Anklagelserna om apartheid förhindrar en försoning mellan israeler och palestinier och är på alla sätt missvisande och fel. Ändå är det precis det Kristina Ivarsson på Emmaus Björkå gör, skriver Ulf Öfverberg, Samfundet Sverige-Israel i Stockholm.

SLUTREPLIK Antisemitismen, 14 och 23/12

”Att tillämpa begreppet apartheid på israeler”, säger Benjamin Pogrund, f d anti-apartheidaktivist, ställföreträdande redaktör på Rand Daily Mail och en vän till Nelson Mandela, ”är både rent faktiskt fel och politiskt naivt.” Men många gör allt för att ignorera Pogrunds råd. Kristin Ivarsson (Emmaus Björkå) är en av dem.

I sin replik på min tidigare artikel framför hon påståenden men ingen empiri och ingen kontext. Hon nämner bosättningarna, skyddsbarriären och vattentillgången. Alla tre omständigheterna förklaras av ”strukturellt rasistiskt förtryck, apartheid” från Israels sida mot palestinierna.

Vattnet

Oslo-avtalet mellan Israel och palestinierna skapade en vattenkommitté bestående av israeler och palestinier vars syfte är att godkänna nya vattenprojekt och se över konsumtionen. Det finns problem med vattentillförseln. En del problem beror på Palestinska myndigheten (PA) som vägrar samarbeta med israeliska myndigheter; beroende på att en avloppslinje eller en anläggning för vattenbehandling involverade service till israeliska bosättningar och inte endast palestinska byar.

Nu senast, i juli 2017, slöts ett vattenavtal mellan Israels regering och PA som är en historisk överenskommelse i regionen. Avtalet innebär att palestiniernas vattenförsörjning förbättras avsevärt, både på Västbanken och i Gaza.

Vattenfrågan är ett spänt debattämne mellan israeler och palestinier, och det finns berättigat missnöje bland palestinier såväl som nonchalans hos den palestinska politiska ledningen och byråkratin. Men att det finns problem är inte detsamma som apartheid.

Skyddsbarriären

Den byggdes 2002 som ett drastiskt försök att stoppa framtida terrorhandlingar mot israeler. Den separerar inte två ”raser” utan skyddar israelisk civilbefolkning – både arabiska och judiska israeler - från terrorhandlingar. Efter skyddsbarriären färdigställdes sjönk också terrorhandlingarna markant. I ett framtida fredsavtal mellan Israel och PA har israeliska företrädare sagt att skyddsbarriären kan justeras i enlighet med ett sådant avtal. Åsikterna om barriären eller ”muren” är olika men någon apartheid är det inte frågan om.

Bosättningarna

Det bor omkring 590 000 bosättare bakom det som kallas den gröna linjen, d v s gränsen från 1967. Men omkring 200 000 av dessa bor i 12 judiska bostadsområden i östra Jerusalem som med all sannolikhet kommer att fortsätta vara israeliskt även efter en fredsöverenskommelse. Ytterligare 300 000 bor i stora bosättarblock väster om den israeliska säkerhetsbarriären, som också med stor sannolikhet till övervägande del kommer att fortsätta tillhöra Israel vid ett fredsavtal i utbyte mot andra områden som tillfaller den palestinska sidan. Återstår gör omkring 90 000 bosättare.

Dessa bor djupare in på Västbanken och behöver förflyttas vid ett fredsavtal. Men av dessa 90 000 bosättare har över 30 procent visat intresse för att flytta frivilligt om omständigheterna för detta är goda, som kompensation för flytten och förlorad egendom med mera, enligt en opinionsundersökning från 2103 -2014 (Blue White Future and the Macro center for Political Economics).

Slutsatsen är att bosättningarna givetvis är ett av flera hinder för ett fredsavtal men inte det största och inte det enda. Det finns andra hinder som Kristin Ivarsson inte nämner; hinder som inte passar i hennes manikeiska världsuppfattning. Sådana är det palestinska ledarskapet, dess nepotism, korruptionen, det ekonomiska och ideologiska stödet till terrorister, antisemitismen, avsaknaden av demokrati och så vidare.

Misslyckade fredsförhandlingar

Sanningen är att Israel finns på Västbanken efter 1967 inte för att Israel vill styra över de palestinska områdena utan för att en rad av fredsförhandlingar – i vilka Israel eftersträvade erkännande och säkerhetsgarantier i gengäld för skapandet av en palestinsk stat i Gaza och på Västbanken – har misslyckats så här långt.

Anklagelserna om apartheid förhindrar en försoning mellan israeler och palestinier. Det är ett språkbruk som inget har med verkligheten att göra utan bidrar istället till polarisering av debatten och låsta positioner. Vill Kristin Ivarsson kritisera Israel och dess regeringar, gör det, men sakligt som när andra länder och dess regeringar kritiseras. Med falska anklagelser om apartheid och strukturell rasism kommer vi endast längre från en fred – inte närmare.

Ulf Öfverberg
Ordförande, Samfundet Sverige-Israel Stockholm
http://stockholm.sverigeisrael.se/

Publicerad i GP 12 januari 2018

Fler artiklar