”Det enda alternativet till Iran-avtalet är krig”. Detta påstod president Obamas administration och Iran-avtalets förespråkare 2015. Ingen i Mellanöstern trodde att USA skulle angripa Iran militärt, men tillräckligt många amerikaner trodde det för att avtalet skulle gå igenom.
President Trump har länge motsatt sig avtalet med Iran, och kallat det för en av de ’värsta och mest ensidiga uppgörelserna’ någonsin. Nu på söndag 15 oktober står presidenten inför en deadline. Han kan välja mellan att bekräfta eller inte bekräfta avtalet; olika rapporter hävdar att han lutar åt det senare. Avtalets försvarare, förskräckta inför ett sådant scenario, varnar återigen för en stundande katastrof. USA:s förra FN-ambassadör Samantha Power skriver på twitter att ’det är svårt att se hur ett upprivet Iran-avtal inte skulle leda till krig’.
Den typen av skrämseltaktik var tillräckligt oärlig redan 2015. Idag, i skuggan av avtalets förödande konsekvenser, är taktiken moraliskt oförsvarlig.
Alternativet var aldrig krig, utan ett bättre avtal. Det hade varit bättre att öka trycket på den islamiska republiken, snarare än att lyfta sanktioner och tillåta Iran att behålla sin nukleära infrastruktur och framställa mer effektiva centrifuger. Regimen skulle förlorat möjligheten att anrika uran, vilket ändå inte behövs för ett civilt kärnenergiprogram, och avtalet skulle kopplats till Teherans terrorstöd, dess militära aggressioner i regionen, och dess allvarliga brott mot mänskliga rättigheter på hemmaplan.
Ett bättre avtal hade inte heller släppt restriktionerna för Irans atomprogram år 2015. Avtalets förespråkare brukar bortse från överenskommelsens så kallade ”sunset clause” [solnedgångsklausul] och påtala att Iran så här långt följt överenskommelserna. Men varför skulle inte Iran göra det just nu? Om bara åtta år kan man återaktivera sina kärnkraftverk och snabbt framställa tillräckligt mycket anrikat uran för att det skall räcka till dussintals kärnvapen. Avtalet gör det i själva verket lättare för regimen att skaffa egna kärnvapen - inte svårare.
Avtalets anhängare brukar vidare hävda att det hejdar Irans finansiering av terrorism, och dess hot mot andra stater. Det som skett är istället raka motsatsen. Med miljarder dollar i sanktionslättnader har regimen stärkt sitt grepp över Syrien, Irak och Jemen. Den har dragit åt snaran kring Libanon, och ökat sina utbetalningar till Hizbollah och Hamas. Och i öppet trots mot världssamfundet utvecklar och testar man interkontinentala ballistiska missiler som kan bära multipla kärnvapenstridsspetsar. Detta sker samtidigt som ayatollorna lovar att man skall förgöra Israel, och i slutänden Amerika. I stället för att minska risken för krig har avtalet gjort många krig oundvikliga.
År 2015 insisterade avtalets företrädare att USA inte längre kunde upprätthålla en internationell front mot Iran, och att sanktionerna ändå snart skulle luckras upp och falla sönder. Nu hävdar samma företrädare att världssamfundet inte kommer att följa USA:s ledarskap, och dra sig ur avtalet för att återupprätta sanktioner. De påstår att läget är ännu värre än så: de varnar för att Iran kan komma att utnyttja tillfället för att kasta ut FN:s inspektörer och öka takten på sitt atomprogram.
Alla dessa antaganden är falska.
Om amerikanska sanktionerna mot Iran varit intakta 2015, så hade företagen tvingats välja mellan att göra sina affärer med USA, världens starkaste ekonomi räknat i BNP, eller med Iran, vars ekonomi ligger på 27:e plats. Samma tydliga val kommer att möta företagen ifall sanktionerna återinförs.
På samma sätt är farhågorna om att ett hävt avtal skulle få Iran att rusa mot kärnvapen ogrundade. Iran kunde ha gjort en sådan forcering redan före 2015, men valde att avstå. Anledningen till detta var det tal som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu höll inför FN:s generalförsamling 2012, och som backades upp av ett implicit militärt hot.
Världen, förklarade han, kan inte tillåta Iran att samla tillräckligt mycket höganrikat uran för att producera en atombomb. “Red lines don’t lead to war,” sa han. “Red lines prevent war.” Den röda linjen kommer att finnas där oavsett om avtalet stärks eller annullera. Det som stämde 2015, är lika sant idag: Ju trovärdigare det militära alternativet är, desto mindre är risken att det behöver användas.
Avtalets apologeter påstår att USA:s prestige skulle skadas allvarligt om överenskommelsen bryts eller förändras. Fast det är förstås svårt att se hur USA:s status skulle stärkas av förbli passivt inför Irans medverkan i de massakrer som krävt en halv miljon syriska liv, och den iranska regimens försök att utplana USA:s allierade.
Israels inställning till Iran-avtalet var och är tydlig: ”Fix it, or nix it”, som Netanyahu uttryckte saken inför Förenta Nationerna. Om avtalet hävs måste det ersättas av mycket ingripande sanktioner som tvingar regimen att montera ner sin förmåga att framställa kärnvapen. Ett bra avtal skulle inkludera mer ingående inspektioner av fler misstänkta anläggningar, hårdare påföljder för iranska överträdelser, och framförallt ingen ”solnedgångsklausul”, som en dag ger Iran fria händer.
I vilket fall kommer en översyn av avtalet att skicka ett otvetydigt budskap till världen. Det visar att den iranska regimens statssponsrade terrorism, och dess försök att upprätta ett shiitiskt imperium, inte kommer att tolereras. Iranavtalets svagheter leder till krig, men om man står fast mot regimen går det att undvika. En översyn säger oss att USA menar allvar med att inte acceptera ett Iran med kärnvapen - inte nu, inte om tio år, inte någonsin.
Michael B. Oren
Israels biträdande minister för diplomati, och Israels ambassadör till USA under åren 2009 - 2013.
Debattartikel publicerad i New York Times 6 oktober 2017. ”The Iran Nuclear Deal Isn’t Worth Saving”
Mer om skribenten hos engelska Wikipedia.
-
Ett annat förhållningssätt till Iran-avtalet har tidigare presenterats av Emily B Landau. Hon menar att det bästa sättet att hantera det dåliga avtalet i nuläget trots allt inte att riva upp det, utan att i stället på olika sätt agera inom dess ramar.
What Trump should do with the Iran deal:En svensk översättning i tre delar återfinns i Snabbnytt nr 775-777. /Red anm