Det närmaste året ser ut att bli en enda stor folkfest för alla Israels vänner. I juni firar vi femtio år sedan återföreningen av Jerusalem. I augusti har det gått 120 år sedan den första sionistkongressen i Basel. Senare under hösten uppmärksammas 70-årsdagen av FN:s delningsplan som erkände judarnas rätt till en egen nationalstat. Men det slutar inte där. Redan nästa år firar den judiska staten 70 år.
Medan alla vänner av det judiska folket förbereder sig för fest, planerar andra protesttåg för att uppmärksamma det de kallar ”den stora katastrofen.” Det råder inget tvivel om i vilket läger Sveriges nuvarande utrikesminister Margot Wallström har placerat sig. När hon förra månaden kungjorde att Sverige ska utse en egen rapportör till fredsprocessen i Mellanöstern var det inte många som tog initiativet på något större allvar.
Wallström har profilerat sig som en av det internationella samfundets största försvarare av en palestinsk stat och blygs inte för att kalla återföreningen av Jerusalem för en illegal ockupation. Följaktligen röstade därför Sveriges regering förra hösten för en Unesco resolution som totalt förnekar judarnas 3000-åriga historiska band till deras eviga huvudstad.
Margot Wallström må ha många kvaliteter men någon historiker eller diplomat är hon inte. När Wallström talar om femtio år av judisk ockupation av Palestina upprepar hon visserligen en politisk klyscha från Olof Palmes tid, men hennes beskrivning av konflikten mellan israeler och palestinier är minst sagt problematisk.
Israel kan rimligtvis inte ockupera palestinsk mark eftersom det 1967 inte fanns någon palestinsk stat. Det tål att upprepas att de landområden som Israel återvann i det så kallade sexdagarskriget, för övrigt ett försvarskrig, hade ockuperats olagligt av Jordanien och Egypten 1949 efter att ha utlovats till en framtida judisk stat redan 1922. En stat kan med andra ord inte ockupera ett landområde som redan tillhör dem enligt folkrätten. Detta hindrar inte att Israels regering är villig att förhandla om en palestinsk stat.
Wallströms analys av Mellanösternkonflikten bekräftas inte av verkligheten. Om lösningen av konflikten mellan judar och araber består i att skapa en ny palestinsk stat, kunde problemen ha lösts mycket smidigt mellan perioden 1949 och 1967 när dessa landområden tillhörde arabstaterna Jordanien och Egypten. Men i stället för att skapa en palestinsk stat samlade man sina resurser till att förinta den judiska staten.
Man bör därför inte räkna med några officiella gratulationer till den israeliska regeringen när det nalkas 50-årsjubileum i början av juni. Men hur ska Sveriges utrikesminister förhålla sig till FN:s delningsplan 1947 och Israels självständighetsförklaring 1948? När de palestinska ledarna talar om Nakba, den stora katastrofen, handlar det inte om 1967 utan om 1948, året då en självständig judisk stat utropades, i enlighet med FN:s delningsplan.
Häromåret tog PLO-ledaren Mahmoud Abbas ett steg längre och förklarade att San Remo-resolutionen från 1920 var den stora katastrofen. Resolutionen, som erkänner judarnas rätt att återskapa ett nationellt hem i Palestina, bekräftades senare såväl av Nationernas förbund som Förenta nationerna. Men den förklaras alltjämt som en katastrof av Mahmoud Abbas.
Sverige har dock en speciell orsak att uppmärksamma FN:s delningsplan. Det var nämligen en svensk folkrättsjurist, Emil Sandström, som ledde den kommission som fick till uppgift att föreslå en fredlig lösning på konflikten. I historiska böcker om delningsplanen beskrivs Sandström som en rättskaffens man som ville hitta en rättvis lösning för både judar och araber. (I delningsplanen nämns dock inte palestinier som en separat folkgrupp). Under flera månader under det avgörande året 1947 reste Sandström med sin delegation runt om i mandatområdet Palestina och mötte representanter från samtliga befolkningsgrupper för att hitta en lösning. Han besökte även judiska uppsamlingsläger i Europa för att höra Förintelse-överlevarnas dröm om en egen stat.
Det tog inte många månader för Sandström att inse att de arabiska ledarna i regionen inte ville se någon judisk stat. Men helt övertygad om behovet av en sådan blev han efter att ha konfronterats med de brittiska truppernas hårdhänta behandling av de judiska Förintelse-överlevarna som stängdes ut från Palestina av brittiska officerare, efter att ha överlevt nazisterna koncentrationsläger. När det judiska skeppet SS Exodus anlände Haifa i juli 1947 men tvingades vända om efter våldsamt motstånd från de brittiska trupperna, fanns Sandström på plats för att bevittna tragedin.
Ifall britterna hade fullföljt sitt Palestina-mandat hade hundratusentals, kanske miljontals judar undvikit nazisternas koncentrationsläger och i stället funnit en fristad i Palestina.
FN:s delningsplan för Palestina var ett första uppdrag för den nybildade organisationen Förenta nationerna där svensken Dag Hammarsköld några år senare skulle utses till generalsekreterare. Ifall Sandströms uppdrag skulle ha misslyckats fanns risken för att även hela FN-projektet skulle ha strandat på samma sätt som för dess föregångare Nationernas förbund. Nu erkändes delningsplanen av FN:s generalförsamling den 29 november 1947, och ett halvt år senare kunde Israel utropas som självständig stat – tack vare svensk medverkan!
För dem som studerar Sandström-kommissionens arbete från 1947 står det klart att delningsplanen aktivt motarbetades av samtliga arabländer som sedan även röstade emot delningsplanen. Samma dag som delningsplanen förkunnades i New York, inleddes palestinska kravaller i Jerusalem. Så har det fortsatt fram till denna dag. Men i stället för att fira kravaller och motståndet mot en judisk stat bör Sveriges regering detta år uppmärksamma FN:s delningsplan som erkände en judisk stat vid sidan av en arabisk stat.
Att denna bedrift roddes i land av en svensk jurist, Emil Sandström, ger extra anledning till en svensk Israelfest.
Tomas Sandell
Israelkommentar publicerad i Världen idag 15 mars 2017