Föreläsningar 26 okt om ABRAHAMAVTALEN OCH DESS BETYDELSE FÖR ISRAEL
Magnus Agestav
Vänskapförbundet Sverige Israel - Dataskyddspolicy
Magnus Agestav
Här hittar du alltid senaste versionen av vår dataskyddspolicy.
I och med registrering av nya medlemmar krävs godkännande av vår dataskyddspolicy.
Medlemmar sedan tidigare behöver ge sitt samtycke för att vi ska kunna behandla deras data i enlighet med vår gällande policy. (Om det inte ges kan ni inte utöva medlemskapet och vi tvingas avregistrera Er)
MyClub skickar då och då ut uppmaning att läsa igenom policyn och att lämna medgivande för de som inte gjort det. Detta är helt i linje med gällande lagstiftning och vi ber er snarast följa uppmaningen och godkänna datahanteringen.
Vänskapsförbundet har bytt system för medlemsregister - nu kan du logga in
Magnus Agestav
Vänskapsförbundet Sverie-Israel har nu MyClub som nytt system för medlemsregister. Se www.myclub.se
Via MyClub kan du skaffa en egen inloggning till dina sidor i medlemsregistret. Där kan du uppdatera dina uppgifter och ta del av aktuell information.
Fyll i din mailadress (den som du har i registrerad i föreningens medlemsregister i MyClub, dit t.ex. kallelserna mejlas) och välj lösenord. (Detta är nu dina inloggningsuppgifter). Tryck på "Skapa konto".
En bekräftelselänk har nu skickats till din mejladress. Gå in på din mail och tryck på länken du fått från MyClub. Du får då meddelandet att ditt konto har bekräftats och du är inloggad. Tryck därefter på "Mina sidor" i menyraden.
När du sen loggar in på "mina sidor" på my.myclub.se så kan du bl.a uppdatera dina uppgifter, se kallelser, kalendrar, delade filer och dina medlemskort.
Lega: Varför vill de rödgröna inte villkora biståndet till palestinska myndigheten?
EU:s bistånd till den palestinska myndigheten måste villkoras. Stoppa miljonrullningen så länge som den palestinska myndigheten fortsätter att förtrycka sitt folk och förkasta demokratiska värderingar, skriver Europaparlamentarikern David Lega (KD).
Bistånd är viktigt, och EU som är världens rikaste kontinent, har en moralisk plikt att bistå människor i nöd. Kristdemokraterna menar att demokrati, ekonomisk frihet och rättsstatliga principer möjliggör att fler människor kan resa sig ur fattigdom och känna hopp om en bättre framtid. Därför måste demokrati och mänskliga rättigheter vara utgångspunkten och målet för all utrikespolitik. EU måste använda sin ekonomiska tyngd för att göra skillnad. Jag tror att EU kan göra skillnad för palestinierna – om vi ställer krav. Jag har tre exempel som visar varför EU måste sätta ner foten.
Skolböcker uppmuntrar till jihad
För det första, har jag många gånger uppmärksammat att de skolböcker som används i palestiniernas undervisning är antisemitiska och uppmuntrar till hat, våld och jihad. EU-kommissionen beställde en utredning av saken, och utredningen visade skrämmande resultat. De EU-finansierade skolböckerna innehåller antisemitism och förhärligande av våld. Våld mot civila israeler, som det som begicks i attacker av palestinska organisationer på 1970-talet, fördöms inte utan framställs snarare som en legitim metod.
Man tror inte det är sant när man ser exempel på att fjärdeklassare får räkna martyrer, inklusive självmordsbombare, i en matematikövning. Europaparlamentet har gång på gång krävt hårdare tag: om EU ska finansiera läromedel måste dessa respektera överenskomna standarder. Just detta, om att villkora EU:s bistånd för utbildning, röstar S, MP och V märkligt nog emot.
För det andra, träffade jag nyligen den palestinska myndighetens representant till EU. Vi diskuterade synen på hbt+-personers rättigheter. Jag lyfte det faktum att det är omöjligt att leva som öppet gay, bi- eller transsexuell i stora delar av det palestinska samhället. Det finns inget juridiskt skydd, och i Gaza finns till och med fängelsestraff för homosexualitet. Därtill kommer det återkommande rapporter om våld och tortyr. Homo- och transfobin är allmänt accepterad och utbredd i samhället. Där förkastas de rättigheter som är självklara i EU. Den palestinske representanten sa rakt ut till mig, att det palestinska ledarskapet inte skulle acceptera krav om respekt för hbt+-personers rättigheter, om rätten till att älska vem man vill. Om EU skulle kräva detta i utbyte mot finansiell hjälp, då skulle de tacka nej till bistånd. Skandalöst.
EU ska inte sponsra homofobi
För det tredje, har parlamentsval inte hållits sedan 2006 och mandatet för dem som då valdes löpte ut 2010. EU borde kräva en miniminivå av demokrati: att val hålls regelbundet i de länder som mottar bistånd.
Om den palestinska myndigheten vägrar acceptera dessa grundläggande krav, bör EU:s bistånd styras om. Hjälp kan skickas till icke-statliga aktörer och organisationer verksamma i området, men inte till det palestinska ledarskapet.
Vi ska självklart fortsätta hjälpa det palestinska folket, men EU kan inte fortsätta skicka pengar till ledare som bedriver antisemitisk undervisning, accepterar homofobi i samhället och inte låter folket att välja sitt styre. Det måste finnas gränser för vilka som får del av EU:s bistånd, av våra skattepengar. Tyvärr har de rödgröna en mer nonchalant inställning till bistånd, och i förlängningen även till demokratibyggande och mänskliga rättigheter.
