Nästan varje vecka kommer nya avslöjanden om hur Jeremy Corbyn, de brittiska socialdemokraterna Labours partiledare, har försvarat och samarbetat med antisemitiska rörelser eller personer.
Han anklagas själv för att ha tangerat antisemitiska åsikter: senast i förra veckan för att tidigare ha kallat den judiska parlamentsledamoten Louise Ellman för "ledamot för Tel Aviv", en insinuation om att Ellman skulle vara lojal med Israel framför Storbritannien.
Föreställningen om judar som en globalt konspirerande grupp, som egentligen arbetar för judiska och israeliska intressen snarare än sina hemländers, är en av judehatets mest klassiska tankefigurer.
Från att ha kallat de antisemitiska rörelserna Hizbollah och Hamas för "vänner", till att ha försvarat en antijudisk gatumålning, och att ha avfärdat problemet med antisemitism i Labour trots otaliga exempel – skulle ledarsidan försöka sammanfatta fallen då Corbyn haft samröre med människor och organisationer som hatar judar, skulle det ta flera dagars helsidor i anspråk.
Visst ska man kunna be om ursäkt för tidigare illgärningar, men när de är så många och så omfattande som i fallet Corbyn går de inte att skilja från hans politiska karriär som helhet. Labour kommer inte att vara ett fullt rumsrent parti så länge Corbyn sitter vid makten.
Tidigare i sommar fördömde 68 brittiska rabbiner Labours och Corbyns otydlighet kring judehat i en artikel The Guardian (16/7). Ett så tydligt och unisont ställningstagande torde sakna motstycke under efterkrigstiden, gällande ett av de största partierna i en västerländsk demokrati.
Corbyn är dessutom ett symptom på ett större problem. Konspirationsteorier och antisemitism är en naturlig del av världsbilden i vissa strömningar inom vänstern. Den tidigare Fi-kandidaten som ville skeppa över Israels judar till USA är bara ett exempel av många.
Glöm inte heller S-politikern Adrian Kaba, som skrev i socialdemokratiska tidskrifter om judiska konspirationer. I år står Kaba på plats nummer 15 på Socialdemokraternas riksdagslista i Malmö, inte på valbar plats, men ändå inne i någon form av stugvärme.
Ilmar Reepalus politiska karriär tycks ha tagit stopp efter hans skandalösa och konsekventa ursäktande av judehatet i Malmö. Reepalu upprepade för övrigt samma tankegångar tidigare i år i en intervju med tidskriften Kvartal (12/1), och hävdade att kritiken mot honom från internationella organisationer som arbetar mot antisemitism delvis handlade om att dra fokus från Israels agerande i Gaza.
Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, berömde kommunalrådet Andreas Schönströms (S) tydlighet kring Reepalu i en intervju med SvD under måndagen, och det är bra att partiets ledning tog avstånd från Reepalus åsikter.
Men riskerna för en svensk Corbyn finns fortfarande kvar. Särskilt i och med den omfattande invandringen till Sverige under de senaste åren från länder där judehat är en etablerad del av den politiska kulturen kommer lockelsen bli stor för vissa politiker att närma sig den antisemitiska världsbilden, eller i alla fall ge den utrymme för att vinna väljare.
Sveriges socialdemokrater har också ett ansvar som Labours systerparti. I samtal med SvD under måndagen sade Johan Hassel, Socialdemokraternas internationella sekreterare, att man markerat sin oro över vad som sker i Labour genom informella kanaler.
Det är rätt och riktigt, men frågan är om ett Labour under Corbyn någonsin kommer att vara en respektabel samarbetspartner.
Benjamin Katzeff Silberstein
Ledare publicerad i SvD 7 augusti 2018