För ett halvt årtusende sedan påstås augustinmunken Martin Luther ha spikat 95 teser på kyrkporten i Wittenberg.
Huruvida detta verkligen ägt rum är omtvistat. Men Svenska Kyrkan, och alla andra protestantiska kyrkor, hyllade under året som gått mannen som bröt med den katolska kyrkan.
Hans glödande och väl dokumenterade judehat berördes dock sparsamt. Tidigt 2017 fanns i en tidningsartikel av ärkebiskopen en bisats — en enda kort bisats — där problemet noterades. För övrigt dånar tystnaden i ärendet.
I en predikan 1527 varnas för "förjudning av den evangeliska församlingen" och 1530 förklarar Luther, att om nu en jude kommer och vill bli döpt, skulle han vilja föra honom ut på Elbebron, hänga en sten om hans hals och stöta ut honom i floden med orden: "Nu döper jag dig i Abrahams namn."
"Jag vill inte att en kristen skall låta sig luras av judarna och råka i deras elände och olycka", förklarar Luther och frågar sig : "Vad skall vi kristna nu göra med det fördömda judafolket?" Han svarar själv.
— Bränn upp deras synagogor och skolor
— Förstör deras hus på samma sätt
— Tag alla deras bön- och talmudböcker vari de lära sig avguderi,
lögner, förbannelser och smädelser
— Förbjud rabbinerna vid livets förlust att fortsätta sin
undervisning
— Förbjud dem att ockra och ta ifrån dem alla deras pengar och
föremål av silver och guld
Låtom oss vara lika kloka som andra nationer, föreslår Luther: "Vi må tillsammans med dem uträkna hur mycket judarna ockrat på oss, därpå må vi i godo dela deras egendom och för all framtid driva dem ur landet."
"Bort med dem för alltid", dundrar reformatorn.
Om detta står att läsa i en på svenska utgiven 32-sidig pamflett, ett utdrag ur Luthers Werke, Weimar-Ausgabe, Band 53. Svensk utgivare är Bokförlaget Svea år 1943.
Förlaget startades av Carl-Ernfrid Carlberg. På dennes nattygsbord låg Min Kamp, som Adolf Hitler skrev under sina år i fängelse på 1920-talet.
Antikvariskt är pamfletten svår att få tag i. Men Kungliga Biblioteket i Stockholm har ett exemplar.
Pamflettens förord inleds sålunda:
"Som bondson hade Luther en medfödd sund misstro till nomad- och ghettojuden, som saknade det mänskligaste av allt, eget hemland och eget språk. I klostret fostrades han i den kyrkliga uppfattningen, som alltsedan äldsta tiden varit strängt avvisande mot krämarfolket."
Utgivaren bekymrade sig över att lutherska biskopar inte tog sin läromästares brinnande judehat på allvar utan "tid efter annan utslunga de hårdaste förkastelsedomar över antisemitismen".
I sin hatskrift skräder Luther inte orden.
"Diskutera inte med judar om vår tros artiklar. De ha från barndomen uppfostrats till hat mot vår Herre, så det finns ingen förhoppning, att de skola tvingas att bekänna, att Messias har kommit och är vår Jesus.
"För övrigt är det för tidigt och alldeles förgäves att diskutera med dem, huruvida Gud är trefaldig, Gud är människa, eller Maria är Guds moder. Ty sådant kan intet förnuft eller mänskligt hjärta fatta, ännu mindre ett förbittrat och förgiftat judehjärta."
Några sidor längre fram fastslås: "Var du ser en äkta jude, kan du med gott samvete göra korstecknet och med tillförsikt säga: ´Där går en livs levande djävul!´"
Mats Carlberg
Pol mag, dessbättre utan relation till den judehatare som startade Bokförlaget Svea Rike