Socialdemokratiska partiet och relativt många aktiva socialdemokrater, både
historiskt och i nutid, haft och har engagemang kring Israel-Palestinafrågan. Vid Israels bildande var den dominerande inställningen positiv till Israel. En orsak var naturligtvis att det israeliska arbetarepartiet var en dominerande politisk kraft. En annan orsak var kibbutzerna. Det sågs som ett exempel på praktisk socialism. Kanske något romantiserat.
Inställningen till Israel började sakta revideras efter sexdagarskriget 1967. Dessutom under 1970-talet när palestiniernas situation började uppmärksammas både i Sverige och övriga Europa. Israels ockupation och kontroll över Västbanken och Gaza ledde till att sympatierna för palestiniernas sak stärktes i socialdemokratin. Det ska ses i ljuset av att det samtida stödet och sympatierna för olika befrielserörelser på andra håll i världen. Inte mycket tid och diskussion ägnades åt att granska och ifrågasätta.
PLO:s agerande och metoder.
Sedan dess är en Palestinavänlig inställning den dominerande bland socialdemokrater som uttrycker en inställning. Några undantag bland ledande socialdemokrater är de tidigare statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfven.
Som aktiv socialdemokrat sedan 1970-talet vet jag också att det endast är en minoritet av medlemmarna i Socialdemokraterna som har en någorlunda kunskap om Israel-Palestinafrågan. Troligen är förhållandet detsamma i övriga partier. Jag vet också att socialdemokrater som har en mer Israelvänlig inställning ibland inte ventilerar sin åsikt öppet såsom jag gör. Men det finns aktiva socialdemokrater som är Israelvänner eller åtminstone har en nyanserad syn på konflikten. Kanske håller inställningen till Israel sakta att förändras. Jag märker själv att när diskuterar med andra socialdemokrater att deras inställning ändras när de får mer fakta än vad svenska medier berättar. Dessutom finns föreningen Socialdemokratiska Israelvänner som bildades 2011 där jag själv är medlem. För tydlighetens skull är jag också medlem i Vänskapsförbundet Sverige-Israel. I Skåne där jag bor och verkar finns fler socialdemokrater som är Israelvänner och vi arbetar sakta men säkert för att ge en korrektare bild av Israel och Israel- Palestinafrågan.
Lennart Hallengren, Malmö
Inlägget har tidigare publicerats i Vänskapsförbundets nyhetsbrev, Israelnytt
Carl Bildt har en lång historia av onyanserad kritik mot Israel.
Nu verkar den ha övergått i något grumligare när han kopplar landet till Sydafrikas rasistiska system, skriver Daniel Schatz.
Carl Bildt har i veckan fått skarp kritik för att ha menat att Israel kan övergå till att bli en apartheidstat. Användningen av denna terminologi förvränger historiska fakta om vad som hände under Sydafrikas tidigare system av institutionaliserad rasåtskillnad.
Att koppla samman komplexiteten i israelisk-palestinska relationer med detta rasistiska system delegitimiserar demokratin Israel och trivialiserar det unika lidandet som apartheidregimens offer genomgått.
Detta är inte första gången som den tidigare stats- och utrikesministerns uttalanden om Mellanösternkonflikten väcker kontrovers.
Bildt jämförde 2021 i SVT:s morgonstudio en israelisk polisoperation vid al-Aqsa-moskén i Jerusalem med att ”skicka in nazister i Vatikanen”. Uttalandet fördömdes i starka ordalag av Judiska Centralrådet i Sverige som ”ren och skär antisemitism”.
Anledningen till fördömandet var att IHRA, den Internationella alliansen för hågkomst av Förintelsen, fastslagit att jämförelser mellan israelisk politik och nazism kan vara ett uttryck för antisemitism, en definition som Sveriges regering har antagit.
Några år tidigare, 2017, menade Bildt i en krönika i Washington Post att antisemitism var ett problem i Sverige, men att det inte fanns någon risk för att hatet skulle förvärras. Detta trots att 200 män samlades på Möllevången i Malmö samma år och uppmanade till mord på judar, samtidigt som Sverige tog emot ett stort antal flyktingar från länder där antisemitismen varit statssanktionerad.
Bildts krönika blundade för de verkliga problem som Sveriges judar står inför, inklusive de händelser som lett till att förskolebarn tvingas leka bakom pansarglas. En studie från EU-organet FRA (2013) visade att i genomsnitt 66 procent av den judiska minoriteten i åtta EU-länder – däribland Sverige – ansåg att antisemitism var ett ”stort” problem i sina respektive länder medan 68 procent undvek att bära symboler som kippa eller Davidsstjärna offentligt av rädsla för hat och hot.
Under sin tid som utrikesminister (2006-2014) styrde Bildt Sveriges Mellanösternpolitik i en pro-palestinsk riktning. Samtidigt som kränkningar av mänskliga rättigheter i diktaturer tonades ned, blev den palestinska saken och bildandet av en palestinsk stat oväntat en hjärtefråga för den borgerliga regeringen.
Ifrågasattes
Trots att denna förändring välkomnades av oppositionen ifrågasattes Bildts politik av FP, KD och delar av den moderata riksdagsgruppen, som argumenterade för en mer balanserad svensk hållning.
Bildts upprepade konflikter med Israel ledde till att han, precis som sin efterträdare Margot Wallström (S), blev portad från landet, även om detta inte fick lika mycket uppmärksamhet. Medan Per Gahrton (MP) applåderade och kommenterade att ”Bildt förstår Mellanöstern”, var den förre FP-ledaren Per Ahlmark inte lika imponerad och kallade den tidigare utrikesministern för okunnig: ”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”.
