”Om kartan inte stämmer med verkligheten, så stämmer kartan.” Så kanske man kan sammanfatta den svenska synen på Israel, palestinierna och den så kallade Mellanösternkonflikten.

Jag skriver ”så kallade” eftersom Mellanösternkonflikten i många svenskars och andra européers ögon är synonym med konflikten mellan Israel och palestinierna. Man menar dessutom, att löser man just denna konflikt, så är den svåraste av alla konflikter löst och fred kommer att råda i Mellanöstern. (För all del, även Obama tyckte så.)

Detta synsätt handlar dock mer om ideologi och dogmatism än om verklighet. Det är ett sätt att se på verkligheten som kan baseras på en vänsterideologi, där kolonialism finns i förgrunden och där Israel ses som kolonisatören som ”tog” palestiniernas land. Synsättet kan också komma från kristet håll och grunda sig i någon form av befrielseteologi, besläktad med vänsterideologin.

Men även orientalism, en romantisk syn på arabvärlden och en allmän ”tycka-synd-om-ideologi” har sin plats här. Alltså, att man tycker synd om palestinierna: ”Varför ska inte de få ha ett land när judarna har det?” och ser på israelerna som de som förhindrar detta naturliga steg.

I Sverige finns alla dessa synsätt, alla lika felaktiga. Världen och Mellanöstern har en mängd konflikter som inte har ett dugg med israeler och palestinier att göra, och som dessutom är mycket värre. Sunni och shia, islamister och sekulära araber, Saudi och Iran, för att ta några exempel.

Kan du din historia vet du också att Israel inte är en kolonisatör. Du kan för all del tycka synd om palestinierna, det kan inte vara roligt att leva under Hamas på Gaza eller under Abbas på Västbanken, men det är ju inte Israels fel.

Den svenska regeringen är dock utomordentligt stolt och nöjd med sin politik gentemot såväl Israel som den palestinska myndigheten; det framkom senast i söndags, då Margot Wallström framträdde i Agenda med anledning av Trumps kommande fredsplan. Det var rätt att erkänna Palestina, menade hon; även om inga andra länder följt efter sedan Sverige gjorde det, kommer de säkert göra det. Det gör alls inget att Sverige har dåliga kontakter med Israel, Sverige förstod att Israel skulle reagera som man gjort och Sverige har ändå de kontakter man behöver.

Men så bra då, regeringen är nöjd …

Sverige bidrar bilateralt, via EU och FN, med enorma summor till den palestinska maktapparaten. Det handlar totalt om miljarder varje år. Det är även så att när andra, såsom USA, drar ner på stöd till UNRWA (det FN-organ som arbetar med palestinska ”flyktingar”), då drar Sverige ihop en givarkonferens och lovar självt hundratals miljoner för att fylla det hål som uppkommit.

Strax före valet i höstas kom beskedet från Margot Wallström, via generalkonsulatet i Jerusalem, att regeringen beslutat om ett bidrag till UNRWA på 200 miljoner dollar. Sverige har varit tydligt med att man stödjer en palestinsk statsbildning, att man vill främja en demokratisk utveckling på de palestinska områdena och kvinnors deltagande i det offentliga livet.

Alla vet att de svenska miljarderna inte gjort någon skillnad. Faktum är att även svenska regeringen vet, eftersom en utvärdering av SIDA visade just detta. Det låtsas man dock inte om, vilket visar att det svenska biståndet är helt och fullt politiskt betingat och helt oberoende av biståndets eventuella positiva resultat.

Man kan också fråga sig om palestinierna behöver våra svenska skattepengar. Nu har nämligen Mahmoud Abbas just tackat nej till att ta emot de skattepengar från Israel, som Israel kasserar in åt palestinierna i enlighet med Oslo-avtalet. Det handlar om 100 miljoner dollar varje månad.

Varför han tackar nej? Jo, för att Israel nu börjat dra av de pengar som motsvarar vad Abbas betalar ”martyrer” och andra fångar i israeliska fängelser. Det är inga småpengar det handlar om. I den palestinska budgeten beräknas summan till tre miljarder kronor för 2018. Tre miljarder kronor!

Abbas höll häromdagen ännu ett av sina långa och delvis förvirrade föredrag för sina ministrar. Den här gången prisade han bland annat Europas stöd till palestinierna och sade också: ”Som ni vet, uppfann Europa sionismen och Israel, och jag vet att det besvärar Israel. Låt oss inte lura oss själva. Det är vad historien säger. Om någon kan motsäga detta, stig fram.”

Abbas är kanske inte känd som den mest trovärdige historikern – hans doktorsavhandling var ju ett historierevisionistiskt förnekande av Förintelsen – men uttalandet är ändå intressant. Han understryker ännu en gång att han inte ser att Israel har en plats i Mellanöstern, han är glad och tacksam för européers stöd och tror att han ska uppnå sitt mål utan att behöva förhandla med Israel.

Så Abbas tar inte emot pengarna från Israel, anställda i hans myndighet får hälften av sin lön (men 60 procent under Ramadan) och han kommer att vända sig till arabvärlden och Europa för att få in pengar till sin maktapparat ändå.

Frågan är var smärtgränsen går för Sverige och andra europeiska länder? Hur länge kan man motivera alla miljarder till Abbas och hans myndighet? Hur stora summor kan man skicka i väg innan man inser att det är pengar som inte åstadkommer det man vill? När ska man börja ställa krav på Abbas att förhandla med Israel och kompromissa, i stället för att försöka få 100 procent av det han vill ha utan att förhandla?

Just nu är svaret, åtminstone från Sveriges regering: ”Om kartan inte stämmer med verkligheten, så stämmer kartan.”

Ulf Cahn
generalsekreterare Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod
https://www.israelinsamlingen.org/

Israelkommentar publicerad i Världen idag 2 maj 2019

Fler artiklar