Det kan knappast ha undgått någon som följer våra nyhetsmedier att Israels regering har planer på att förändra högsta domstolen.

Judar såväl som icke-judar har uttryckt oro över den juridiska reform som nu är aktuell i Israel. I Israel har massdemonstrationer som lockat 100 000-tals människor ägt rum.

Medier har varit bra på att beskriva det som pågår i Israel. Medierna har varit desto sämre på att beskriva och förklara att Israels högsta domstol är och varit i händelsernas centrum under flera decennier.

Kontextlöshet och brist på historisk bakgrund är slående inslag i svenska medier. Av demonstrationerna, bevakningen medialt, och den hätska och stämning som råder, får man lätt intryck av att det som sker är citat ”en juridisk kupp” och att ”Israel följer samma väg som auktoritära stater likt Ungern och Polen”.

Att uttrycka sig så är inte bara huvudlöst. Det är ett tecken på intellektuell slapphet och argumentsvrängande.

Låt mig därför presentera bakgrunden, som några av er känner till och andra inte. Denna bakgrund är för att man inte ska plocka de argumentatoriska russinen ur kakan utan full kontext.

I Israel stödjer endast 42 procent av befolkningen högsta domstolen enligt en undersökning som gjordes i januari. Det är alltså mindre än hälften av befolkningen. Detta är vad som ska ställas mot de massdemonstrationer som hölls i bland annat Tel Aviv.

Varför upplevs högsta domstolen vara en så laddad fråga i Israel?

Israel saknar konstitution. Den konstitution man inte har består istället av ett antal grundlagar, eller ”grundläggande lagar” som de vanligen kallas. Dessa grundlagar, när de läggs ihop, anses utgöra Israels konstitution.

När Israel återetablerades antog man alltså ett antal grundlagar, som definierar det israeliska parlamentet Knessets mandat, domstolarnas mandat, presidentens mandat och så vidare.

1992 lagstadgar så det israeliska Knesset rättighetsförklaringen. Den går under namnet Grundlagen för mänsklig värdighet och deras friheter. Denna lag ansågs ingå bland grundlagarna. Dessa handlade inte om att skapa de institutioner som styr israelerna utan om att hitta avgränsningarna för dessa institutioner och lagstadga företrädesrätt för principen om mänskliga rättigheter.

År 1995 fastslår domaren i högsta domstolen Aharon Barak att 1992 års lag, rättighetsförklaringen, står över all annan lag. Det betyder att om någon som helst lag som det israeliska knesset antar anses stå i konflikt med rättighetsförklaringen, blir den lagen illegal och ogiltig.

Det är detta som många människor refererar till när de menar att domstolen är aktivistisk och menar att det som ägde rum i början och mitten av 1990-talet var en juridisk revolution man inte förutsåg konsekvenserna av. Många israeler menar att det som inträffar nu är en motrevolution till det som ägde rum på 1990-talet.

Just bristen på denna historiska bakgrund är tydlig i svensk rapportering av skeendena i Israel.

Från 1995 kan högsta domstolen i Israel bestämma vilka lagar som är lagliga och vilka som är illegala utifrån om de motsäger rättighetsförklaringen eller inte. Rättighetsförklaringen är en lag som högsta domstolen själv beslutat hade företrädesrätt över allt annat. Att högsta domstolen har befogenhet att upphäva lagar som antagits av det israeliska parlamentet anser många vara fel och extremt.

Högsta domstolen å sin sida menar att det inte handlar om att de har mandat att upphäva lagar, utan att domstolens makt härstammar från lagarna som israeliska parlamentet antog (rättighetsförklaringen under 1990-talet).

Israels grundlagar ger högsta domstolen mandat att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar.

Det som har hänt i Israel de senaste åren är att högsta domstolen också antytt att den inte bara har makt att häva lagar som inte är att betrakta som grundlagar, utan även grundlagarna i sig, som är att betrakta som israels konstitution. Hur, och av vem, fick de denna rätt? Svaret är att få vet idag.

Det är denna aspekt konservativa och högern i Israel ifrågasätter.

En annan vattendelare mellan liberala och konservativa är utnämningsprocessen av domare till högsta domstolen i Israel.

Utnämningarna sköts av en kommitté bestående av nio medlemmar. Två är israeliska parlamentariker. Oftast är det en från oppositionen och en från koalitionen. Två är ministrar. Tre är nuvarande domare från högsta domstolen. Två är från advokatsamfundet. I praktiken innebär det att de demokratiskt valda representanterna utgör en minoritet i den meningen att två ministrar och en parlamentsledamot representerar de folkvalda. Även om alla folkvalda – de två parlamentarikerna och de två ministrarna – skulle motsätta sig en utnämning av en domare är de ändå i minoritet eftersom där sitter tre domare och två representanter för advokatsamfundet, som inte är folkvalda.

För att kunna utse en domare till högsta domstolen krävs att man har stöd från sju av nio medlemmar. Det betyder att de sittande domarna har vetorätt över utnämnandet av nya domare.

Debatten om Israels domstol handlar mer om dess roll i förhållande till de folkvalda politikerna. Vem har mandat att göra vad?

Det är inte nödvändigtvis så att ena sidan har rätt och den andra sidan har fel. Frågan om domstolarnas mandat är en pågående diskussion i Israel. Det går heller inte att utläsa ett tydligt mönster. På frågan om högsta domstolen i Israel ska ha mandat att återkalla lagar som går emot Israels semi-konstitution (landets grundlagar) anser 47 procent, inom det regeringsstyrande partiet Likud, att högsta domstolen ska ha mandat att häva lagar som går emot grundlagarna.

42 procent är av motsatt åsikt. Det betyder att regeringspartiets väljare går emot en del av det som nu lagts fram av landets justitieminister, även han från Likud.

Låt oss ta upp ett annat exempel för att slå hål på mytbildningen. År 1950, då det israeliska parlamentet beredde frågan om en konstitution som motvikt till parlamentet, sade den legendariske förste premiärministern David Ben Gurion så här:

"Skulle vårt folk acceptera en situation där sju domare kan häva lagar som folket eftersträvar? Endast nationen bestämmer konstitutionen; det betyder att en konstitution är vad människorna vill ha och bestämmer efter transparent undersökande och en omröstning."

Ben-Gurion var en livslång socialist som var säker på att framtiden var progressiv. Konstitutioner som är svåra att ändra, och mäktiga domstolar, ansåg han tjänade eliter, reaktionärer och bevarade ojämlikheter. Den israeliska vänstern skulle aldrig komma att skriva en konstitution, aldrig begränsa det israeliska parlamentets makt och aldrig seriöst ta itu med problemen med majoritetsstyre.

Om den israeliska vänstern, i början av staten Israels återetablerande, var skeptisk till Högsta domstolen uttryckte israeliska högern en annan åsikt. År 1952 skrev Menachem Begin:

"Varför skulle fem, sju eller elva icke-valda personer kunna häva... en lag som antagits av representanterna för väljarna? Eftersom en parlamentarisk majoritet kan användas av en grupp ledare som en täckmantel för deras tyranni. Därför måste folket förankra sina rättigheter... så att de inte kan förnekas ens av en parlamentarisk majoritet. Detta kan endast uppnås genom rättslig överhöghet."