Kritiken mot Israel verkar nu ha övergått till något grumligare. Regeringen har gjort bekämpandet av antisemitism till en politisk hjärtefråga. I ljuset av detta kan ett samtal med Carl Bildt vara på sin plats.
Av Daniel Schatz
doktor i statsvetenskap, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare Visiting Fellow vid Harvard, Stanford och Columbia University
Teol. Dr Sameh Egyptsson föreläser om Antisemitism och Israel i Muslimska Brödraskapets och Islamiska Förbundets Ideologi.
Teol. Dr.Sameh Egyptsondisputerade under våren 2023 på en avhandling om Global politisk Islam och om Muslimska Brödraskapet och den politiska Islamismens inflytande i Sverige. Hans doktorsavhandling har väckt mycket stor uppmärksamhet. Hans forskning ger bland annat kunskap om hur dessa idéströmningar och olika organisationer påverkar såväl synen på staten Israel som antisemitismen i Sverige.
Välkommen till en föreläsning, där han presenterar sin forskning kring detta.
När: 30 maj kl 19
Var: Plats anges vid anmälan
Anmälan: Senast 28 maj till Irene Söder Altschul mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Ett bidrag eller en donation till föreläsningen tas tacksamt emot. Alla bidrag, oavsett storlek uppskattas och kan sättas in på: Bg nr 5832-7701 eller Swish till nummer 1231391135 .
Varmt Välkomna till en högaktuell föreläsning.
För styrelsen för Vänskapsförbundet Sverige-Israel, Huvudstadsregionen
Israel 75 år! Den senaste tiden har vi på många sätt på många håll i landet uppmärksammat Israels firande av sina 75 år som självständig modern stat. Det har bland annat uppmärksammats av våra lokalföreningar runt om i landet. Undertecknad Mats Fält besökte exempelvis firanden på Öckerö och i Sunne.
Det kanske viktigaste arrangemanget var den eftermiddag 10 maj då vi i riksdagen firade Israel med det troligen största proisraeliska mötet någonsin på denna plats.
Vi organiserade tillsammans med riksdagens Israelgrupp firandet tillsammans med ett tiotal andra organisationer som liksom vi arbetar för Israels sak. Det blev en mycket lyckad eftermiddag som inleddes med två diskussioner med utgångspunkt från Anders Perssons forskning om konflikten och kopplingen till våra dagars antisemitism. Därefter fick de partier som ville ge uttryck för sitt stöd till Israel ordet - alla partier utom V och MP var representerade.
Dagens höjdpunkt var de anföranden som hölls av förre statsminister Göran Persson och tidigare partiledare Alf Svensson. Båda två markerade mycket tydligt sitt starka stöd för den judiska staten och förklarade varför det blivit en viktig del av deras politiska engagemang. Göran Persson påminde också om sitt initiativ ”Om detta må ni berätta” som var ett sätt att bevara minnet av förintelsen och att förhindra att något liknande händer igen.
Även Israels ambassadör höll ett uppskattat anförande under mötet i riksdagen.
Vänskapsförbundet tipsar
Martin Blecher
Mycket spännande visas nu om Israel! Himlen TV7 kommer under den närmaste tiden ha några intressanta program som det finns all anledning att se fram emot. Genom Himlen TV7:s Israelbevakning finns det verkligen något att rekommendera för alla.
Trailer om Himlen TV7:s Israelbevakning finner ni här:
Samlingssidan om Himlens TV7:s Israelnyheter finns här
Staten Israel fyller 75 år. Det är en stat som ofta, medvetet eller omedvetet, definieras och karaktäriseras av konflikt utifrån omvärldens betraktelser. Det är också ett land vars metamorfos när det kommer till progress saknar motstycke i jämförelse med andra nationer.
Hur man uppfattar staten Israel är olika. Varför man uppfattar Israel olika kan vara kopplat till hur gammal man är samt vilken kunskap man sitter inne på om såväl historisk dåtid men också samtid.
Ett lättförståeligt förhållningssätt till den föreställningsvärld man har om Israel och det judiska folket kan möjligtvis brytas ned till detta:
1) Personer som är under 85 år kommer inte ihåg en värld utan staten Israel De som är yngre än 85 år kan inte relatera till hur en hel värld passivt såg på när två tredjedelar av ett folk som levde i Europa som ens grannar utplånades. Konsekvensen blir att man inte kan relatera till en värld då judar mördades och förföljdes bara för att de var judar.
2) Människor under 60 år har inget minne eller referensram till ett sårbart eller svagt Israel
Minnen om 1948 års krig mellan Israel och omkringliggande arabstater bleknar. Tre år tidigare hade det judiska folket rest sig ur askan från Bergen-Belsen, Auschwitz och Theresienstadt.
Inte heller minns människor idag upprinnelsen till sexdagarskriget 1967.
Allmänbildandet kring förföljelserna av det judiska folket vid olika historiska skeenden är idag obefintlig. Utan att förstå historien är det svårt förstå samtiden.
3) Den israelisk-arabiska konflikten är världens mest exponerade konflikt
Israel är ett öppet samhälle. I förhållande till andra konfliktzoner, är relativt området enkelt att rapportera från. Det är alltså enkelt att skapa en nyhet. Nathan Shachar som under decennier arbetat som journalist, både från Israel och från Sydamerika, uppmärksammade att i Israel fanns det fler utstationerade journalister än i hela Sydamerika.
