Det har gått 50 år sedan Sexdagarskriget och Israel fortsätter att sträcka ut en hand till fred och försoning, liksom man gjort 1948 och 1967. Men det palestinska ledarskapet har under de 50 åren gång på gång upprepat sin vägran att erkänna den judiska staten – till stor skada både för Israel och sig själva, skriver Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige.

I veckan är det 50 år sedan Israels seger i Sexdagarskriget, som dramatiskt förändrade Mellanösterns politiska landskap. I sitt påtvingade försvarskrig mot grannstaternas arméer stod Israel segerrikt och återförenade sin urgamla huvudstad, Jerusalem. Trots dess karaktär av vattendelare är emellertid Sexdagarskriget i mycket mindre grad orsak till dagens realiteter än vad man ofta tror. Den aggressiva militära inringningen av Israel i maj 1967 som utlöste kriget, hade sin grund i det arabiska och palestinska förkastandet av Israels rätt att existera inom några gränser. Denna vägran till erkännande är orsaken till att regionen ännu i dag inte har fred.

År 1947 antog Förenta Nationerna en delningsplan för att skapa två stater – en judisk och en arabisk. Den judiska sidan accepterade delningsplanen men på den arabiska sidan förkastades med stor majoritet tanken på en judisk stat och förslaget avvisades.

Avsikt att utplåna den judiska staten

När sedan Israel den 14 maj 1948 utropade sig självständigt, förklarade dess grannstater krig med avsikt att utplåna den judiska staten och påbörjade en invasion. Efter hårda strider nåddes ett stilleståndsavtal år 1949. Stilleståndslinjerna kom att fungera som de facto gränser mellan Israel och grannländerna Jordanien, Egypten, Syrien och Libanon – men arabstaterna fortsatte sin vägran att erkänna den judiska staten.

Från 1949 till 1967 ockuperades Östra Jerusalem och Västbanken av Jordanien och administrerades från dess huvudstad Amman – medan Gaza-remsan kontrollerades från Egypten. Den judiska befolkningen fördrevs från jordansk-kontrollerat område, inklusive det uråldriga judiska kvarteret i Jerusalems gamla stad, där varenda synagoga blev bombad, vanhelgad och förstörd.

Trots att möjlighet fanns, gjordes då inga försök från arabstaternas eller den lokala befolkningens sida att skapa en palestinsk stat i de områden som kontrollerades av Jordanien och Egypten. Målet var fortsatt att utplåna Israel. Detta var också själva orsaken till grundandet av Palestinian Liberation Organization (PLO), som bildades år 1964 för att ”med vapenmakt åstadkomma Palestinas befrielse”, det vill säga att utplåna staten Israel inom de gränser som de facto rådde före 1967.

År 1967 höll Egypten och de andra arabstaterna som bäst på att förbereda ett utplåningskrig mot Israel. Den syriska armén intensifierade sin artilleri-beskjutning av de israeliska jordbrukarna i Galiléen medan Egypten drog samman sina trupper. Israels premiärminister Levi Eshkol försökte undvika krig då han den 15 maj deklarerade att ”Israel vill klargöra för Egyptens regering att man inte har några som helst aggressiva avsikter mot någon arabisk stat”.

Militär allians

Några dagar senare begärde emellertid Egypten att FN:s fredsbevarande styrkor skulle lämna Sinai-halvön, där de varit stationerade sedan 1956 som en buffert mellan Egypten och Israel – för att sedan sända ett tusental tanks och 100 000 soldater till gränsen till Israel. Kort därefter stängde Egypten också Tiran-sundet för alla israeliska fartyg, vilket var casus belli (en giltig krigsorsak) enligt internationell rätt. Andra arabstater drog också samman trupper längs gränsen med Israel och ingick en militär allians medan man fortsatte att göra hotfulla uttalanden.

Omgivet av fientliga arabiska grannstater som inte gjorde någon hemlighet av sin avsikt att utplåna den judiska staten, hade Israel ingen annan möjlighet än att slåss för sin överlevnad och morgonen den 5 juni slog man ut det egyptiska flygvapnet i ett blixtanfall. Trots att Israel uppmanat Jordanien att hålla sig utanför striderna bombarderade den jordanska armén den 5 juni både israeliska städer och baser från såväl marken som luften – vilket tvingade Israel till svarsåtgärder.

Mot alla odds stod Israel segerrikt i sitt försvarskrig, och kom under stridernas lopp att kontrollera Judéen och Samarien (Västbanken), Golan-höjderna och Sinai-halvön – vilken senare återlämnades till Egypten i utbyte mot den fred som än i dag består.

Tillgång till heliga platser

För första gången sedan Israels självständighet, fick det judiska folket nu tillgång till judendomens heligaste platser och historiska minnesmärken i Jerusalem, inklusive Västra muren och Tempelberget i Gamla stan. En stad där för första gången i historien bekännare av alla religioner nu ägde fullständig religionsfrihet och fritt tillträde till sina heliga platser.

Nu, vid Sexdagarskrigets slut, deklarerade Israel åter att det var villigt att förhandla och kompromissa för fred.

Det arabiska svaret, som lämnades vid Arabförbundets möte i Kartoum den 29 augusti 1967, innebar återigen ett fullständigt förkastande av Israel med mötets beryktade tre ”Nej”. Nej till fred med Israel, nej till erkännande och nej till förhandlingar.

Sedan dess har Egypten och Jordanien erkänt Israel och ingått fredsavtal 1979 och 1994. Vad emellertid det palestinska ledarskapet beträffar, har det under de 50 åren gång på gång upprepat sin vägran att erkänna den judiska staten – till stor skada både för Israel och sig själva.

Vilja till fred och försoning

Israel fortsätter att sträcka ut en hand till fred och försoning, liksom man gjort 1948 och 1967. Den så kallade ”ockupationen” avspeglar inte, såsom visats ovan, någon israelisk expansionism utan är det påtvingade resultatet av palestiniernas och arabstaternas fortsatta vägran att acceptera staten Israels existens. Freden kommer den dag det palestinska ledarskapet förstår att vägen för att uppnå dess mål inte är hat, våld och ett förkastande av Israel utan ömsesidigt erkännande, respekt och samexistens.

Isaac Bachman
Israels ambassadör i Sverige

Debattartikel publicerad i GP 10 juni 2017

Fler artiklar