Vid två tillfällen hade jag på 90-talet tillfälle att lyssna till den stridbare Göterborgsrabbinen Robert Wolkoff. Vid en föreläsning gick han igenom kyrkans historia visavis judendomen, och den historien är onekligen mörk. Han konstaterade att utan den tidiga kyrkans myt om judarna som Gudsmördare, utan en lång historia av demonisering av det judiska folket, utan Luthers skrift ”Om judarna och deras lögner”, hade säkerligen marken i Europa aldrig varit beredd för att Förintelsen skulle kunna äga rum. 

Wolkoff konstaterade att kyrkorna efter Förintelsen har tagit avstånd från den öppna antisemitism som florerat inom dess väggar. Och Wolkoff ställde frågan: ”Hur vore det då med 50 års tystnad från kyrkans sida?” Underförstått innan man återigen sätter sig till doms. Men han konstaterade att efter avståndstagandet från den öppna antisemitismen, därefter fortsatte i samma stil, bara med den skillnaden att man inte längre riktade bannstrålen mot judarna som folk (vilket vore otänkbart), utan mot den nya, judiska staten Israel. 

Kyrkan, som enligt egen utsago givits försoningens ämbete, känner inget behov av självrannsakan. Som Wolkoff sa: ”Man tillåter en hets mot judar, som får en fruktansvärd följd. Så säger man: ”Detta var för hemskt”, men fortsätter sedan som om inget hänt, bara med udden mot den judiska staten Israel istället för mot det judiska folket. 

I vårt land har detta märkts både i Svenska kyrkan och i frikyrkan. Och det är meningslöst att hymla om att samma stämningar som genomströmmade den sekulära 68-vänstern också hade sin motsvarighet inom kyrkan. Och vid en jämförelse mellan de två har den 68-rörelse som genomsyrat delar av kyrkorna i Sverige möjligen varit ännu mera rabiat i sin anti-israelism.  

När K-G Hammar blev ärkebiskop togs för första gången öppet initiativ till bojkott av Israel, även om man aktade sig för att använda just de orden. Men naturligtvis borde ingen i det kristna Europa, med tanke på Kristallnatten och det hemska som följde, ha något som helst att göra med bojkott av judar. 

Den famösa HOPP-kampanjen 2004 genomfördes också i samarbete med Diakonia, som tidigare var en ren frikyrklig hjälporganisation men som med tiden kommit att bli också ett redskap för anti-israelism, inte minst genom Följeslagarprogrammet. Och det är Hammars syster som under alla år har idkat krypskytte mot Israel, nu senast genom motionen om Israel som apartheidstat. 

Det är något nästan perverst med denna djupa fixering vid Israel. Det finns gott om diktaturer, i Mellanöstern och annorstädes, som förtrycker inte minst kristna trossyskon. Men detta förbigås med en tystnad som inte kan beskrivas som annat än kallsinnig. Och istället är det Israel, den enda demokratin i Mellanöstern och hem för förföljda judar från runtom i världen, som man ständigt sitter till doms över. 

En stor tragik i sammanhanget är att den starkt israelkritiska linjen kan drivas trots att den knappast har stöd i de breda medlemslagren. Det stora flertalet goda kristna ute i landet vet helt enkelt inte vad som beslutas och görs i deras namn. 

En del av problemet är den heliga (?) ekumenik där alla samfund vill sitta med vid de finas bord genom det som heter Sveriges kristna råd. Vissa frikyrkoledare, där man vanligtvis står för en positiv inställning till Israel, kan förklara att de verkligen inte är för allt, till exempel Följeslagarprogrammet. Men likväl är man kvar. Och likväl genomförs detta och mycket annat med udden riktad mot Israel utan att något direkt motstånd förmärks. I kristenhetens namn. 

Så vad kan man hoppas på? De som idkar krypskytte mot den judiska staten i kyrkans och Guds namn kommer säkert att fortsätta med det. Samtidigt förbrukar man den trovärdighet man haft som kyrka, genom att använda kyrkan som ett forum för aktivism gränsande till antisemitism. 

Hoppet är möjligen att kyrkans goda medlemmar och präster reser sig och sätter stopp för detta missbruk av deras namn. Och återför kyrkan till det den borde vara: en vän till det judiska folket och dess land Israel. 

Bengt-Ove Andersson, tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel 

Fler artiklar