Dessa tre aspekter har betydelse i vår föreställningsvärld om Israel.
Vare sig Israel vill det eller inte så definieras landet mycket utifrån sin olösta konflikt med palestinierna. Det är en fråga som ofta överskuggar Israels närmast triumfliknande utveckling inom en rad områden. Att se och förstå Israel enbart som ett land präglat av krig och konflikt är inte att göra full rättvisa åt en nation som är så mycket mera än så.
En dag som denna ska vi uppmärksamma framgångssagan Israel för dess bedrifter utan att för den skull förminska de perspektiv och sammanhang som landet Israel vanligtvis omnämns i.
Idag erkänns cirka 195 nationer som suveräna stater. År 1950 anses det ha funnit 102 erkända nationer. Ingen av de stater som etablerats efter Israels återetablerande har åtnjutit större framgång än Israel.
I Israel finns det över 6 000 nystartsföretag. För närvarande finns är det fler än 30 teknologiföretag som värderas över en miljard dollar, så kallade ”enhörningar”. Det är fler än hela Europa kombinerat.
Israel är världsledande i forskning om ren energi. Det är också en nation som gått från ett tillstånd att ha kronisk vattenbrist till att vara världsledande i droppbevattning och hur man återanvänder vatten.
Landet återfinns bland världens bäst utbildade länder enligt OECD. Det är därför föga förvånande att man hamnar på plats 15 utifrån det totala antalet Nobelpristagare. Per capita toppar Israel listan av länder som publicerar flest vetenskapliga rapporter. Fler människor i Israel än någon annanstans i världen besitter en universitetsexamen.
Israels förste premiärminister David Ben Gurion återkom ofta till sin vision av ett land som utgjorde en moralisk och social ledstjärna för hela världen. Israels remarkabla metamorfos under dessa 75 år har gett honom rätt.
Avsaknaden av det historiska perspektivet i frågor som rör den israeliska samhällsdebatten är ett stort problem
Det är möjligt att utifrån den tidsålder vi lever i just nu där allt är polariserat och relativiserat så är varken Sverige eller Israel unikt.
Det som gör mig väldigt lättretad är utevaron av insikten att under varje decennium har det debatterats existentiella frågor, kampen för en typ av fråga där allt vänts upp och ned och där man ges intrycket att antingen är allt vunnet eller så är allt förlorat. Den typen av resonemang bygger på inte så lite historielöshet.
Det kategoriska förhållningssättet, som intas av självutnämnda demokratiexperter, om Israels fortsatta tillstånd utifrån den interna debatten om reformering av Israels rättsväsende är ett typexempel.
Spanien går från Franco till demokrati på 1970-talet och Frankrikes femte republik är ett faktum på 1950-talet. Det är länder som upplevt betydligt större politiska omvälvningar.
Israel har på intet sätt varit förskonat från dramatiska demokratiska debatter sedan återetablerandet.
Diskussionen och debatterna kring huruvida judar skulle acceptera eller avvisa repatriering från Tyskland på 1950-talet var en fråga som var minst lika laddad som frågan om rättsväsendets reformering idag.
Under 1950-talets Israel diskuteras häftigt medvetenheten om Förintelsen. Vid denna period utkristalliseras två motsatta positioner. Anhängare av ena sidan skapar en moralisk skiljelinje mellan de som aktivt tog del i självförsvar, i synnerhet väpnat motstånd mot nazisterna. Den andra gruppen går emot idén att lyfta fram väpnat motstånd i centrum för åminnelse av Förintelsen, eller att använda det som ett pedagogiskt värde att ställa över andra värden.
Återlämnandet av Sinai till Egypten är en annan fråga som diskuterades livligt där respektive sida slogs om att överträffa sig själva när det kom till vem som hade bäst och mest domedagsprofetior.
Allt sedan Israels återetablerande har Israels varit oförmögna att kunna definiera vem som är jude. Debatten började 1948 och det fanns inget lagligt ramverk att definiera vem som var medborgare, jude eller inte jude. Israel beslutade heller inte i frågan förrän man antog lagen om medborgskap 1952 men då fanns lagen om återvändande också på plats. Symptomatisk för detta debattklimat var en parlamentarikers dåtida uttalande: “Det är konstigt att ha ett land och att vi inte har några medborgare."
Alla dessa diskussioner och debatter är produkt av ens samtid. Det är därför man blir trött när "experter" ska sia om Israels tillstånd fri från kontext, fri från andra frågor som varit minst lika infekterade som den vi nu upplever om reformeringen av israeliska rättssystemet.
36 miljarder i svenskt Palestinabistånd har inte ökat chanserna för en tvåstatslösning
Tillståndet för demokrati och mänskliga rättigheter på den palestinska sidan av Israel/Palestina-konflikten är sämre än någonsin – trots stora svenska insatser, skriver Mats Fält, vice ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel.
I regeringens utrikesdeklaration slogs fast att tvåstatslösningen är det sätt att lösa Israel-Palestinakonflikten som Sverige vill verka för. Samtidigt flaggades för en ny inriktning på biståndet: ”Biståndet ska i större utsträckning användas som hävstång för att stärka länders demokrati och deltagande i den internationella ekonomin. Det kräver att den samlade biståndspolitiken omkalibreras. Regeringen ökar ambitionen för att göra biståndet mer fokuserat, relevant, effektivt och transparent.”