Idag tillhör den israeliska vänstern och mitten domstolens ivrigaste anhängare medan kritikerna återfinns inom högern.

Det reformförslag som nu är aktuellt i Israel är problematiskt utifrån en rad aspekter. Det i sin tur betyder inte att nuvarande system inte har sina demokratiska underskott och problem.

Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige–Israel
 
Artikeln publicerades i Bulletin den 31 januari. 

Medlemsmöte med Nathan Shachar om den politiska situationen i Israel

 

När: Tisdagen den 14 februari kl 19 00 – 20 30

Var: Bajit, Nybrogatan 19a, Stockholm  (i matsalen)

Anmälan: senast 10 februari 2023 till Irene Söder Altschul

Mail: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Mobil:  0707 91  22 58

 

Nathan Shachar är Dagens Nyheters korrespondent i Israel. Han har skrivit en lång rad av böcker om bland annat mellanöstern, Latinamerika och svensk litteraturhistoria.

Han kommer att inleda med ett kort anförande om den politiska situationen i Israel, den nya israeliska regeringens politik och dess konsekvenser för att sedan ta frågor från publiken.

Välkomna!

Det kan knappast ha undgått någon som följt nyhetsmedierna om att Israels regering har planer på att förändra högsta domstolen. Därför följer nedan en kortare beskrivning av vad de inblandade parter anser. Denna vecka redogör vi för de som ofta betraktar domstolen ur ett liberalt mittenperspektiv.
Denna grupp vill att status quo ska råda. Man anser att domstolen skyddar människor över hela det politiska och ekonomiska spektrumet.

Man skyddar ekonomiskt svaga personer från att välfärdsrättigheter tas ifrån dem godtyckligt endast för att de har en bil men domstolen skyddar också investeringsbankirer från att deras levnadsuppehälle berövas genom otaliga retroaktiva kvalificeringsstandards. 
Domstolen skyddar rika israeler från beskattande av ytterligare hushåll i utevaro av en ordentlig lagstiftande process. Man skyddar flyktingars rättigheter och soldaters rättigheter att ha möjlighet att träffa en domare inom 96 timmar.

Det är grundlagen som anger att personlig frihet, rätt att arbeta, yttrandefrihet, liv och frihet inte inskränks.

Israel återetablerades som ett hem för människor som hade genomlidit statligt förtryck med fruktansvärda konsekvenser. Det var således en stat som skulle försäkra de sociala och politiska rättigheterna för alla dess invånare.

De flesta stater skyddas av maktfördelning. En tydlig uppdelning mellan den lagstiftande och den dömande makten. Det existerar inte i Israel. Landet har, av olika anledningar, ingen konstitution.

Den grupp som är emot den juridiska reform som nu föreslås är av åsikten att reformen inte ämnar skydda medborgarna. Målet är att endast skydda regeringen själv och specifika individer inom regeringen. Vad förändringen åstadkommer är att den avlägsnar alla barriärer mot övernyttjande av makt.






Den nya svenska regeringen meddelade i veckan att den skär ner stödet till den palestinska myndigheten med mellan fyrtio och sextio procent. Beslutet var ingen överraskning, utan kan i stället uppfattas som en del av en mer allmän europeisk trend, där allt fler EU-länder nu tycks vara beredda att omvärdera sin syn på Israel–Palestina-konflikten. 

Men först lite bakgrund.

Samtidigt som Israel snart firar 75 år av självständighet riktas uppmärksamheten även till ett annat jubileum. I höst har det nämligen gått 50 år sedan Yom Kippur-kriget. Det var under den stora försoningsdagen, judendomens heligaste dag, som Egypten och Syrien passade på att inleda ett omfattande överraskningsanfall mot den unga judiska staten med syfte att utradera den.

Uppsåtet misslyckades och precis som under sexdagarskriget var det i stället Israel som gick segrande ur kriget.

För EU:s relationer till Israel är årtalet 1973 lika viktig som 1948. Medan Israels självständighet självfallet hade ett brett stöd i Europa blev Yom Kippur-kriget 1973 en vändpunkt.

Studentrevolten 1968 hade skapat en stark opinion även mot Israel. Som en eftergift till de oljeproducerande arabländernas hot om repressalier ifall de europeiska länderna inte gav upp sitt stöd till Israel efter Yom Kippur-kriget, formulerade ledarna snabbt en gemensam syn i Israel–Palestina-konflikten. Det resulterade i ett starkt kritiskt dokument mot det man kallade Israels ockupation av Västbanken och Gaza.

Beslutet var alltså inte juridiskt motiverat, utan var snarare en politisk eftergift på grund av ekonomiska påtryckningar. Långt senare – närmare bestämt 1980, i den så kallade Venedigdeklarationen – skulle Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) komma att i efterhand försöka legitimera sin ståndpunkt med juridiska argument.

Det är sålunda ingen hemlighet att Europa under de senaste femtio åren haft en starkt pro-palestinsk politisk hållning. Men under de senaste åren har EU närmat sig Israel på flera andra plan. Samarbetet mellan EU och Israel är i dag mer omfattande än någonsin. Men även omvärlden har förändrats.

Under Yom Kippur-kriget var Israel fortfarande ett utsatt u-land med en stark socialistisk framtoning. I dag är Israel en modern politisk, ekonomisk och militär stormakt, som i University of Pennsylvanias världsmaktsindex rankas som en av världens tio mäktigaste stater.

Israel bedriver fortfarande en omfattande handel med Europa, men i dag är Europa minst lika beroende av Israel som Israel är av Europa. Utan israelisk högteknologi skulle Europa helt enkelt stanna. Med upptäckten av israelisk naturgas i Medelhavet är landet plötsligt även en viktig framtida energiexportör när den ryska oljan måste ersättas.

Lägg till det Israels tysta diplomati och säkerhetssamarbete med en rad viktiga länder i Europa, och bilden ser betydligt annorlunda ut än 1973.

Den avgörande skillnaden är inte endast begränsad till relationerna mellan Israel och Europa utan lika mycket till relationerna mellan Israel och den övriga världen. I takt med att Israel har slutit diplomatiska förbindelser med en rad tidigare fientliga muslimska länder blir det desto svårare för EU att ställa sig utanför det diplomatiska närmandet. 

På en resa till Bryssel nyligen fick jag bilden bekräftad, av en europeisk union som sakta men säkert håller på att omvärdera sin Israelpolitik. ”Vi har aldrig haft närmare förbindelser med Israel”, förklarade då en högt uppsatt EU-tjänsteman. Samtidigt medgav han att Palestinas stödtrupper inom EU blir allt färre.

I Bryssel har man med stort intresse noterat att det nuvarande EU-ordförandelandet Sverige, som förr var en av banérförarna för en palestinsk stat, i stället skurit ner Palestina­biståndet.

Den dag en svensk regering är beredd att omvärdera sin Palestinapolitik är det definitivt någonting nytt på gång i Europa!

Tomas Sandell

rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel Texten publicerades i Världen idag den 19 januari

Europeiska unionen har konsekvent varnat och visat missnöje med israelisk unilateralism i olika sammanhang. Inte alla gånger har det varit rätt. Men inte heller alla gånger har det varit fel. Det är inget som per automatik är något negativt. 

