Nyheter från Israels första gästskribent heter G. Tikotzinsky och är bosatt i Israel sedan 1983. Han har en BA-examen i internationella relationer samt en MBA-examen, och är verksam som styrelseledamot i flera börsnoterade företag. Här följer hans juridiska analys av FN:s Säkerhetsrådsresolution 2334. [Denna text skrevs i januari, men är fortfarande mycket intressant /Red anm].

När FN:s Säkerhetsråd antog resolution UNSC 2334 häromveckan fastslog man att de israeliska bosättningarna på Västbanken är olagliga. Säkerhetsrådet bröt därmed mot gängse tolkning av internationell lag och folkrätten, satte sig över den privata äganderätten, samt bröt mot FN-stadgan. Resolutionen är de facto ett politiskt ställningstagande, förklätt till juridiskt utlåtande. Vid en närmare granskning av resolutionens text framträder en rad juridiska och logiska problem, som sammantagna omintetgör resolutionens tilltänkta syfte.      

Internationell lag och folkrätten

Internationell lag består av ett stort antal bilaterala och multilaterala traktat. Några av de multilaterala traktaten, till exempel FN-stadgan och Genevekonventionerna, anses så viktiga och universella att de också omfattar länder som inte ratificerat dem. Detta är den delen av internationell lag som kallas folkrätt eller internationell humanitär lag. Det  händer ofta att olika traktat står i motsatsförhållande till varandra, och man måste då avgöra vilket traktat som har tolkningsföreträde. Bilaterala traktat står högst upp i hierarkin och är överordnade multilaterala traktat, med få undantag. Ett sådant undantag är FN-stadgarnas artikel 103 som inte är applicerbar i det här fallet. Om två likvärdiga multilaterala traktat står i motsats till varandra blir tolkningsföreträdet en komplicerad fråga som ofta slutar med tvetydiga juridiska bedömningar och ett politiskt avgörande. Beträffande israeliska bosättningar på Västbanken gäller tre olika internationella juridiska ramverk: Oslo-traktaten, San Remo-konferensen genom Nationernas Förbund och FN-stadgans artikel 80, samt fjärde Geneve-konventionen.

Oslo-traktatens interimavtal från 1995 är ett bilateralt traktat mellan Israel och Palestinska Myndigheten (PM) som delar upp Västbanken i A, B och C-områden. I A-områden har PM full militär och civil kontroll, och i B-områden har PM ansvar för civil administration medan Israel har ansvar för militär säkerhet. I C-områden har Israel fullt ansvar både för militär säkerhet och civil administration. C-områdena omfattar ca 60% av Västbanken och alla israeliska bosättningar. Oslo-traktaten ger otvetydigt Israel obegränsad rätt att bygga och bosätta i C-områden under interimperioden fram tills det att  de permanenta avtalen undertecknas, vilket ännu inte skett. Även om interimavtalet var avsett för en begränsad tidsperiod fram till 1999 så innehåller det ingen klausul om vad som händer efter detta datum i avsaknad av ett permanent avtal, och därmed fortsätter interimavtalet att gälla. Så är det också i praktiken: PM och Israel följer fortfarande Oslo-avtalen i deras väsentliga huvuddrag trots att interrimavtalet löpte ut 1999. De bilaterala Oslo-traktaten står högst upp i hierarkin i internationell lag och folkrätt, och Säkerhetsrådet kan därför inte annullera de rättigheter traktaten förbehåller Israel (huvudavtalet kapitel 3 tillsammans med Appendix III).