Fundamentalismen ökar
Detta får konsekvenser för Palestinabiståndet. Konflikten mellan dagens bistånd och regeringens nya inriktning kan illustreras av den debattartikel som flera organisationer skrev i Altinget: ”Mindre bistånd till Palestina kräver mer politisk vilja". Debattörerna slår huvudet på spiken när de skriver: ”Samtidigt var det tydligt att biståndet främst lindrar symptomen av ockupationen och inte löser grundorsakerna.” Undertecknarna gör insatser som till exempel ur ett humanitärt perspektiv kan vara intressanta, men bedriver inte ett arbete som främjar tvåstatslösningen eller är i linje med nya inriktning på biståndet regeringen aviserat.
Tillståndet för mänskliga rättigheter sämre
Sverige har förbrukat ofattbara 36 miljarder kronor på Palestinabistånd de senaste 25 åren. Det har inte fört oss närmare tvåstatslösningen och tillståndet för demokrati och mänskliga rättigheter är efter stora svenska insatser sämre än någonsin på den palestinska sidan. Den palestinska regimen blockerar varje försök att genomföra FN:s tvåstatslösning och den fundamentalistiska islamismen växer i inflytande. Tony Blair sa efter att ha gjort stora ansträngningar men misslyckats att mäkla fred i Israel-Palestinakonflikten att palestinierna måste byta till ”en strategi för statehood, inte för sympati”. Det gäller i hög grad även de svenska biståndsaktörerna. Palestinierna har gång på gång erbjudits en stat. Från FN:s lansering av tvåstatslösning 1947 till flera erbjudanden i modern tid. Mest känt i Sverige är palestiniernas nej till tvåstatslösningen i de så kallade Camp David-förhandlingarna år 2000. Det var ett särskilt intressant tillfälle för oss eftersom Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson var inblandad. Bill Clinton, som ledde förhandlingarna, kallade palestiniernas nej till en egen stat på Västbanken och Gaza chockerande. Göran Persson sa att de förkastade det bästa avtal de någonsin kunnat få och som skulle ha löst hela territoriefrågan.
Palestinierna måste acceptera en judisk stat
Det grundläggande skälet till att palestinierna alltid säger nej till fred och en egen stat är att de då måste acceptera FN:s tvåstatslösning, det vill säga att det ska finnas en judisk stat. De accepterar retoriskt två stater, men inte att en ska vara judisk, bägge ska vara arabiska. Världens främste expert på konflikten – professor Benny Morris – redogör för detta på ett tydligt sätt i boken ”One state, two states” för den intresserade. Dagens bistånd borde tas bort helt och en ny biståndspolitik läggas fast baserad på regeringens utrikesdeklaration. Precis som debattörerna i Altinget antyder jobbar deras organisationer med att lindra symptomen av palestiniernas vägran att acceptera FN:s tvåstatslösning, inte med att skapa fred och en palestinsk demokratisk stat. Den politiska vilja som debattörerna efterlyser borde vara att börja arbeta med ”statehood” – förutsättningarna för en hållbar palestinsk stat i en tvåstatslösning baserad på internationell rätt.
Grundläggande vore dels att verka för att palestinierna accepterar FN:s tvåstatslösning – en arabisk och en judisk stat. Dels att motverka den våldsbejakande islamismens växande inflytande och försöka skapa en basnivå av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter som grund för en palestinsk statsbildning. Dagens bistånd borde tas bort helt och en ny biståndspolitik läggas fast baserad på regeringens utrikesdeklaration, det vill säga inriktad på att skapa förutsättningar för demokrati, fred och en tvåstatslösning på folkrättens grund.
Så kan Israel vara med och lösa Europas energikris
Martin Blecher
Israel skulle tillsammans med andra länder kunna avhjälpa den allvarliga energibrist som Europas brytning med Ryssland inneburit. Det skriver Martin Blecher, generalsekreterare för Vänskapsförbundet i Sverige och påpekar att Israel i förlängningen kan bidra till en klimatvänlig energiomställning inom EU.
Trots framsteg med att minska Europas beroende av rysk gas kvarstår det faktum att EU:s energiförsörjning förblir sårbar.
Ett ökat inköp av flytande kinesisk naturgas tillsammans med perioder av dåligt väder kan vara startskottet för upprepade energikriser inom de kommande åren. Kina kan hålla tillbaka utbudet och driva upp priserna om behoven på hemmaplan måste tillgodoses. Europa behöver vända blicken mot östra medelhavsområdet för att hitta nya energilösningar. Enligt det internationella energiorganet kan Europa komma att ha ett underskott av gas på motsvarande 57 miljarder kubikmeter. Redan nu har energiintensiva anläggningar inom stål, aluminium, gödsel och ström tvingats att stängas ned.
För närvarande har Israel utvecklat naturgas motsvarande 1 000 miljarder kubikmeter. Landet kan ha ytterligare reserver på mellan 1 000–2 000 miljarder kubikmeter. Man uppskattar att Israel skulle kunna förse Europa med 15 miljarder kubikmeter årligen under en period av 15–20 år. Israeliska och cypriotiska gasreserver kan tillsammans med regionala aktörer som Irak och Libyen fylla upp en väsentlig del av det tomrum som lämnats av rysk gas.
Förutsättningar finns att länka samman Israel till det grekiska fastlandet via Cypern och Kreta med en pipeline. Efter flera års förhandlingar tecknade Israel, Cypern, Grekland och Italien ett samförståndsavtal om att lägga världens längsta undervattensledning för export av gas från östra Medelhavet till Europa. Det samförståndsavtalet tecknades redan år 2017. Europeiska Unionen har spelat en aktiv del och tidigare gått in med 100 miljoner dollar för genomförbarhetsprov.