I internationella sammanhang vet vi att realpolitik alltid, utan undantag, trumfar politik byggd på moral, rätt och fel. Det är därför EU unisont aldrig kommer att vidta åtgärder mot de dubbla måttstockar som ett av världens 195 länder utsätts för i FN. Det logiska personer skulle omfamna som ett exempel på antisemitism. 

Israel är sedan länge världens jude som nationer kastar gris (en bollek) mellan sig. 

Man hänvisar då och då till internationell rätt, där vissa tolkningar av begrepp, paragrafer, skeenden brukar riktas mot Israel och sällan/aldrig mot några andra nationer.

När Palestina nu väljer unilateralism både när det kommer till att ställa Israel inför internationella brottmålsdomstolen och internationella domstolen i Haag har EU inte fördömt agerandet utifrån principen om unilateralism och hur det skadar och påverkar diverse händelseförlopp. Det EU har gjort är att kritisera Israel för de aktioner man valde att ta mot den palestinska myndigheten som en konsekvens av ovanstående.

EU gick också ut med ett uttalande som löd: ” Som medlemsstater i FN bekräftar vi åter vårt orubbliga stöd för internationella domstolen och internationell rätt som hörnstenen av vår internationella ordning så väl som vårt engagemang för multilateralism.”

Israel vet att man är dömd på förhand. Så var fallet när internationella domstolen tittade på frågan om Israels säkerhetsbarriär (det komiska är att de, bland annat EU, som var av åsikten att Israel bröt mot internationell rätt med säkerhetsbarriären, var märkbart tysta inför EU:s egna barriärbyggande) och så är fallet nu.

Det har funnits en vilja från Europeiska unionen att spela en större roll i Mellanöstern och i synnerhet rörande relationerna mellan israeler och palestinier. Som Israels största handelspartner och Palestinas största bidragsgivare är det inte svårt att förstå varför. Det finns dock en israelisk skepticism mot viss EU- inblandning och EU-policies. Det senaste uttalandet som nu kommer från unionen bidrar paradoxalt nog inte till att stärka EU:s möjligheter att få agera utifrån en större och mer konstruktiv roll mellan israeler och palestinier.

Läkare kan snart skriva ut elektronisk utrustning istället för medicin. 

Elektricitet, snarare än medicinering, kan bli 2000-talets metod att besegra kronisk smärta. Läkare kan finna sig själva att skriva ut bärbar AI-driven teknologi istället för starka smärtstillande medel.

Healables, en startup baserad i Jerusalem bäddar in elektroder i en elastisk ärm som kontrolleras av en smartphone app. Elektroderna vibrerar för att stimulera drabbade celler att reparera sig själva. 

Patienten fäster den patenterade enheten på sitt knä, fotled eller axel mellan 30 och 60 minuter om dagen och utrustningen levererar en mycket låg subsensorisk elektrisk ström

“Det är verkligen lika lätt som att klä på sig – att ta på sig en strumpa, en knäarm eller ett axelplagg. Du laddar ner appen till din telefon, sätter apparaten på plats på textilen, trycker på start och läkningen börjar” säger Moshe Lebowitz, företagets VD. 

Apparaten genomgår för närvarande kliniska prövningar. Han hoppas att de kommer beviljas medicinskt certifiering från FDA* senare i år för användning i USA, något som kan innebära att det ordineras som första alternativ för smärtlindring. 

Den är utformad för att lindra smärta, påskynda läkande och minska inflammation utan medicinering.

“Min ultimata dröm är att kunna rädda liv och att återställa glädje och funktion till människor som lever med år av kronisk smärta och sjukdom,” säger Lebowitz. “Det handlar inte bara om att rädda liv, det handlar också om att rädda livskvalitetet.”

Han började att söka efter en behandling som var effektiv och enkel att använda under hans långa rehabilitering från en hjärntumör 2004. Det slutade med att han utbildade sig i kinesisk medicin efter att västerländska läkare sa till honom att den var inoperabel.


”Jag blev fullt återställd med bara några få återstående skador på min högra synnerv. Det jag lärde mig på min återhämtningsresa är att det finns flera lösningar och teknologier därute. 
Men de är inte nödvändigtvis tillgängliga eller överkomliga, eller praktiska för vanliga människor att använda. Jag hade erfarenhet med akupunktur och med kranial sakral terapi (en lättberöringsterapi för spänningar), kost och sjukgymnastik.

“De var alla mycket tidkrävande när det kommer till restid till kliniken, tiden på kliniken, restiden tillbaka från kliniken.” 


Att använda elektriska strömmar var redan väletablerat och allmänt implementerat som en terapi för kronisk smärta.
 Hans genombrott var att införliva tekniken i ett bärbart plagg- knäarm, armärm, smart strumpa, mössa, axeltextil och smart skjorta - som patienten kan använda medan de är upptagna med att fortsätta med sina liv.

Elektroterapi är principen bakom TENS (transkutan elektrisk nervstimulering) den lilla batteridrivna enheten som används för att lindra smärta under förlossningen och av personer som lider av artrit, mensvärk, knäsmärta och idrottsskador.

Men elektroterapi är för det mesta en rörig och obekväm affär som involverar en harva av ledningar och klibbiga elektroder. Det viktigaste är att det har, fram tills nu, varit klinikbaserat snarare än hembaserad terapi.

The Healables apparaten är lätt och flexibel, ärmarna är gjort av tvättbart, töjbart, sporttyg och elektroderna är torra, snarare än klibbiga.

Systemet han utvecklade använder en mycket, mycket lägre ström än TENS och behandlingen skräddarsys för varje patient. Ärmarna är försedda med sensorer för att mäta hur kroppen svarar på behandlingen.
Och den informationen skickas via via Bluetooth till användarens smartphone, sedan upp till molnet för analys med artificiell intelligens.



” Det levererar elektroterapi och vibration å ena sida och lyssnar också på kroppen,” säger Lebowitz.

“ Vem som helst kan använda det, från elitidrottare till personer i 70 eller 80 års åldern tack vare dess enkelhet och funktionalitet.”

“Vi har inte några direkta konkurrenter som gör allt det vi gör. Människor försöker att lösa kronisk smärta på alla möjliga sätt - badkar fyllda med is, massageapparater, massa olika tekniker. 
Det som är unikt med det vi gör är verkligen användarvänligheten - det är verkligen lika enkelt som att klä på sig, och bara trycka på start på appen.”


Dr. George Lowell, företagets forskningschef förklarar vetenskapen bakom produkten :” Smärta är kroppens sätt att berätta för oss att våra celler behöver repareras och reparation kräver energi,” berättar han. 

“Inuti  energikällan i en cell, känt som mitokondrier, flyttar elektroder ner den elektroniska transportkedjan för att bilda den främsta energimolekylen ATP.  När våra mitokondrier är sjuka får inte våra celler den energi de behöver för att återhämta sig. 

Healables ger en mikroström av elektroner och varsam vibration för att snabbstarta våra mitokondrier och öka ATP.”

Så hur effektivt är det? 

I företagets egna tester sa 88 procent av 64 användare att deras smärtnivåer minskade med minst 50 procent. 
Apparaten genomgår för närvarande tester på patienter med knäartros vid 
 Wolfson Medical Center, i Holon, centrala Israel, och på patienter som lider av diabetes neuropati (nervskada) vid Derby Teaching Hospitals NHS Foundation Trust, i Storbritannien . 

