Fyra utgångspunkter i samtalet om Israel – Palestina, som bevisbart är felaktiga.
1. Utgångspunkten om vilket landområde som är Palestina
De som stöder Palestina på ett aktivt sätt, utgår ofta från att det är en tvåstatslösning som en utgångspunkt. Men den palestinska administrationen (PA) har en annan uppfattning. För dem är fortfarande hela landområdet där Israel och Palestina ligger - Palestina.
Det går att se på vilken karta som helst från den palestinska sidan – den palestinska flaggan finns över hela området. Alltså ett Israel finns överhuvudtaget inte.
En fråga bör därför ställas: Vilket Palestina har svenska regeringen erkänt? Ett Palestina som finns i regerings egen definition eller ett Palestina som (PA) har definierat.
En nation har gränser. Vilka gränser har Sverige erkänt? Vad gäller Palestina? Det heter ofta i förslag till fredslösning, ”enligt 1967 års gränser”. PLO - Palestinas befrielseorganisation, bildades 1964, med syfte att befria hela landområdet från judar. Alltså Palestinska administrationen hävdar inte ett Palestina efter 1967 års gränser, utan Palestina är för dem hela landområdet.
Deras handlingsmönster visar detta. De betalar ut ”terrorist löner”, halva summan av biståndspengarna, inte minst från Sverige går till dessa ”Terroristlöner”. Familjen till den terrorist som dött i sitt uppdrag i israel, för att befria landet från judar, får ”lön” under deras fortsatta liv. Skolor, gator och torg uppkallas också efter dessa terrorister. Flera nationer har dragit in sitt bistånd till Palestina när detta uppdagats, nu senast Belgien. Men Svenska regeringen verkar inte nämnvärt reagera.
När Netanyahu gav flyktingarna i flyktinglägren rätt att återvända till västbanken om de uppgav sin flyktingstatus så sa Abbas nej, de skulle återvände till de platser de bodde innan 1948. Alltså hela landet skall tillhöra palestinierna – enligt honom.
Allt detta finns belagt och underbyggt.
2. Utgångspunkten att sätta en nationell politik på ena sidan mot en individuell situation på den andra.
I förhållande till Israel så används detta retoriska grepp – mycket ofta. Israel speglas i media som hårt i sina reaktioner, och som förtryckande av palestinier och blockerande av Gaza.
Medan enskilda individer i de palestinska områdena parallellt skildras som svårt lidande. Helt naturligt väcks då sympatierna, hos lyssnaren eller läsaren av den mediala källan, för den lidande enskilda individen.
Men vad är Israels grundläggande politiska hållning: Man värnar om sitt land, en fristad för alla judar på jorden. Alla individuella judar. Det finns en grundläggande politik att ge återvändande judar skydd. Men även att alla araber som bor i landet ska ha samma grundläggande rättigheter som fullständiga medborgare tillsammans med den judiska befolkningen, och rätt att uttrycka sin mening.
Därför finns exempelvis, arabiska partier i Knesset. I Israel råder demokrati, alla röster får höras. Något som är otänkbart i Palestina.
Denna demokratiska politiska hållning spelas ut, inte gentemot Hamas eller Fatahs politik, utan mot individuella mänskliga situationer som drabbats av Israels försvar av sitt territorium, vilket nationen har rätt till enligt folkrätten. När ett sådant retoriskt grepp används blir som sagt sympatierna hos den individuella människan som lider.
När Israels politik och nationella förhållningssätt beskrivs, så borde ju motpolen vara inte den individuella situationen utan den politiska hållning som Hamas och Fatah har, där fortfarande Israels utplånande står högt på listan.
Om vi vänder på resonemanget blir det tydligt. Utgå från Hamas politiska hållning, som är
att Israel skall utplånas, även om det betyder förtryck av deras eget folk. Vilket bland annat visar sig i att de tvingar ner sina egna medborgare att gräva tunnlar in gentemot israel, under vidriga förhållanden. En enorm ekonomisk summa läggs också på tillverkning av missiler istället för på sjukvård och skolor som landet är i stort behov av. Det är denna politik som ska stå som motpol mot Israels politik.
Men sätt denna Hamas politik i relation till mötet med en individuell situation i Sderot, en Israelisk stad nära Gaza. Intervjua en familj som ibland flera gånger i veckan får springa till skyddsrummen för att missiler kommer från Gaza, cirka 20000 stycken sedan 2005. Var skulle sympatierna hamna?
Här får du en illustration av hur samtalet i massmedia sker i västerlandet, och inte minst i Sverige.
Låt oss samtala utifrån de politiska program som den palestinska administrationen har respektive den som Israel har. Se på vad den palestinska politiska hållningen betonar och vad Israels politiska betoning är.
Tolv gånger (12) har den arabiska sidan sagt nej till fred, de blev till och med 2004 av Barak erbjudna halva Jerusalem som huvudstad. Men Arafat sa nej och reste sig och gick. Han ville ha hela landet och hela staden. Låt de politiska synsätten mötas, och låt de individuella mänskliga situationerna mötas. Då talas samma språk och då blir manipulation inte så stor.
3 Utgångspunkten att de kristna palestinierna – stöder en palestinsk nation.
Här dras väldigt ofta snabba slutsatser, att så är fallet – att en kristen palestinier automatiskt stöder bildandet av en palestinsk nation.
Men det är många israeliska araber, både muslimer och kristna, som inget hellre önskar än att ha kvar sitt israeliska medborgarskap och inte bli medborgare i ett Palestina. De är också många palestinska kristna som i det stängda rummet uttalar en önskan om att söka medborgarskap i Israel, men de vågar inte till följd av repressalier och trakasserier, från de ”radikal muslimska palestinierna”.
Och de kristna palestinierna i Israel har officiellt ansökt om att få använda beteckningen ”armenier” för att inte bli in definierade som palestinier. Detta har också gått igenom statligt i Israel.
I Israel råder religionsfrihet, det gör det inte - i praktiken, i de palestinska områdena, och de kristna palestinierna känner ofta ett hot inte ett skydd från den palestinska ledningen. Detta är alltså en inompalestinsk spänning.
4. Utgångspunkten är ett politiskt engagemang som göms bakom ett budskap om en kristen barmhärtighetsgärning.
Utifrån det ovan sagda blir det tydligt att ”den kristna barmhärtighetsgärningen” som ofta betonas att vi ska göra för de palestinska kristna, vilket vi defintivt ska göra, ibland har en politisk underton. Speciellt inom flera biståndsorganisationer inom svensk kristenhet, inte minst inom Svenska kyrkan centralt. Bevisbart handlar det mer om en aversion gentemot Israel som nation än om omsorg om kristna syskon.
I Israel idag, finns en mängd ryska judar som är både ortodoxa och baptistiskt troende på Jesus som Messias, samt en växande grupp ”messiastroende judar”. När inbjöds någon av dessa att tala på ett kyrkomöte i Sverige?
Dessa är också syskon som vi ska värna om. Som kristna ska vi sträva efter att stå för en rättfärdighet och ärlighet i politiken och inte stödja en manipulativ politik. Den typ av politik som helt klart den palestinska administrationen står för. Samt att vi ska stå för och ge stöd till både det judiska folket som vi blivit inympade i och till våra kristna bröder och systrar oavsett var de befinner sig.
Det är dags att göra upp med dessa fyra bevisbart felaktiga utgångspunkter i samtalet om Israel – Palestina.
Anders Sjöberg
Direktor för svenska avdelningen av ICEJ
Internationella Kristna ambassaden I Jerusalem
http://www.anderssjoberg.se/