Pipeline skulle kunna frakta väte eller annat låghaltigt kolbränsle i framtiden. Genom denna satsning skulle man också stödja EU:s energiomställning. I framtiden skulle ett partnerskap mellan EU och de länder som undertecknade Abrahamavtalen påskynda en hållbar energiomställning i synnerhet när det kommer till grönt väte. Israel är erkänt ledande inom ren energi vilket medför stora möjligheter för att landet tillsammans med Europa och gulfstaterna trappar upp innovativ ren energiproduktion, lagring och transport.
På grund av det brådskande behovet av att gå vidare med europeisk energisäkerhet bör EU arbeta med länderna vid östra medelhavsområdet och länderna som tog del av Abrahamavtalet för att påskynda strategiska lösningar.
Tillsammans kan Europa och länderna i medelhavsregionen påskynda frigörelsen från ryskt energiberoende samtidigt som man bygger en mer stabil och hållbar framtid för Mellanöstern. Martin Blecher Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel Publicerad i Världen idag den 18:e april
Under mer än ett århundrade har grundlösa anklagelser i fråga om Tempelberget utnyttjats som förevändning för att utlösa våld mot judar. Det skriver Israels ambassadör, Ziv Nevo Kulman, och menar att detta är en viktig orsak till den senaste tidens våldsamheter.
Konspirationsterorier fungerar. Inte bara för att vinna uppmärksamhet i sociala media utan också som politiska verktyg. När sedan lögnerna föder våld och ger propaganda-fördelar till dem som sprider dem, väljer fanatiker som terrorist-organisationen Hamas att utnyttja dem gång efter gång.
Om någon fortfarande undrar vad konsekvenserna blir av att utnyttja lögner för att uppvigla till terrorism, behöver man inte se längre än till förra fredagens terrorist-attack. Två London-födda israeler, 15-åriga Rina och hennes 20-åriga syster Maia, mördades tillsammans med sin mor Lucy när palestinska terrorister besköt deras bil med automatvapen. En annan attack samma kväll med bil på strandpromenaden i Tel Aviv berövade Alessandro Parini livet – en 35-årig advokat från Rom och skadade samtidigt flera fotgängare, turister från Italien och Storbrittanien.
Det är uppenbart att uppvigling från Hamas och andra palestinska aktörer kan ha påverkan som går vida utöver den tragiska förlusten av oskyldigt liv. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jerusalem, särskilt med avseende på Tempelberget. Denna heliga plats, där det Första och Andra Templet stod och Klippdomen och al Aqsa-moskén senare kom att byggas, har en lång historia som plats för konfrontationer som kan utvecklas till vidare konflikter.
Under mer än ett århundrade har grundlösa anklagelser i fråga om Tempelberget utnyttjats som förevändning för att utlösa våld mot judar, med början på 1920-talet hos Stormuftin av Jersualem. Haj Amin al-Husseinis lögn att al-Aqsa-moskén var i fara utöste ett antal arabiska våldsvågor som skördade hundratals offer men också upprörande nog ledde till att den judiska invandingen begränsades av de brittiska myndigheterna för att lugna mobben.
Alltsedan dess har palestinska ledare och religiösa personligheter fabricerat hot mot moskén – betraktad av muslimer som deras tredje heligaste plats – för att uppvigla till terrorism, upplopp, väpnad konflikt och för att förverkliga politiska mål.
Detta beteendemönster är vad vi nu åter ser. Förra tisdagen, natten före början av den judiska Pesach-högtiden, barrikaderade sig Hamas-aktivister inne i al-Aqsa. Beväpnade med skjutvapen och tillhyggen såsom stora stenar tvingade de polisen att agera i förebyggande syfte för att förhindra attacker på judiska bedjande vid Västa Muren där nedanför liksom för att möjliggöra för fredliga muslimska troende att förrätta sina böner i moskén.
Under förevändning att al-Aqsa skulle vara i fara – när i själva verket den enda faran utgjordes av radikala islamister som avfyrade stora mängder fyrverkeripjäser inne i själva moskén – utökade sedan Hamas sin offensiv till ytterligare fronter. Trettiofyra raketer avfyrades från Libanon mot israeliska samhällen i västa Galiléen under medgivande från det iransk-stödda Hizbollah. Efter Israels återhållsamma svar riktat mot Hamas militäranläggningar följde sedan raketer från Gaza avfyrade mot israeliska civila vid den södra gränsen samtidigt som frekvensen av dödliga terroristattacker tilltog.
Referenserna till ett fiktivt judiskt hot mot al-Aqsa är en liten men mycket kraftfull komponent i en uppviglings-kampanj på bred front mot Israel. Under decennier har hatpropaganda använts för att rättfärdiga palestinska mord på israeler och för att cementera konflikten.
Under senare år har det gått att iaktta en annan komponent i den al Aqsa-relaterade hatpropagandan, som syftar till att göra slut på besök av judar till deras heligaste plats, Tempelberget. Judiska besökare beskrivs utan undantag som att de ”stormar” och ”vanhelgar” berget och palestinsk ungdom indoktrineras till att tro att att det är deras religiösa plikt att försvara al-Aqsa mot påstådd israelisk aggression.
I själva verket sker judiska besök under självklart respektfulla former och i enlighet med de begränsningar som gäller för alla icke-muslimer – man kan bara besöka Tempelberget på bestämda tider, man har inte tillträde till al Aqsa-moskén och judar är inte tillåtna att öppet förrätta bön på judendomens heligaste plats. I regel brukar judiska besök bestå av grupper som fredligt vandrar över den 26 hektar stora platån medan polis skyddar dem från trakasserier av islamistiska extremister. I stark kontrast till detta, är begränsningarna för mulimska troende endast sådana som har avseende på allmän säkerhet.