“Vad vi skulle vilja visa – vad vi hoppas att visa  – med våra kliniska studier är att produkterna kommer kunna vara ett supplement till medicinering,” säger Lebowitz, så att doseringar kan minskas för att hjälpa människor trappa ned på smärtstillande och till och med ersätta smärtstillande helt.” 

I företagets egna tester sa 88 procent av 64 användare att deras smärtnivåer minskade med minst 50 procent. 
Enheten genomgår för närvarande tester på patienter med knäartros vid 
 Wolfson Medical Center, i Holon, centrala Israel, och på patienter som lider av diabetes neuropati (nervskada) vid Derby Teaching Hospitals NHS Foundation Trust, i Storbritannien . 

“Vad vi skulle vilja visa – vad vi hoppas att visa  – med våra kliniska studier är att produkterna kommer kunna vara ett supplement till medicinering,” säger Lebowitz, så att doseringar kan minskas för att hjälpa människor trappa ned på smärtstillande och till och med ersätta smärtstillande helt.” 

“I slutändan skulle vi vilja att den medicinska produkten distribueras genom medicinska kanaler som skulle ha återbetalningskoder som skulle hjälpa människor att ha råd.”
Han säger att det finns ett stort intresse från rehabiliteringssjukhus och hälsovårdsorganisationer i Israel. 
"Vi håller också på att skicka in vår ansökan till FDA och hoppas att produkten under andra kvartalet 2023 kommer att ha FDA medicinsk certifiering.

“Det finns 175 forskningsrapporter som visar de potentiella betydande effekter som mikroströmmar kan ha för att påskynda av läkning och minska smärta. 

Enheten är utformad för idrottare så väl som för människor som lider av kronisk smärta.  
 
Idrott är den snabbaste marknaden, men läkemedel är den större marknaden säger han med 770 miljoner människor globalt som lider av kronisk smärta, enligt Världshälsoorganisationen. 

” Vi rör oss mot idrott först därför att det är en marknad vi kan ta oss an snabbare. Men i slutändan är vår vision att erbjuda en lösning för läkning som kommer att komplettera eller ersätta medicinering och steroider,”säger 
Lebowitz.

Han är en Lubavitcher chasid - utbildad rabbin och medlem av ett ultraortodoxt samfund , liksom många av hans 17 man starka team.

“Jag vill att människor ska ha möjlighet att kunna återknyta kontakten med sin själ under tiden de är på jorden och gå bortom smärtan som håller dem tillbaka från att vinna sitt eget personliga maraton.” 

*United States Food and Drug Administration är USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet ) 

Nyheten rapporterades först av NoCamels

Tikkun Olam är ett begrepp som är populärt, främst inom reform- och konservativ judendom där man har tolkat innebörden av begreppet att agera konstruktivt och ändamålsenligt. Det har omtolkats i modern tid till något det inte betydde från början. 


Begreppet "mipnei tikkun ha-olam" används i Mishnah. Mishnah är det första skrivna verket som sammanfattar den judiska lagen och tolkningen av densamma som tidigare förts vidare genom muntlig tradition.

I Misnah hänvisas Tikkun Olam till socialpolitisk lagstiftning som ger extra skydd för dem som kan vara i underläge - som till exempel reglerar rättvisa villkor för att skriva skilsmässodekret. Det används således i en kontext att säkerställa och upprätthålla dugligheten i existerande system, i motsats till systemförändring. 

Jag kom på mig själv reflektera över just Tikkun Olam i samband med att jag läser och lyssnar till diskussionerna inom Israel över förslagna förändringar rörande landets domstolsväseende. 

Många ifrågasätter, andra förfasar sig över de juridiska reformer den nytillträdda israeliska regering avser att genomföra.

Frågan om det israeliska domstolsväsendet är en fråga som berör och polariserar. Dess anhängare lyfter fram att Israels domstol tillhör en av världens mest respekterade. Domstolens kritiker beskyller den för att vara alltför aktivistisk.

Det kanske största problemet är att Israel saknar en konstitution som tydligt avgränsar områden och befogenheter.

Den utveckling som har skett av den israeliska domstolens befogenheter har inte sina kritiker enbart i det ena eller andra politiska lägret. Domstolen och dess utnämningssystem har kritiserats av bland andra professor Daniel Friedmann (före detta justitieminister),  Ruth Gavison (före detta expert på mänskliga rättigheter, professor i juridik vid hebreiska universitetet i Jerusalem), Moshe Landau ( före detta domare i högsta domstolen) med flera.

Ovidkommande om man stödjer dessa reformer eller inte är de väl inom den demokratiska rättigheten av en vald regering med ett mandat för konstitutionell förändring. 

Många av de kritiker som nu tar till orda mot de planerade juridiska reformer har haft märkligt lite att kommentera det demokratiska underskott man kan anse att nuvarande israeliska domstolsväsende besitter. Det är i sin tur problematisk då det får den effekten att man i avsaknad av kontext tenderar att likställa Israel med andra länders utveckling som inte har samma bakgrund som Israel.

Kritiken mot högsta domstolen i Israel har att göra med man menar på att domstolen gett sig själv mandat att vara styrande auktoritet och uppfunnit ett mått av juridisk makt som inte existerar i andra moderna samhällen. Den kritik som har riktats mot domstolen och dess brister som satts under uppsikt finns det fog för. 

Den nya regeringen riskerar däremot att göra exakt samma sak man anklagar domstolsväsendet för. Just därför för att Israel inte har en konstitution måste balansen mellan rättsväsende och lagstiftande vara en delikat balansgång där pendeln inte får slå över allt för mycket åt endera sida.

Det som det kokar ned till är frågan huruvida man vill revolutionera eller reformera domstolsväsendet. 

I denna fråga är det så polariserat  att även om respektive sida har fullgoda argument för sin sak viftas det bort oftast därför att förslagen kommer från fel sida.

I Sverige men också i utländsk press har man rapporterat om denna fråga oftast i svartvita termer. Så ser dock inte verkligheten ut. Däremot är vissa förslag problematiska, som att det endast ska krävas minsta möjliga parlamentarisk majoritet för att kunna häva ett beslut från högsta domstolen.  

Bertrand Russell ska en gång ha yttrat att "majoriteten cementerar det bestående. Framsteg är möjliga endast genom minoriteten." Politiken i Israel skulle kanske må bra av att ta stanna upp, andas, och dra lärdom av detta inom vissa områden. 

Utsläppen kan användas i livsmedels-, djurfoder-, gödsel och glasindustrin.
Tjock, förorenande rök från fabriksskorstenar är ett ”nödvändigt ont” men tänk om den kunde förvandlas till något värdefullt istället?
En startup i Israel gör just detta, med en ny kolavskiljningsteknik som omvandlar utsläppen till lönsamma mineraler, istället för att säkra det under jord som konventionell teknik. 


Det är ett win-win läge eftersom processen släpper ut noll koldioxid - och genererar en användbar vara.

Reaktorer är anslutna till fabriksskorstenarna för att förhindra att föroreningarna någonsin släpps ut i miljön.
De förorenande gaserna passerar direkt genom reaktorerna, och vävs samman till instabila komponenter för att skapa mineraler som kan användas i livsmedels-, djurfoder-, glas- och gödningsindustrin.

