Anna Karin Hammar vill finna en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut och till situationen som råder i Israel och Palestina. Dessvärre förloras perspektivet längs vägen.

Den 10/2 var säkert ingen bra dag för Anna Karin Hammar. Democracy Index från ansedda The Economist släppte nämligen sin ranking av världens länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Där utvärderas årligen alla länder på samma sätt efter strikt vetenskapliga kriterier.

Israel får det bästa betyget någonsin och rankas på plats 23 av alla 167 länder. Det innebär att Israel får högre betyg än exempelvis Spanien, de baltiska länderna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan.

I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i regionen i övrigt försämras allt mer.  Mellanöstern beskrivs som världens värsta region. 17 av de 20 länderna i Mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även den Palestinska myndigheten.

Man behöver inte studera på högre nivå för att förstå att Anna Karin Hammar och de följare som stödde kyrkomötets beslut inte har något som helst intresse för mänskliga rättigheter. Förklaringen ges inte endast av the Economist.

Anna Karin Hammar skriver ”som europeiska kristna har vi del i en historia av antijudisk teori och praktik.”

Det är felaktigt. Anna Karin Hammar är del i en historia av antijudisk teori och praktik. Vi ser det genom HOPP-kampanjen där en Hammar var inblandad. Vi ser det bland annat av stödjandet av Kairo-dokumentet. Vi ser det även som aktiv del i kyrkomötets beslut. Kontext och historia hos Anna Karin Hammar och kyrkan är centralt för att förstå vår samtid.

Ska judiska organisationer frikoppla detta initiativ från det faktum att det kommer just från kyrkan? Just från en luthersk folkkyrka där Martin Luthers grova antisemitism har spelat en betydande roll både för kyrkans utveckling och dess relation till det judiska folket?

Det intressanta med kyrkomötets beslut och Anna Karin Hammars fixering vid det judiska folket är att man ägna mer energi och tid att angripa judar och Israel än att vara behjälplig mot sina egna kristna. Joel Halldorf beskriver kyrkans problem föredömligt. ”Det är helt enkelt lite pinsamt att vara allt för kristen i Svenska kyrkan.”

Kyrkomötet tar naturligtvis ingen notis om att 50 000-80 000 kristna har mördats i Nigeria. Kan det ha att göra med att det inte är juden eller israelen som är förövaren? För kyrkomötet och Anna-Karin Hammar spelar offren, men också förövarna, mindre roll så länge de inte är ”rätt” förövare.

Anna-Karin Hammar gör ett seriöst försök till att redogöra en välgrundad hållning till kyrkomötets beslut. Det får motsatt effekt på läsaren, i synnerhet om man tagit del av Democracy Index från the Economist.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Artikeln var en replik på Anna Karin Hammars debattartikel "Tre viktiga perspektiv i arbetet för en rättvis fred".

Fler artiklar