Statistiken talar här sitt tydliga språk. Förra året besökte ungefärligen 1 250 000 muslimer Tempelberget för att be under den månadslånga Ramadan. Siffror som kraftigt stigit i år. I kontrast häremot står det faktum att antalet judar som besökte Tempelberget under hela 2022 var lägre än antalet muslimska besökare under en enda fredag i Ramadan.
Begränsningarna för judiska och andra icke-mulimska besökare har sin grund i ett beslut Israel tog efter återföreningen 1967 att bevara status quo på Tempelberget och tillåta den islamiska Waqf att fortsätta administrera platsen.
Israels respekt för muslimsk tro är i linje med den judiska statens åtagande att skydda de heliga platserna av varje tro och upprätthålla friheten att utöva sin religion. Dessa åtaganden finns bland annat uttryckta i staten Israels självständighetsdeklaration, som slår fast att: ”Israel kommer att garantera fullständig jämlikhet i fråga om sociala och politiska rättigheter för alla sina medborgare utan avseende på religion... det kommer att garantera religionsfrihet... och det kommer att skydda de Heliga Platserna av ala religioner...”
Stor uppmärksamhet har i media givits det faktum att Ramadan och den åtta dagar långa judiska Pesach-högtiden överlappar. Det är emellertid uppenbart att våldet på Tempelberget inte var resultatet av något kronologiskt sammanträffande.
Tvärtom – och i strid mot det narrativ som förs fram av Hamas och anti-Israel-aktivister – är upploppen allt annat än en spontan reaktion på påstått sårade muslimska känslor. De följer istället mönstren av tidigare våldsutbrott, där Hamas medvetet orkestrerat våldsamma provokationer som anpassats i tiden för att dra nytta av den känsliga Ramadan-perioden.
Som vanligt drivs provokationerna på av Hamas politiska agenda, vare sig den har att göra med intern palestinsk rivalitet, inre arabisk politik, en uppfatting om att Israel är sårbart eller situationen på den internationella arenan.
En opartisk och initierad annalys av denna och tidigare incidenter ger vid handen att upploppen och våldet pådrivna av Hamas utgör en central komponent i en noga avvägd strategi. En strategi som i stort visat sig framgångsrik ända sedan Stormuftins dagar och som tjänat extremister både internt bland palestinier och i internationella media och politiska kretsar.
Israel önskar inget annat än att lugn skall kunna vidmakthållas för alla dem som önskar bedja och leva i fred. Så länge som Israel emellertid orättfärdigt fördöms och terrorister belönas, är vi dömda att se våldet eskalera i nutid och återkomma i framtiden närhelst det passar Hamas destruktiva agenda.
Att uppvigla fyller bara syftet om man tillåter sig att uppviglas
Martin Blecher
Det som utspelas i Jerusalem är komplext - och vi har alla en skyldighet att ge kontext till det.
Den senaste tidens oroligheter i Jerusalem mellan israeler och palestinier har rapporterats flitigt i medier. Många inklusive mig själv hade velat få veta mer om bakgrunden till händelseförloppet till det som pågått i Jerusalem.
Vad är det som gör att detta scenario, och denna specifika plats, gång efter annan så labil? Man kan skrapa lite på ytan genom att konstatera att just Jerusalem är en helig plats för tre världsreligioner och att det därigenom är så infekterat så att det görs till en fråga om liv och död. Det är dock i sig inte tillräckligt för att beskriva spårbarheten som vi kunnat se följer utifrån de scenarion som utspelar sig relativt ofta vid specifika tidpunkter. Det krävs en mer utförlig genomgång.
Varje år så här dags hör vi samma sak. Att muslimska helgedomar är i fara. Förövarna är alltid judarna eller/och israelerna som hotar att invadera de heliga platserna. Och varje år händer samma sak. Saker både skjuts, skjuts upp och kastas. Israelisk militär går in för att avlägsna avfyringsplatser. FN:s säkerhetsråd kallar till möte. Israel fördöms, parterna manas till lugn. Och platserna står kvar. Men var kommer den här berättelsen om att judarna ska tillintetgöra Al-Aqsa?
Mellan september 1928 till augusti 1929 rådde det arabiskt upplopp i mandatets Palestina. Det centrala temat för upploppet? Att det fanns en judisk drivkraft att återupprätta det judiska templet och omintetgöra Al Aqsa.
År 1928 lämnade Jerusalems Mufti Haj Amin- al Husseini ett memorandum som pekade på ” judarnas obegränsade giriga strävanden i detta avseende, muslimerna tror att judarnas mål är att stegvis ta moskén i Al Aqsa i besittning under förevändning om att det är templet, genom att börja med västra muren på denna plats, som är en oskiljaktig del av moskén i Al Aqsa.”[1]
Den första november 1928 hålls en allmän muslimsk konferens där följande resolutionstext antas:” Medan vi, invånarna i det heliga landet, av G-d har anförtrotts förmyndarskap av detta hus och hans tempel, ser vi det som vår plikt till alla våra muslimska bröder i öst och väst att överlämna ett uttalande om den fara som hotar denna moské på grund av judarnas ambitioner att expropriera den från muslimernas händer.”