Airovation Technologies, företaget som utvecklat tekniken, kan omvandla ett ton koldioxid om dagen till mineraler. År 2024 förväntas man ”mineralisera” 15 ton om dagen, i en enda anläggning.
Tanken är enkel, vi tar koldioxidutsläpp och använder kolet som råmaterial”, säger Marat Maayan, VD och medgrundare av företaget.
Vi hjälper fabriker att bli koldioxidfria. I synnerhet de som verkligen kämpar för att gå över till noll kol, som glasindustrin, som genererar utsläpp från de råvaror som de smälter.”



Airovation samarbetar med sina partners, bygger platser nära deras fabriker som kan omvandla förorenade koldioxidutsläpp till natriumkarbonat, bikarbonat och kaliumkarbonat.

Företagen arbetar helt enkelt med sina industriella processer, men istället för att släppa ut koldioxidutsläpp i luften, pumpar bottnen av deras skorstenar ut det direkt in i diffusioner i reaktorerna på plats.

Den viktigaste resursen teknologin behöver är en flytande, alkalisk baserad produkt, som Airovation köper från lokala tillverkare.


Reaktorerna lägger till en katalysator till denna flytande lösning, som genererar syremolekyler med oparade elektroner.
De oparade elektronerna – eller radikalerna – gör syremolekylerna mycket instabila och resulterar i att de omedelbart reagerar med den koldioxidfyllda röken som passerar genom reaktorn, stelnar kolet och omvandlar det till värdefullt material.


Vi har denna mycket unika, snabba reaktion av mineralisering. Så vi fångar och lagrar i någon mening, inuti materialet. Och det här materialet kan användas. Det kan tillverkas på olika sätt från punktkällor till efterförbränningsprocesser, och kan stödja olika industrier som idag har väldigt svårt att gå över till noll koldioxid, till exempel glasindustrin.”



Företag, särskilt i Europa, får ett visst antal ”koldioxidkrediter” varje år, varje kredit representerar rätten till att producera utsläpp motsvarande till ett ton av koldioxid.
De som inte lätthet kan minska sina utsläpp har en högre ekonomisk kostnad eller kan köpa krediter från företag som inte behöver deras. Koldioxidkrediter skapar ett monetärt incitament för företag att minska sina koldioxidavtryck. 

Maayan ger ett exempel på en av sina partners, en europeisk glasfabrik, som betalar runt 100 euros för varje ton av koldioxid den släpper ut.


"Nu lyckas vi inte bara få noll koldioxidutsläpp vid deras anläggning och hjälpa dem att spara miljontals euro i straffavgifter om året utan vi kan också förse dem med mineraler som har ett neutralt koldioxidavtryck till ett lägre pris."
Denna fabrik använder lastbilar av natriumkarbonat varje dag. Materialet behöver normalt tillverkas i Europa, och skickas till fabriken, men Airovation ger stabilitet till leveransskedjan utöver att förhindra ytterligare koldioxidutsläpp. 

Förra året, var logistikkedjan (av natriumkarbonat) galen,” säger han. ”Och priserna för att frakta saker, och att få dessa leveranser i tid, var väldigt känsligt.”
Nu kommer fabriker som samarbetar med Airovation inte uteslutande att behöva använda externa källor, utan kommer också ha en stadig leverans - producerandes i deras egen bakgård.

Och det är mer kostnadseffektivt än att enbart förlita sig helt på externa försändelser. Detta är ett tillägg till koldioxidkrediter som fabrikerna skulle undvika. 

Att skapa natriumkarbonat, bikarbonat, och kaliumkarbonat är en mycket energikrävande process, och i vissa fall är gruvdrift inblandat också.
Dessa fabriker skulle köpa produkten från Airovation efter att ha tillverkat det på plats.
Tanken är att ha ett långsiktigt kontrakt av lokala förnödenheter och skapa en cirkulär ekonomi.”

.
På grund av att det inte finns några straffavgifter för koldioxid i Israel fokuserar Airovation främst på europeiska och asiatiska länder. 
Traditionell teknik för koldioxidavskiljning, känd som direkt luftavskiljning (DAC), extraherar koldioxid direkt från atmosfären och lagrar den antingen djupt under jorden, använder den i kolsyra eller livsmedelsbearbetning eller kombinerar den med väte för att producera syntetiska bränslen.
Men det är väldigt energikrävande och dyrt att göra det.




Nyheten har tidigare rapporterats av NoCamels

 

SpliSense “tar upp den underliggande genetiska orsaken” till cystisk fibros, och erbjuder hopp för återställd lungfunktion. 
SpliSense, ett Jerusalembaserad biofarmaceutiskt företag tillkännagav i slutet av december att man påbörjat testande av ett läkemedel för behandling av cystisk fibros.


Cystisk fibros (CF) är ett genetiskt tillstånd som skapar en ansamling av slem i lungorna, bukspottskörteln och matsmältningssystemet, vilket resulterar i undernäring, andningssvårigheter, frekventa lung- och bihåleinflammationer, gulsot och till och med manlig infertilitet. 
Uppskattningsvis 105,000 personer runt om i världen har fått diagnosen cystisk fibros, enligt Cystisk fibrosstiftelsen. Den amerikanska lungföreningen uppskattar att en av 30 amerikaner är bärare cystisk fibros.

“De behandlingar som finns tillgängliga för närvarande fokuserar på att behandla symptomen av sjukdomen, samtidigt som vi tar itu med den underliggande genetiska orsaken till sjukdomen, och därigenom erbjuder hopp om att återställa det defekta proteinet och generera adekvat lungfunktion hos patienter som lider av CF, med fördelen av en enkel att använda och mindre frekvent behandlingsmetod,” berättade SpliSense VD Gili Hart.
”Detta program är vårt första på människor och kommer att fungera som bevis på konceptet för vår lungplattform för våra andra lovande program, inklusive slemhämmande sjukdomar och Idiopatisk lungfibros (IPF), varav den senare förväntas komma in på kliniken nästa år,” tillägger Dr. Hart.

Cystisk fibros härrör från olika mutationer i CFTR genen (Cystisk fibros transmembrankonduktansregulator) som är ansvarig för produktionen av CFTR protein, en kloridkanal som finns i lungorna så väl som i andra vävnader. Nuvarande behandlingar erbjuder inte ett botemedel eller hjälper alla patienter med cystisk fibros. 

CF patienter som bär en genetisk mutation kallad 3849 +10 Kb C->T har ingen specifik godkänd behandling men SpliSenses ledande produkt SPL84 har visat sig ha fullständigt återställt CFTR aktivitet, vilket tyder på potentiell bot för dessa patienter. 

Personer med cystisk fibros löper också högre risk för benskörhet, diabetes och leverproblem.

Rubbningen kan identifieras med fostertestande och blodprov för vuxna.
Blod- och salivtester kan också upptäcka om vuxna är bärare av cystisk fibros. 

Nyheten har tidigare rapporterats av United with Israel och Jerusalem Post

Nog kan man ha åsikter om Israel, Israel-Palestina och bosättningar, terrorism etcetera. Det råder dock inget tvivel om att fokus på Israel alltid varit oproportionerligt, på gränsen till morbid, i FN.


