I Mellanöstern låter totalitära regimer och extremistiska grupper våld, terror och massmördande bli till vapen mot öppenhet, tolerans, mångfald och demokrati. Daesh mördar människor av fel tro, ursprung och gör kvinnor som överlever till slavar. Syriens Assad har massmördat sin egen befolkning genom hänsynslösa bombningar, kemiska vapen och genom militärt stöd av Ryssland. Iran bidrar genom egna trupper i Syrien liksom genom stödet till Hizbollah i Libanon och dess trupper i Syrien. De finns nu nära den israeliska gränsen med ett övermått av vapen och missiler, riktade mot Israels befolkningscentra. Hamas styr i Gaza och låter där sina egna aktivister och militära strukturer tillsammans med islamistiska Jihad utföra ständiga attacker mot Israel.
Under lång tid har man använt biståndspengar till militära installationer, till tunnelbyggen med det enda syftet att möjliggöra militära operationer riktade mot israeliska byar och städer, med mål som förskolor, skolor och torg.
Det som bär upp Mellanösterns konflikter är politisk och religiös extremism i förening, hat och terror präglad av ett förakt för öppna samhällen, mångfald och mot mänskliga fri- och rättigheter i allmänhet och mot kvinnor i synnerhet.
I fokus för hatet finns mer än något annat regionens enda demokrati Israel. Det är Israel som Iran säger sig vilja utplåna och det är judar som Hizbollah, Hamas och Daesh anser sig ha rätt att mörda genom terrorns och krigets alla medel. Antisemitism i sin mest brutala form. Hat och ständigt pågående terrorism och krigföring mot ett land. Den uttalade viljan att utplåna en suverän stat. Det hat och den våldsmentalitet liksom föraktet för människors liv och rätt som ligger till grund för de många konflikterna i Mellanöstern fokuserar sig alla som allra mest och hätskast mot Israel. Hotet är uppenbart. Från Libanon, Syrien och Gaza.
Det är mot denna bakgrund jag har svårt att se hur så många väljer att kritisera Israels insatser för att försvara sig. När Hamas organiserar sina aktivister för att storma gränsen mellan Gaza och Israel, för att därmed kunna slå till mot byar och samhällen där, liksom man försökt via tunnlar och gör med raketer, läggs skulden på Israel trots att det är Hamas som manat till uppror och våld. Det kan säkerligen finnas skäl att kritisera hur Israel använder väpnat våld – som i varje konflikt – men det blir meningslöst och ansvarslöst om man inte sätter Israels militära aktioner i perspektiv mot de hot som dess uttalade fiender ständigt försöker göra till tragisk verklighet.
Hamas står för ett totalitärt förtryck baserat på sharia. Godtyckliga avrättningar, förtryck och våld präglar styret tillsammans med ständiga förberedelser för krigföringen mot Israel.
När jag i går i debatten i Europaparlamentet ställde frågan till Marita Ulvskog om hur hon såg på Hamas ansvar ville hon inte rikta ett kritiskt ord mot ett styre som trotsar allt vad respekt för mänskliga fri- och rättigheter innebär. En regim som hyllar terrorism som vi i alla andra sammanhang fördömer. Enligt Ulvskog och många andra är det som Hamas gör omvärldens fel, framförallt Israels. Det är att ge terrorismen fri passage och det innebär att man inte ställer krav på dem som hyllar våldet och terrorn. Så bidrar man inte till fred.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)
Publicerad på egna sidan 30 maj 2018