[Artikelns inledning kan läsas i förra veckans Israelnytt, eller på Sverige-Israels hemsida http://www.sverigeisrael.se/blogginlagg/50-ar-sedan-sexdagarskriget/]

Krigets förlopp
5 juni.
Man beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och slå till först. Morgonen den 5 juni angrep israeliska jaktplan det egyptiska flygvapnet och slog ut 286 av dess 420 plan medan dessa ännu stod på marken. Man anföll sedan med pansar i norra Sinai, och tack vare sitt luftherravälde hade man efter den första dagen strider nästan utplånat de egyptiska trupperna vid Rafah. De egyptiska generalerna ville inte öppet erkänna sitt misslyckande för Nasser utan skyllde på att brittiska och amerikanska plan hade deltagit i anfallet. Jordanien inledde krigshandlingar genom att beskjuta västra Jerusalem med artillerield och låta sitt flygvapen anfalla Netanya. Israel svarade med att låta sitt flygvapen anfalla flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens flygvapen var utplånat. Den israeliska armén omringade nu Jerusalem.

6 juni.
De egyptiska styrkorna blev illa åtgångna när de retirerade på Sinaihalvön. Israelerna erövrade på morgonen Jenin och delar av östra Jerusalem. Striderna där krävde särskilt mycket manspillan på den israeliska sidan eftersom man hade stränga order att inte använda tanks eller tunga vapen, för att skydda de heliga platserna. Det finns många gripande vittnesbörd om de israeliska soldaternas rörelse när de nådde fram till Klagomuren (Kotel), dit judar helt nekats tillträde under Jordaniens ockupation. Jordanierna hade använt platsen som latrin och häststallar.

7 juni.
Israel hade nu erövrat hela Västbanken och Sharm el-Sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien FN-resolutionen om eldupphör, och på kvällen gjorde även Egypten det.

8 juni.
Även Egypten godkände resolutionen om eldupphör. Dock upprepade Nasser anklagelsen att britterna och amerikanerna hade deltagit i striderna på Israels sida. Natten 8-9 juni nådde israeliska styrkor fram till Suezkanalen. De israeliska styrkorna började beskjuta de syriska ställningarna på Golanhöjderna.

9 juni.
Striderna vid Golanhöjderna fortsatte.

10 juni.
På förmiddagen stormade israeliskt infanteri Golanhöjderna och drev efter hårda strider undan de syriska styrkorna. Till slut godtog även Syrien FN:s krav på eldupphör.

Reaktioner i Sverige
Världen stod slagen med häpnad. Jag minns hur jag som elvaåring såg de svartvita bilderna på TV med Moshe Dayan med sin svarta ögonlapp, stående i sin jeep i stridens hetta. På ett vis blev han den som förkroppsligade det nya Israel, den nye juden, sabran. Plötsligt försvarade sig judarna och lät sig inte längre fösas ihop och förintas. Sveriges statsminister Tage Erlander kan sägas ha symboliserat ”gammelsossarna”, de som såg Förintelsen och Israels födelse, och som såg den israeliska återuppbyggnaden av landet genom kollektiva insatser och kibbutzer i ett land som byggde på allas lika rättigheter och värde – något som låg närmare det socialistiska idealriket än något annat dittills gjort.

Erlander höll ett tal där han kom in på det pågående kriget, och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna. Femton år senare, 1982, under det pågående Libanonkriget, höll dåvarande statsminister Olof Palme ett annat tal vid TCO-kongressen, där han jämförde israelerna med nazister. Det illustrerar vilken omsvängning som skedde efter 1967 i Sverige gällande synen på Mellanösternkonflikten, en omsvängning han själv till stor del var ansvarig för.

Fram till 1967 hade västvärldens bild av Mellanösternkonflikten varit den där en liten kämpande demokrati – vars folk dessutom på ett när hade förintats  -- försöker överleva i ett hav av repressiva diktaturer. Nu hade Israel för första gången på allvar visat musklerna och bildligt sopat golvet med sina fiender. Och nu var dessutom 1968 i vardande, då en hel generation (bortskämda och aningslösa) studenter villigt ställde sig under den röda fanan. För dem blev nu Israel inte en demokrati bland diktaturer, utan USA-imperialismens förlängda arm och brohuvud i arabvärlden. Genom någon märklig tankekullerbytta ansåg man sig plötsligt ha mer gemensamt med kvinnoförtryckande diktaturer än med en sekulariserad, demokratisk stat.

Om Erlander symboliserar gammelsossen med sympati för Israel, får Palme symbolisera den svenska socialdemokratin efter 1968. Göran Persson gjorde ett tappert och i flera år framgångsrikt försök att ändra kurs, men läget nu med Margot Wallström är värre än någonsin. Det bör dock sägas att de borgerliga regeringarna inte i någon högre grad har vågat bryta av från den förda Mellanösternpolitiken. Den verkar närmast sitta i väggarna på Rosenbad.

Vägen framåt
Arabvärlden var som bedövad efter den förödmjukande förlusten. Israel gjorde vissa gester för att visa god vilja, som att låta Tempelberget – platsen för det gamla judiska templet och numera Klippmoskén – förbli i arabisk kontroll. (Klokheten i detta har ifrågasatts genom åren, och Tempelplatsen kan nu tjäna som en minimodell av en muslimsk palestinsk stat, där inga andra trosriktningar tolereras. Dessutom har den muslimska religiösa myndigheten till många judiska arkeologers vanmakt och förtvivlan tagit sig för att schakta bort mängder av urgamla artefakter ända tillbaka till kung Salomos tid, och absurt men högljutt hävda att det inte finns några judiska band till platsen.)

Sovjet å sin sida slickade såren och började redan återupprusta Sovjet och Syrien. Det skulle dröja sex år innan nästa krig, och det var ett krig som höll på att bli slutet för Israel. Men man segrade till slut även den gången, och under de 44 år som gått sedan dess har ingen stående armé anfallit Israel. Det innebar inte att det blev fred, utan terrorismen blev det nya vapnet.

Resultatet av sexdagarskriget blev att Israel vann stora landområden, som man genast räckte fram som förhandlingsbricka för att förmå motsidan att skriva på ett fredsavtal. Dessvärre har det inte funnits någon trovärdig fredspartner under de 50 år som gått, även om västvärlden med Sverige i spetsen gjorde allt man kunde för att lyfta Yasser Arafats status från terroristledare till statsman. På de områden som överlämnats till PLO i fredsförhandlingar har utvecklingen gått bakåt; korruptionen med biståndsmedel galopperar och förföljelsen av kristna och oliktänkande har ökat.

Man kan bara konstatera, som flera redan gjort, att det endast är under israeliskt styre som alla i Jerusalem tillförsäkras att deras rättigheter och tillträde till sina olika heliga platser garanteras. Om östra Jerusalem skulle överlämnas till den palestinska sidan skulle förhållandena genast återgå till de som rådde före 1967, och Israel kommer aldrig att gå med på detta.

Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln är nyligen publicerad i sin helhet på  Sverige-Israels hemsida (förra)

Fler artiklar