Under “internationell rätt,”  särskiljs Israel ofta från andra konflikter och nationer. Titta på Ryssland som annekterade Krim och invaderade Ukraina. Eller Turkiet som ockuperade Afrin i Syrien så går det att se hur Israel ensamt står i centrum för ”internationell rätt” 

Israels roll på Västbanken är inte unik. Vare sig det handlar om demografisk förändring eller annat sker denna process annanstans likaså.

Den argumentation som drivits i västvärlden är att Israel utifrån att man är en demokrati ska hållas utifrån en högre standard. Det är inte korrekt idag utifrån att Turkiet har invaderat delar av Syrien, ockuperar Cypern, etniskt rensat kurder med mera. Turkiet är också de som håller nycklarna till Sveriges Nato-medlemskap.

En rätt som tillämpas selektivt är varken internationell eller att betraktad som ”lag” om den inte appliceras på samtliga stater. 

Israeliska bosättningar och barriär är andra typexempel. Två högst relevanta komponenter som riktas mot Israel och sägs konstituera internationell rätt.  Samma komponenter är inslag av andra konfliktområden men betraktas då som fullt legitima. 

Gaza är ett annat intressant exempel. Även om Israel är en av flera aktörer som spelat en roll i Gazas dåtid och samtid finns det de som refererar Israel som ”ockupant”, och enda ockupant dessutom. De brittiska mandat - kolonial - myndigheterna ockuperade aldrig Gaza. Inte heller Egypten har benämnts/ benämns utifrån detta epitet.

Generalförsamlingen i FN beslutade i veckan att söka ett rådgivande yttrande beträffande Israels ockupation av palestinskt territorium. 

Det är nu det blir rörigt och roddigt . Å ena sidan förväntas inte en stad som Jerusalem tillhöra Israel därför att FN beslutade 1947 att Jerusalem var en ”internationell stad.”
Å andra sidan: Tar man del av FN:s resolution i generalförsamlingen definieras Jerusalem som palestinsk eftersom man refererar Tempelberget som al-Haram al Sharif och dessutom nämner Jerusalem i samma sammanhang som ockupation, bosättande och annektering. Det verkar som om att FN accepterar delningen av staden 1948 och den efterföljande jordanska ockupationen av halva staden. FN föreslår inte att staden blir en internationell plats utan en palestinsk sådan.

Stadens status är också intressant. Den internationella ”rätten” kring dess status är inte helt baserat utifrån 1947 års delningsplan. Det var vapenvila 1948 och därefter krig 1967.

Utifrån detta rådde dock ingen ”ockupation” av Jerusalem eller ”demografisk förändring” under tiden då Jordanian styrde östra Jerusalem. Att över 50 synagogor förstördes, att judar etniskt rensades från staden och förbjöds tillträde till Klagomuren var ingen ”demografisk förändring.”

När Israel sedan återtar östra delen av Jerusalem så träder internationell rätt in och gör gällande att situationen som förelåg innan 1967 är satt i sten.  Vad exakt som gör att årtalet 1967 har tolkningsföreträde över 1947 eller 1920 är svårt att svara på. Vad det kokar ned till är naturligtvis var man sätter gränsen.

FN använder 1967 års ”gränser” som kärnan i att utreda ”ockupationen”. Detta implicerar ofta att Gaza fortfarande är ”ockuperat”. Även om Israel de facto drog sig tillbaka från Gaza 2005 är Israel aldrig enligt vissa standards tillåtet att dra sig tillbaka.

 Gaza ockuperades av Egypten mellan 1948 och 1967. Från 2007 till dags dato är det under kontroll av Hamas. Det betyder att i mer än 35 år har Gaza inte varit ockuperat av Israel. 

Under delar av åren då Gaza var ockuperat av Israel administrerades dessutom området av den palestinska myndigheten som en del av Oslo- processen. Det var början på inledningen av Yasser Arafats återvändande till Gaza från Tunisien. Trots att en rad länder och myndigheter administrerat Gaza är Israel ”ockupant” allena. 
Intressant nog konsulterades aldrig de boendes i Gaza om huruvida de ville vara ockuperade av britterna och Egypten. Likväl tycks den internationella rätten i sammanhanget endast förhålla sig till Israels temporära kontroll. 

Det är svårt att föreställa sig hur Israel någonsin kan frigöra sig från ändlöst FN fokus även om man så önskade.  

Något få har tillfälle eller tid att reflektera över är just omständigheterna bakom ”internationell rätt”. Västerländska koloniala makter skapar diverse administrationer världen över, ibland endast under några decennier.

Under denna tid styckar man upp områden, skapar godtyckliga gränser på kartor för att dela områden. Dessa makter anklagades sällan under internationell rätt för olaglig ockupation. Konceptet av internationell rätt skapades primärt efter att västerländska makter drog sig tillbaka. 
Inga andra områden av den koloniala eran anses vara ”ockuperade”.

Det enskilda fokuset på Israel fyller också syftet att andra ockupationer maskeras. 

I enlighet med detta narrativ ockuperade västerländska länder aldrig områden. När man bestämde sig för att dela länder eller dra godtyckliga linjer på kartor som innefattade att man delade folk och territorier var det alltid ”legalt”. Så var fallet med Indien och Kashmir dispyten 

Så var fallet med Mellanöstern. Att Golanhöjderna anses vara del av Syrien är inte på grund av någon forntida legal anledning. Snarare är det för att brittiska och franska koloniala myndigheter ritade upp den avgränsade gränsen på detta vis. Ingen part ansågs någonsin ”ockupera”.

Det är inte långt ifrån sanningen att anse att när väl europeiska länder bestämde att ge ”självständighet ” till en rad stater eller lämna områden, ja först då svepte plötsligt internationell rätt in och sade att de gränser de före detta stormakterna dragit upp skulle inpräntas i sten. Förändringar som gjordes nu var att betrakta som mot internationell rätt.

Tack för att ni tog er tid och god fortsättning på det nya året


Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.


Det är inte svårt att hålla med Helena Lindholm i åsikten att nya verkligheter kräver nytt förhållningssätt i Mellanöstern. Det är vägen dit man kan ha olika uppfattningar om, och om det verkligen är konstruktivt eller sanningsenligt att skuldbördan läggs på en part när konflikt oftast innefattar fler.

Jag har stor respekt och beundran för Helena Lindholms forskning såväl som kunskap om fred- och utveckling. Med viss förvåning funderar jag därför mer på vad hon utelämnar i sin text än det hon skriver om.


Vittrar sönder

Sedan den arabiska våren har ”stater” som konstruktion hamnat i förnyat ljus och debatt. Begrepp som våldsmonopol, klaner, dynamiken i förhållandet mellan majoritet och minoritet har flitigt diskuterats.

Som stat existerar inte Libyen längre. Inte Jemen heller. Varken Syrien eller Libanon kan karaktäriseras som stater i ordets traditionella mening och betydelse. Egypten räddas från muslimska brödraskapet genom militären.
Inte ett ord nämns stater i Israels och Palestinas närområde som vittrar sönder. Det är inte så lite anmärkningsvärt när man är professor inom freds- och utvecklingsforskning.

Vad utevaron av omnämnandet om Mellanösterns sönderfall beror på är jag inte rätt person att svara på. Jag sätter min förhoppning till att det har att göra med att Lindholm har en IP (Israel-Palestinakonflikten) -centrisk syn på fred och konflikt i stort och att det inte beror på annat än det.