San Remo-konferensen med de åtföljande  Sevre-traktaten (1922) delade upp det Ottomanska imperiets landområden i Mellanöstern. Här skapades den juridiska grundvalen för de nuvarande staterna Libanon, Syrien, Iraq, Jordanien, samt Palestinamandatet under brittisk förvaltning. Palestinamandatet gäller hela området från Jordanfloden till Medelhavet och ger det judiska folket ensamrätt till de politiska rättigheterna. Samtidigt påbjuder mandatet judisk bosättning i hela området. Palestinamandatet blev internationell lag genom ett enhälligt beslut av Nationernas Förbund 1923. FN-stadgan upprätthåller NF:s beslut, och artikel 80 i FN-stadgan fastställer både Palestinamandatet och det judiska folkets rättigheter. FN-stadgan är en viktig del av folkrätten och står naturligtvis över Säkerhetsrådets resolutioner.  

Fjärde Genevekonventionen, som också är en del av folkrätten och som UNSC 2334 åberopar, fastställer att ockuperande stater inte får flytta sin civilbefolkning till ockuperade områden. Syftet med klausulen var att förhindra den sortens folkomflyttningar som förekom under Andra Världskriget, men klausulen kan också också tolkas till att gälla Västbanken. Problemet är bara att Genevekonventionen är applicerbar endast vid mellanstatliga konflikter. När Israel tog militär kontroll över Västbanken 1967 var området ockuperat och sedermera annekterat av Jordanien. Områdets juridiska status var, och är fortfarande, terra nullius, dvs ett område som inte tillhör något land. Hela konflikten kring bosättningarna är således inte en mellanstatlig konflikt, och Genevekonventionen är därför inte applicerbar.

Sammanfattningsvis står alltså Oslo-traktaten överst i hierarkin i internationell lag och folkrätt och ger Israel otvetydiga rättigheter att bosätta område C. Vidare fastställer artikel 80 i FN-stadgan det judiska folkets politiska rättigheter till hela Palestinamandatet samt dess rättigheter att bosätta sig i hela mandatområdet. FN-stadgan har tolkningsföreträde framför Genevekonventionen i detta fall, eftersom Genevekonventionen endast gäller mellanstatliga konflikter. I UNSC 2334 vänder alltså Säkerhetsrådet upp-och-ner på hierarkin och sätter Genevekonventionen överst, medan man uttryckligen ignorerar San Remo-konferensen och Oslo-traktaten.

Den privata egendomsrätten

En stor del av bosättningarnas landområden och framför allt fastigheterna i Jerusalem och Hebron är privatägd egendom, som antingen ärvts eller köpts i frivilliga transaktioner mellan köpare och säljare till ett gemensamt överenskommet pris. Varken Säkerhetsrådet eller internationella traktat kan konfiskera eller expropriera privat egendom. Den rätten är förbehållen nationella eller regionala myndigheter. Trots det fastställer Säkerhetsrådet att judisk äganderätt i Västbanken är olaglig. Följande tre exempel visar hur orimligt detta är:

  • Jerusalems Gamla Stad — Det har bott judar i Jerusalem i 3000 år. I den kvadratkilometer som idag utgör Gamla Stan har det alltid funnits ett judiskt kvarter med judisk befolkning i privatägda fastigheter. Under kriget 1948 anföll jordanska styrkor Gamla Stan, besegrade de judiska försvarsstyrkorna och fördrev den judiska civilbefolkningen, ca 1700 personer. Därefter rev jordanierna delvis kvarteret, som så småningom kom att förvandlades till ett arabiskt flyktingläger. Jordanien tömde sedan området och tvångsförflyttade de arabiska flyktingarna under åren 1965-66. Israel återerövrade Gamla Stan i sexdagarskriget 1967, och ett år senare exproprierade landet de 13 hektar som utgör det judiska kvarteret. Återuppbyggnaden började kring 1969-70 efter en grundlig arkeologisk undersökning, och från 1971 började man registrera äganderättigheterna och den judiska befolkningen flyttade tillbaka. UNSC 2334 nämner specifikt Östra Jerusalem där Gamla Stan ingår, och hävdar att det judiska kvarteret är en illegal bosättning. Bland Gamla Stans ”illegala bosättare” finns också familjer som flyttade tillbaka 20 år efter att de fördrivits, eller deras ättlingar.
  • Bosättarblocket Gush Etzion söder om Betlehem — Dessa landområden köptes av judar och bebyggdes redan på 1920-talet under den brittiska mandatperioden. Den judiska befolkningen i Gush Etzion fördrevs av arabiska trupper 1948, och återvände efter Sexdagarskriget 1967. Anser Säkerhetsrådets medlemsländer verkligen att det är ett brott mot folkrätten att judar tar sin privata egendom i besittning 20 år efter att de fördrivits med vapenmakt?
  • Israeliska araber bosatta i områden A och B på Västbanken — Det bor ett okänt antal israeliska araber i de områden som kontrolleras av PM. Några har flyttat dit som följd av giftermål (oftast kvinnor), andra har familjeegendomar som de har tagit i besittning, och ytterligare andra har köpt fast egendom i de palestinska städerna. Det finns uppskattningar om allt från några få tusen personer, till några tiotusentals. Enligt UNSC 2334 har dessa människor nu förvandlats till folkrättsförbrytare och ett hinder för freden. Kan vi då förvänta oss att PM snarast förverkar dessa israeliska medborgares privata egendom, splittrar familjer och sätter människorna på första buss tillbaka till Israel? Eftersom PM har full kontroll över de palestinska städerna, och därmed också rätten att expropriera fast egendom, så vore det ju enkelt att verkställa ett sådant beslut. Men så kommer naturligtvis inte att ske, då det verkar som om Säkerhetsrådet och palestinierna anser att bara judiskägd egendom är olaglig.

FN-stadgan

FN-stadgan (artikel 34) ger Säkerhetsrådet befogenhet att undersöka tvister för att fastställa om det föreligger ett hot mot internationell fred och säkerhet. För att avgöra juridiska tvister skapade FN-stadgan ett annat organ, nämligen Internationella Domstolen i Haag. Detta är den enda FN-instans som har befogenhet att fastställa bosättningarnas juridiska status som ”laglig” eller “olaglig”.  När Säkerhetsrådet fastställde att bosättningarna är olagliga överskred rådet alltså sina befogenheter. Säkerhetsrådet har naturligtvis rätt att göra en politisk bedömning om bosättningarna utgör ett hot mot freden, utan att ge sig in på deras juridiska status. Men så gjorde man inte, utan huvudtemat i UNSC 2334 är att bosättningarna skulle vara ”olagliga”. Det är oklart vilken juridisk status en resolution som strider mot stadgan har, och vi lär inte heller få något klart avgörande i den frågan eftersom FN inte har någon författningsdomstol.

Slutligen är det värt att nämna en av de konsekvenser som UNSC 2334 får för det internationella rättssystemet. Genom att ge sig själv tolkningsföreträde över de bilaterala Oslo-traktaten åtar sig Säkerhetsrådet rollen som ratificerande instans för alla bilaterala traktat. Detta var naturligtvis inte syftet när FN-stadgan skrevs: det ligger långt utanför Säkerhetsrådets befogenheter och kan inte accepteras av något medlemsland. Därmed utgör resolutionens juridiska utformning ett stort problem för alla länder, oavsett deras åsikt om den aktuella konflikten.

En resolution som saknar juridisk grund främjar varken israeler eller palestinier och urholkar det redan begränsade förtroendet för FN:s Säkerhetsråd. I stället för att främja fred har Säkerhetsrådet skapat en politisk och diplomatisk brandfackla, vars verkliga resultat förmodligen blir att försvåra fredsförhandlingarna. Resolutionen skapar också prejudikat som antingen kräver stora omställningar inom internationell lag och diplomati, eller som helt enkelt kommer att ignoreras. Rätt tillvägagångssätt för FN efter denna olyckliga resolution vore att snarast möjligt anta en ny resolution som upphäver UNSC 2334.

G. Tikotzinsky

Publicerad på Paul Widéns sida Nyheter från Israel 17 januari 2017

Fler artiklar