Det tog bara någon dag från det att en folkhop i Malmö skrek att man skulle skjuta judarna till att den judiska synagogan i Göteborg utsattes för ett brandattentat från ett tjugotal män. Den berömda Sverigebilden mörknar.

Den antisemitism vi här ser prov på är av ett slag som inte låter sig bekämpas med annat än realism. Ett första nödvändigt steg är att erkänna att det handlar om en tradition som härrör från Mellanöstern och som vunnit insteg i takt med invandringsströmmarna från regionen i fråga. Alltför länge har alltför många debattörer velat tassa runt detta genom att använda mindre känsliga termer som ”den nya antisemitismen”.

Men den är inte ny, i så fall nytillkommen. Det är ett svek mot svenska judar att inte vilja kalla det hot de utsätts för för vad det är. Ingen kippavandring gör judarna någon större tjänst så länge den antijudiska aggressionens faktiska karaktär förbises.

En annan mindre uppmärksammad aspekt av problemet är den obehagliga underton i debatten som tyst och sakta vinner allt mer mark: Man skall inte beskylla svenska judar för vad Israel företar sig, sägs det. De är ju svenska och inte israeliska medborgare. Och det är ju riktigt. Men om de nu ändå gör det, alltså stöder mycket i den israeliska hållningen? Om de bifallit byggandet av den barriär som hindrat många terrordåd? Om de inte accepterar bilden av israeliska angrepp som övergrepp utan som vedergällning och förebyggande militära operationer? Om de faktiskt tycker att det är rimligt att Jerusalem är Israels huvudstad?

Är de då ”skyldiga”? Är det då följdriktigt att de faller offer för våld och trakasserier, och att de har sig själva att skylla? Någonstans är det ju det som den skarpa retoriska åtskillnaden mellan svenskt och israeliskt medborgarskap underförstår, att det inte är anständigt att tycka någonting annat än att Israel är en gangsterstat.

Om man officiellt håller för givet att Israel är en skurk och att palestinier är offer, vilket den svenska staten mer högljutt än något annat europeisk land har gjort, då har man också legitimerat en svartvit verklighetsuppfattning. Därifrån är steget till israelkritikers moraliskt rättfärdigade ”aktioner”; demonstrationer, nätverksarbete och opinionsbildning som lösgör destruktiva energier, mycket kort. Energier som i ett annat debattklimat hade fått svårare att vinna i styrka.

Många politiker uttrycker nu förstås sitt avståndstagande från attentatet. Men en hel del av dem har också självrannsakan att göra.

Fredrik Haage

Ledare publicerad i Smålandsposten 10 december 2017

Fler artiklar