En utredningskommission slår i oktober 1929 fast att: ”Muftin eller vilken utbildad muslim som helst kan – genuint och inte utan anledning – ha fruktat att, om judarna vid någon framtida tidpunkt blev politiskt dominanta i Palestina, skulle de inte att nöja sig med att lämna det gamla tempelområdet i muslimskt ägo. Ingen förklaring från den sionistiska organisationen kunde avlägsna sådan fruktan.”[2]
Muftin Haj Amin- al Husseini presenterade ‘bevis’ till utredningskommissionen. Den efterföljande kommissionsrapporten 1930 har i sin sammanfattning rubriken “Judarnas verkliga avsikter.”[3]
Muftin regisserade den islamiska kongressen i Jerusalem 1931. Återigen var temat att Al-Aqsa moskén skulle ersättas med ett tredje tempel. Sedan dess och fram tills idag är det brukligt att ta del av uttalanden som: “templet ersätter moskén” och “judaiseringen av tempelberget.” Det är ett mantra som matas i internationella forum, i medier av Hamas och palestinska myndigheten bland annat.
*** Jag försöker att hänga med i svensk mediebevakning. Snarare gör jag mitt yttersta i informationsålderns tid. Det är möjligt att svensk media har rapporterat om nedanstående. Jag har inte kunnat hitta det i alla fall.
Detta är en saudisk teckning föreställande palestinska skändare på Tempelberget efter att ha uppviglat ett planerat upplopp. Texten lyder ”Al Aqsa ropar efter hjälp"
Tack för er tid
Martin Blecher
[1] Report of the Commission on the Palestine Disturbances of August, 1929 [2] The Commission on the Palestine Disturbances of August 1929: Appointment, Terms of Reference, Procedure and Report [3] Jerusalem - United Kingdom Commission report on the Western Wall (1930) - LoN report/Letter from Jordan - Question of Palestine, https://www.un.org/unispal/document/auto-insert-183716/
Krisen i Mellanöstern eskalerar igen. Förra veckan sköts två unga kvinnor till döds och deras mor skadades svårt vid en terrorattack på Västbanken.
En bil rammade turister som promenerade utmed strandpromenaden i Tel Aviv, flera turister skadades och en italiensk man dog. De svenska nyhetskanalerna rapporterar om Israels beskjutningar av södra Libanon och Gaza. Det är som vanligt, Israel har bombat igen. I stället för att börja rapporteringen med orsaken till bombningarna, att över 30 raketer skjutits in i Israel från Södra Libanon och Gaza och nu också från Syrien, läggs skulden på Israel.
Det judiska folkets kamp för överlevnad har pågått i princip hela historien. Författaren Leon Uris skrev en mycket intressant bok om de polska judarnas kamp för överlevnad under andra Världskriget. Nazityskland etablerade ett Getto i Warszawa, kallat Warszawa-gettot. Förhållandena var fruktansvärda och tiotusentals dog av svält, sjukdomar och misshandel.
Då nazityskland utökade sin utrotningskampanj sommaren 1942 uppgick invånarantalet i Gettot, till knappt 350 000. En kvarts miljon judar transporterades till förintelselägret Treblinka och gasades ihjäl Tusentals dödades inne i gettot, andra gömde sig eller flydde. Cirka 35 000 skonades som arbetare åt nazisterna.
Judiska motståndsgrupper etablerades inne i Gettot. Vapen köptes på svarta marknaden och smugglades in och folket i gettot uppmanades att gömma sig. När en tysk patrull skickades in för att ”reducera” antalet inne i gettot, möttes de av hårt motstånd och drog sig tillbaka. De mobiliserade fler styrkor, samtidigt som motståndsgrupperna förstärktes, bland annat genom att den polska motståndsrörelsen, som försåg judarna med vapen, handgranater och sprängmedel.
När tyska SS trupper på nytt gick in i gettot möttes de av väpnat motstånd. De tvingades att retirera på grund av de judiska kämparnas eldöverfall från fönster, balkonger och hustak.
De drog sig tillbaka på nytt, för att senare samma dag gå in med fler soldater och tyngre utrustning, såsom pansarfordon och artilleri. Utgången var given och efter den 23 april tvingades decimerade judiska stridsgrupper ner i bunkrar. Hus förstördes, tusentals judar dödades eller tillfångatogs och transporterades till koncentrationsläger. Motståndsgruppens ledningscentral upptäcktes och eliminerades. Hela aktionen avslutades den 16 maj när den stora synagogan i Warszawa sprängdes.
Det judiska motståndet i gettot 1943 är en symbolisk strid om rätten att få leva, och som en kamp för det människovärde som tagits ifrån dem. Judarnas revolt var också ett slags protest mot omvärldens likgiltighet inför det judiska folkets fruktansvärda öde. Det ”viktiga är att minnet av vår kamp kommer att bevaras” sa en av gettokämparna.
Hans ord har definitivt besannats och minnet av deras kamp har sannerligen förvaltats.
Den 14 maj 1948 utropades staten Israel och man tvingades omedelbart att försvara sig och kämpa för sin överlevnad. Kampen för frihet och rätten att existera som stat har pågått intensivt sedan dess. Under sexdagarskriget 1967 var Israels existens hotat innan försvarskriget vände till deras fördel och större landområden erövrades. Likaså vid kriget som bryter ut på försoningsdagen 1973, då de israeliska soldaterna är hemskickade på permission för att fira högtiden. Israel har varit utsatt för ständiga terrorattacker och väpnade angrepp och raketbeskjutningar från södra Libanon och Gaza.
Det ”viktiga är att minnet av vår kamp kommer att bevaras” yttrade gettokämpen. Att minnet av judarnas frihetskamp bevaras är viktigt, men inte nog. Det judiska folket äger rätten att försvara sig och att leva som ett fritt folk i sitt eget land, Eretz Israel.