Det är också besynnerligt att ingenting nämns om att Mellanösterns stater gått vidare. Man är trött på att användas som gisslan i Israel och Palestina.

Det har skett en avmattning i den IP -centriska världsbilden under senare år. Det måhända att Helena Lindholms text är ett försök till att aktualisera frågan på nytt.


Sättas i kontext

Att diskutera Israels och Palestinas brott mot Oslo-avtalet (bägge parter bryter mot Oslo-avtalet) och en icke existerande fredsprocess bör uppmuntras och ges prioritet. Dock måste det sättas i kontext och perspektiv utifrån det som pågår i världen i stort och Mellanösternregionen i synnerhet.

Hur vi uppfattar världen och vår omvärld handlar i slutändan om vilka glasögon betraktaren har på sig samt hur man tolkar och uppfattar dess innebörd.
Israel och Palestina frågan är viktig. Den är dock varken central för Europa, Afrika, Asien eller ens för Mellanösterns framtida utveckling.

Den är inte heller konflikternas moder eller unik som konflikt mellan stridande parter. Som fredsforskare åligger ett ansvar och skyldighet att redogöra det.

Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel


Följande text var en replik publicerad i Göteborgsposten








I denna text tänkte jag inte skriva om den israelisk-arabiska konflikten, varför man är för eller emot Benjamin Netanyahu eller hur framtida israelisk politik kan komma se ut 2023. Istället tänkte jag resonera lite utifrån vad det israeliska valen karaktäriserats av sedan Benjamin Netanyahus comeback som premiärminister 2009.


I slutet av 2022 gick Israel till val för femte gången på fyra år.
Efter valet kunde man dra flera slutsatser. Den kanske främsta slutsatsen var att den israeliska högersidan dels lyckats mobilisera väljare att gå och rösta i större utsträckning än mitten-vänsterblocket. Högersidan hade också lyckats att partierna på deras sida gick ihop för att inte riskera att falla under riksdagsspärren på 3.25 procent. Det misslyckades mitten-vänsterblocket att åstadkomma.
Sedan 2009 har israeliskt koalitionsbyggande efterliknats svenskt utifrån att man har haft tydligt block. Åtskilliga försök har gjorts för att spräcka Netanyahus block utan att man lyckats. 

Konsekvensen av det har inneburit att medan de som röstar på Netanyahu kanske motsvarar en fjärdedel, eller en tredjedel när det omvandlas i faktiska mandat, har han alltid nästan fått 50 procent i och med att han kan räkna in de ultraortodoxas stöd som adderar ytterligare 10-15 procent.
Den sidan som inte representeras av Netanyahu innehåller allt från vänster, mitten, höger, arabiska till islamistiska partier och har haft problem med att ställa upp med ett liknande, enat, block.
Det försök som gjordes till just detta var resultatet av den regering som bildades i mitten av 2021. Det blocket bestod av åtta partier varav sju av dessa partier gick på val att inte sitta med Benjamin Netanyahu. Två-tre partier som ingick i koalitionen var höger-centerpartier. Deras väljare straffade dem sedermera när det blev val 2022. Två partier på gränsen till upplösning och ett parti är upplöst.
 
I upptakten till valet skrevs det mycket om att Netanyahus block skulle få/inte skulle få parlamentarisk majoritet. Få resonemang kretsade kring huruvida sittande regering skulle kunna åstadkomma parlamentarisk majoritet. Därför att det sågs som en omöjlighet.

Det politiska kommentatorerna lade tyngdpunkt vid var centrerat kring Netanyahu. Dennes möjlighet till parlamentarisk majoritet i förhållande till oppositionens chans till att blockera densamme från att få parlamentarisk majoritet.
Det säger en del om personen och statsmannen Benjamin Netanyahu. Kanske säger det framförallt en del om israelisk politik. 

Utländsk media och mellanösternvetare tenderar alltför ofta också att falla in i monotona mönster som analyserar israelisk politik utifrån Netanyahus förtjänster och brister. 
Ändå så missar analytiker och självutnämnda experter ofta orsak och verkan i israelisk politik som egentligen tar utgångspunkt i en rad frågeställningar.

Analyserna är bristfälliga så länge de inte går på djupet och kompletterar med en analys dels om hur det israeliska valsystemet fungerar men också om de positionsförflyttningar som görs och gjorts i andra länder.  Med andra ord: Avsaknaden av ett sammanhang. 

Svaren på relevanta frågor som kan ge heltäckande bild av det israeliska valet 2022 har lysts med sin frånvaro. Frågor som: 

Hur har riksdagsspärren ändrats? 

Vilka partier har dragit nytta av riksdagsspärren ändrats?  

Vilka partier har tagit skada?

Hur har det påverkat, och påverkar, koalitionsbyggande i Israel?

Om en positionsförflyttning (vilket inte alls är en självklarhet) har skett i Israel, hur står sig denna i komparativ politik jämfört med andra länder, exempelvis i Väst- och Östeuropa?






App uppmärksammar föräldrar på avgörande ögonblick i hemterapisessioner. 

Barn med autism lär sig tala för första gången tack vare en AI-driven-app.

Föräldrar spelar in videos av strukturerade terapisessioner hemma ,därefter ges man praktisk vägledning baserad på sofistikerad datoranalys.
Genom maskinlärning kan appen identifiera de ögonblick, som  föräldrarna förbiser, när ett barn försöker verbalisera, som under aktiviteter de tycker om.
Utbildade terapeuter ingriper vid denna tidpunkt  och föreslår detaljerade sätt där föräldrar kan implementera strategier för framtida scenarier. 

Till exempel: när en mamma blåser på sitt barns händer för att torka dem och pausar för ett ögonblick, kommer AI att föreslå att hon kunde uppmuntrat honom till att verbalisera och säga ordet ”blåsa”.
Appen är utformad för att få ut det mesta av de tidiga åren hos ett icke verbalt barn - upp till fem års ålder  -när de bäst kan tillägna sig  språkkunskaper 
Den använder maskininlärning för att identifiera de stunder där ett icke verbalt barn mest troligt kommer  försöka att kommunicera, och när föräldrarna ska förstärka sina försök.
Programmet är byggt på en evidensbaserad beteendebehandling (Pivotal Response Treatment, PRT) för autism som ökar barnets motivation att lära sig och initiera kommunikation och förbättrar deras sociala färdigheter.
Föräldrar har ofta inte tillgång till mänsklig PRT- intervention på grund av långa väntelistor, bristande försäkringsskydd, och det faktum att det är dyrt. 

SocialMind Autism grundades i Israel av Dr Keren Sagiv Friedgut, en legitimerad barnläkare sedan 20 år som först lärde sig PRT för att hjälpa sina två autistiska barn att kommunicera.
Programmet är uppbyggt i 22 lektioner som inriktar sig på områden för kommunikationsutveckling, inklusive motivation, svar på multipla signaler och initiering av sociala interaktioner.

"Det finns ett kritiskt tillfälle för barn med autism upp till fem års ålder som kan förbättra deras liv och utvecklingsbana avsevärt - och vetenskapen har vetat hur man gör det i mer än fyra decennier", säger hon.

