Påståenden om orättvisor som Palestinas arabiska invånare lidit på grund av Balfour-deklarationen bör undersökas mot bakgrunden av verkligheten och normerna under 1900-talets första hälft. Hundratals miljoner människor fick nationell befrielse och oberoende, och tiotals miljoner upplevde någon form av "Nakba", inklusive judar i arabiska länder.

För att förstå Balfourdeklarationen måste man undersöka den bredare historiska kontexten.Det var slutet av första världskriget. Dessa dagar präglades främst av upplösningen av imperier och återväxten av den nationella idén.

I slutet av varje imperialistisk tid är resultatet en våg av nationell befrielse. Upplösningen av det österrikiska-ungerska riket, liksom upplösningen av det ottomanska riket, skapade nya nationalstater. Gränserna flyttades.

Nästan varje nationell befrielse krävde en ett fruktansvärt pris. Populationerna flyttades, vanligtvis med våld, för att ge idén om nationell befrielse substans.

Det slutade inte där. Sovjetunionens upplösning ledde också till inrättandet av en serie med nationalstater. Upplösningen av Jugoslavien, en multinationell stat, ledde till inrättandet av flertalet nationella enheter – liksom omfattande etniska rensningar.

Idén om nationell befrielse och en nationsstat är en anti-imperialistisk idé. Det är sant att de postnationella och anti-nationella rösterna i den nuvarande tiden återuppväcks igen, även i Israel, men dessa röster tycks ha drabbats av ett selektivt historiskt minne.

Sionism var en nationell rörelse, en av många andra, som, precis som Jordanien, Syrien, Libanon, Irak och många andra sökte suveränitet och självständighet utifrån samma idé. Till skillnad från andra människor, som var en nationell minoritet under ett givande territorium, var judarna en nationell minoritet under många stater och imperier.

Det var ett ögonblick i historien, strax efter Balfour-deklarationen, när den judiska nationaliteten och arabiska nationaliteten delade gemensamma intressen. Detta återspeglades i Faisal-Weizmannavtalet, som undertecknades 1919.

Till och med Talat Pasha, en av regenterna i det nedåtgående Ottomanska riket, som blev till den turkiska nationalstaten, uttryckte stöd för den judiska rätten till ett nationellt hem i Palestina. Även här gäller att förstå den historiska kontexten. Vid upplösningen av Ottomanska Imperiet tvistades arabiska ledarna sinsemellan över vilka landområden de skulle dela mellan sig.

Det är sant att det fanns en Nakba. En del palestinier flydde som resultat av krig, en del utvisades och andra etniskt rensades. Det hände, och händer, i nästan varje nationell konflikt, och det hände dessvärre med palestinierna också.

Påståenden om orättvisor som Palestinas arabiska invånare lidit på grund av Balfour-deklarationen bör undersökas mot bakgrunden av verkligheten och normerna under 1900-talets första hälft. Hundratals miljoner människor har fått nationell befrielse och självständighet, och tiotals miljoner upplevde någon form av "Nakba", inklusive judiska Nakba av judar i arabiska länder.

Det historiska sammanhanget bör inte hindra en lösning på konflikten. Tvärtom kommer det att sätta konflikten på sin verkliga plats.

Martin Blecher
som boken skrivit Röster För och Emot en Tvåstatslösning mellan Israel och Palestina

Debattartikel publicerad i VLT 11 november 2017

Fler artiklar