De uppmärksammade fredsavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten och Bahrain har sin grund i Irans allt aggressivare agenda mot andra stater i regionen, skriver Gunnar Hökmark.

Fredsavtalen mellan Förenade Arabemiraten och Bahrain med Israel har mötts av betydande uppmärksamhet i internationell press och har välkomnats. I Sverige ansågs de däremot av ett antal medier mer som en svekfull handling mot palestinier – som om det fanns en moralisk uppgift att stödja den pågående processen av ständig krigföring och terror snarare än en fredsprocess. Så djupt sitter 1970-talets utrikespolitiska agenda kvar.

Reaktionerna i Sverige visar på det grundläggande problemet med svensk Mellanösternpolitik. Där har ordet “Mellanösternkonflikten” alltid stått för att det är konflikten mellan israeler och palestinier som är regionens konflikt, och i den mån andra konflikter förekommer beror dessa också på konflikten mellan Israel och palestinierna. Underförstått är också att det är Israels ansvar att konflikten med palestinierna består, att något fredsavtal inte slutits och att andra konflikter, liksom terror, i regionen fortsätter.

Det är en befängd syn på verkligheten och en i det närmaste blind analys av vad som präglar Mellanöstern.

  • För det första diktaturerna och brutaliteten som föder hat och stimulerar antisemitism.

  • För det andra de spänningar inom regionen som diktaturerna skapar gentemot sina medborgare och mellan varandra. Syriens diktatur är ett exempel på hur krigföringen mot det egna folket destabiliserar långt bortom det egna landets gränser.

  • För det tredje de religiösa motsättningarna som finns inom regionen och som fördelar sig på de regionala konflikter som finns. Det handlar om Iran som är regionens mest destruktiva aktör men som i svensk debatt i det närmaste lyser med sin frånvaro. Det hjälper inte hur många regimen mördar, hur mycket terrorism man stimulerar till och finansierar, hur mycket krigföring man stöder och hur mycket man hotar att utplåna Israel. Iran förblir ändå i den svenska debattens radarskugga.

  • För det fjärde den islamistiska extremismen som finns i både sunni- och shiagrupperingar. Varje eftergift till Israel – eller till demokrati, mångfald och respekt för mänskliga fri- och rättigheter – framställs som svek och legitimerar våld. Hamas har tillsammans med andra extrema grupper gjort det självständiga Gaza till en plattform för krigföring, i stället för start för fred och utveckling. Hizbollah bedriver terror på Irans vägnar i regionen och har avslöjats med planer riktade mot Europa. ISIS har gjort delar av regionen till ett helvete för människor med en terror som sträcker sig världen över.

  • För det femte Turkiet som vänt sitt regionala intresse mot Mellanöstern snarare än mot att komma närmare Europa. Turkiet bidrar till kriget i Syrien liksom till destabilisering var de än kan hävda sig.

Det som har hänt i och med fredsavtalen är att den säkerhetspolitiska verkligheten har tagit ut sin rätt och påverkat det politiska tänkandet. Det är nu inte omvärldens, som varit politiskt bekväm att fokusera på Israel, uppfattning om motsättningarna som gäller utan regionens egna förutsättningar.

Det finns alla skäl att konstatera att den amerikanska administrationen med Donald Trump har lyckats få till stånd fredsavtalen, men det bygger inte främst på amerikanska påtryckningar utan på en verklighet som blivit allt hotfullare. Iran har utvecklat en alltmer aggressiv agenda mot andra stater och har i väpnade former direkt utmanat Saudiarabien om ledarskapet i regionen. Det är därför inte Trump utan hotet från Iran som varit utlösande för en ny tids fredsprocess.

Detta är en utveckling som förhoppningsvis kommer leda till ett Israel som upplever mindre hot och fler allierade och som därför kan vara berett att på nytt våga en fredsprocess. En process där palestinier accepterar att allt inte kan vinnas och som kan se freden som en möjlighet i stället för som ett svek.

Kanske kan fler inse att den stora konflikten, och det stora hotet mot omvärlden, kommer från diktaturens våldsdoktriner och användande av hat snarare än från den stat som är en demokratisk enklav i Mellanöstern. Oavsett vilka synpunkter vi har på Israels politik måste Sverige omdefiniera sin syn på Iran, liksom på allt det våld som de övriga diktaturerna bygger på, för att rätt förstå Mellanösterns många konflikter.

Och vi måste lära oss att hellre stödja en demokrati än dess fiender. Det borde vara det mest självklara.

Gunnar Hökmark
Ordförande Frivärld och fd Europaparlamentariker (M)

Debattartikel publicerad i Dagen 27 september 2020

Fler artiklar