”Leve Palestina och krossa sionismen” sjöng Socialdemokraternas Ungdomsförbund (SSU) i sitt förstamajtåg i Malmö.

Sen upprepade sig ett mönster som Israelvänner och judar känner igen väl och som är en av orsakerna till att allt fler svenska judar överväger att flytta härifrån:

  • Person A uttrycker sig antisemitiskt (ofta någonting som A gjort vid upprepade tillfällen).
  • Vi som hanterar antisemitism på daglig basis påpekar detta. Ofta blir vi arga, rädda och sårade så som andra som utsätts för rasism.
  • A får ursäkta sig i media och påstå att det inte handlade om antisemitism (den här gången heller), trots att alla som är insatta i frågan säger emot. Vi som kan detta får däremot inte komma till tals.
  • Sen är allt över till dess att samma procedur upprepar sig igen senare, ofta med samma personer/organisationer i huvudrollerna.

Antisemitism är ett globalt fenomen och via sociala medier och andra forum på internet känner den inga gränser och sprids obehindrad från A i Sverige till B i Mellanöstern och C i Sydamerika.

Oavsett var den befinner sig är den av samma natur, består av samma element och dess mål är alltid att döda judar.

Än så länge ligger antisemitismen i Sverige på samma nivå som till exempel många amerikanska universitet, där judar trakasseras och även misshandlas. Läget här är alltså ännu inte så illa som i till exempel Frankrike, där människor har mördats av den enda anledningen att de är judar.

Oavsett var vi befinner oss är en sak säker: antisemitism som inte konfronteras växer.

I SSU:s fall, framtidens Socialdemokratiska politiker, blir det pinsamt tydligt att det finns ingen vilja att hävda denna utveckling.

Och i svenska medier upprepar sig mönstret. ”[...] Det finns absolut ingen antisemitism bakom”, påstod SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

SSU Skånes ordförande Electra Ververidis förklarade att det handlar om ”ett politiskt ställningstagande mot ockupationen av Palestina” och att ”antisemitism och antisionism är inte samma sak.”

Vi som har kunskap om antisemitism är oeniga med henne.

Vi ser dagligen hur antisemitismen kommer förklädd som antisionism. Och även om hon har rätt i sak, antisionism är inte det samma som antisemitism, så visar undersökningar att majoriteten av antisionister har antisemitiska tendenser.

I klarspråk: antisionister är inte alltid antisemiter men antisemiter är alltid antisionister.

Förut hatades judar för sin religion och sin etnicitet. Nu hatas de för sin stat. Därför är det viktigt att, om antisemitismen ska kunna bekämpas, rapportera rätt om händelser i Israel.

Här har svensk media brustit katastrofalt.

Allt från SVT:s felaktiga rapportering om motorvägar och Hamas ”krigare” samt (o)vanan att aldrig rapportera om attacker på Israel förrän Israel svarar, till Bards teckningar i DN och Donald Boströms artikel om Israels organstölder i Aftonbladet.

Då är bilden som förmedlas i svensk media så ensidig, felaktig och negativ att svenska judar och Israel-vänner har så gott som inget förtroende för svensk media när det kommer till Israel.

Om du frågar mig om medierna är delaktiga i ökad antisemitism i Sverige så blir svaret ”JA!”

Medier och politiker måste skärpa sig. Vi i Vänskapsförbundet Sverige-Israel hjälper mer än gärna till med både kunskap om Israel, antisemitism och information om aktuella händelser när det behövs.

Vi vägrar tro att svenska medier vill sprida antisemitism, som i slutändan drabbar svenska judar – och det är konstigt om journalister inte vill vara balanserade och sakliga i sin rapportering.

Ett av syftena med journalistik är att förmedla och öka kunskap.

Ungdomsförbund med kunskap går inte I förstamajtåg och skanderar antisemitiska ramsor.

Som, förresten, måste få konsekvenser.

Viktor Hardarson

Styrelseledamot i Vänskapsförbundet Sverige-Israel i Stockholm

Publicerad på SVT Opinion 9 maj 2019

Fler artiklar