Breaking the Pot”, om kyrkans situation i Malaysia, TD avhandling Lunds universitet.

Artikeln publicerades i Kyrkans Tidning den 28:e februari. 

Fler artiklar