Dessa terapier är dock inte tillgängliga för barn . Det är långa väntelistor, och när du väl kommer in i terapi får du inte det bästa vetenskapen har att erbjuda. 
"”Så det jag gör är att utbilda de vuxna - terapeuter eller föräldrar- att ge de bästa utvecklingsmöjligheterna under dagen och få dessa barn att nå deras fulla potential.”

Varje lektion lär en förälder en del av strategin med en animerad scen, och framkallar frågor för att hjälpa så att man tar till sig informationen. De tittar också på videor av föräldrar som redan har deltagit i programmet som interagerar med sina barn och betygsätter deras prestationer.
Den mest effektiva och innovativa delen av appen är den feedback föräldrar får vid fem viktiga ögonblick, varje gång de skickar in en video.

”Vad som gör det väldigt tillgängligt är att du filmar dig själv i en terapisession eller när du interagerar med barnet hemma, du laddar upp det till plattformen, och det finns AI som känner av om du gjort rätt eller fel, så det hjälper att standardisera hela träningssystemet , och gör det billigare.
Min algoritm kan se om barnet nyss artikulerat eller verkligen hade ett försök till att kommunicera. Och sedan kan jag se om den vuxne förstärkte detta försöket, eller vad de normalt brukar göra, vilket är att ge barnen en annan uppmaning”, berättar hon för NoCamels

“ Det är väldigt intuitivt men det hjälper inte barnet för det är väldigt svårt för honom att kommunicera. Och om du gör en annan uppmaning istället för att förstå och förstärka honom , då känner att kommunikationen är det ännu svårare än vad han trodde det var.”
Feedback kommer inom tre dagar. Föräldrar frågas om de lyckats tillämpa en viss metod, och de visas tio sekunder från deras video som visar om de gjorde det eller inte.
Efter att ha svarat, får användaren fullständig feedback från utbildade terapeuter och alumner.
“Vår användare måste fundera om huruvida de verkligen tillämpade metoden korrekt innan de får svaret , och det accelererar verkligen deras inlärningskurva därför att du ser stunder av dig själv och ditt barn , och det är mycket bättre än att någon säger till dig vad du ska göra. Du måste åtminstone försöka ta reda på om du gjorde det rätt eller fel.”

SocialMind Autism erbjuder utbildning till föräldrar som fick högt betyg på modulerna och vill vara med i nätverket, så att de kan hjälpa till att förbättra algoritmen och ge feedback till de som har det svårt. 

Föräldrar går vidare från en lektion till nästa men kan repetera delar av läroplanen och fortsätta ladda upp videos och få feedback för att hjälpa sina barn att förbättras om de fortfarande är försenade i tal och kommunikation. 

“Ibland uppmuntrar vi föräldrar att gå tillbaka till en tidigare modul.  Även om du är bra på det du gör, behöver du feedback på fler scenarier och behöver förstå hur man använder dessa färdigheter för andra typer av utvecklingsmål eller mål.”

“Två procent av små barn har diagnosen autism.  Och som en barnläkare, ser jag de siffrorna ” säger hon. 
” Varje gång det fanns en diagnos, var det smärtsamt för mig att det här barnet bara skulle sättas upp på en väntelista och att han inte skulle få bästa möjlighet till framsteg. Det var min drivkraft.” 

SocialMind Autism siktar att träna mer terapeuter, föräldrar och öka dess AI förmågor.
Så småningom hoppas Dr Sagiv Friedgut att licensiera tjänsten till andra länder och expandera till svårigheter bortom autism. 

Nyheten har bland annat rapporterats av NoCamels

Från första juli i år tills åtminstone när detta skrivs heter Israels premiärminister Yair Lapid. Och han har koppling till Sverige. 

 
Yair Lapid tog i sin tur tillfälligt över premiärministerposten från Naftali Bennett. Lapid gjorde politisk entré 2012. 
 
Yair Lapid föddes 1963 och är son till Tommy Lapid och Shulamit Lapid.  
Tommy Lapid var bland annat justitieminister och partiledare för ett sekulärt parti kallat Shinui. Yair Lapids mamma var en av grundarna till tidningen Ma’ariv. 
 
Yair Lapid gjorde sig främst känd som programledare i teve under många år. 
2012 grundade han sitt parti, Yesh Atid (det finns en framtid), som likt hans fars parti också är sekulärt.  

Yesh Atid har varit mycket framgångsrikt och ofta varit största parti vid sidan av Likud.  
 
Yair Lapid har haft olika roller i olika regeringskonstellationer. Under Benjamin Netanyahu var han finansminister. De senaste åren har han vägrat tjänstgöra under Netanyahu och gått i opposition. Under 2021 blev Yair Lapid utrikesminister i Naftali Bennetts regering.  
 
Tidigare i år berättade Yair Lapid hur hans far, som 13 årig pojke räddades i ghettot av Raul Wallenberg.  

Mycket rörande berättade Yair Lapid om att det i hörnet vid Raul Wallenberg Street i Tel Aviv står en bronsstaty på en man.  

Statyn föreställer en lång, smal man som står mellan två stenblock. Mannen sträcker ut sin hand som om att han vill hindra något. Denna man är Raul Wallenberg.  

Den är där på initiativ från Tommy Lapid, som finansierade det själv och övertygade myndigheterna att ställa ut statyn.  

Det var Tommy Lapids sätt att säga tack till Raul Wallenberg berättade Yair.  
 
Tommy Lapid glömde aldrig mannen som bevisade för honom att även i det största mörkret kan man hitta det goda. 
Tommy Lapids son, Yair, är alltså numera Israels premiärminister.  

När Yair Lapid träffade svenska representanter i Israel citerade han Eli Wiesel som en gång sade: ”Motsatsen till hat är inte kärlek. Motsatsen till hat är likgiltighet.” 
Dessa rader är utmärkta för att kort summera Yair Lapid.  

Yair Lapid är mannen som bröt Benjamin Netanyahus tolvåriga maktinnehav. Han gjorde det genom att inte vara just likgiltig.  
Lapid orkestrerade på ett imponerande sätt en samlingsregering bestående av åtta partier.  

Partierna, från israeliska vänstern, mitten, israeliska högern och ett islamistparti hade inte mycket gemensamt. Om det nu hade något som helst gemensamt. Man ville alla föra Israel framåt och bortom oändligt kaos.  

Lapids parti, blev näst störst i det senaste israeliska valet. Trots det släppte man fram Naftali Bennett, en partiledare som fick blott sex procent av väljarnas röster som först ut på premiärministerposten i vad som var tänkt mynna ut i ett roteringsavtal.  

Lapids parti var dubbelt så stort som Bennetts parti. Yair stegrade åt sidan och lät Naftali Bennett bli premiärminister för att Israel skulle få ett regeringsdugligt styre.  

Nu höll denna konstellation knappt ett år. Dess fall var en kombination av en stridslysten opposition och bristen på insikt hos vissa partier att man nu styrde landet och inte var förpassat till evig opposition.

Den kortlivade regeringen hade politiska framgångar. Den största framgången kan dock ha varit insikten att man kan arbeta tillsammans, och representera samhällets alla sektorer oavsett om det är en ideologisk avgrund mellan representerande partier och att motsatsen (ideologiskt liknande partier) inte alltid är att föredra.


 

Israeliska arkeologer upptäckte det första beviset för Mackabeernas revolt mot det grekiska Seleukiderriket i Judéens öken.
 
För en vecka sedan tillkännagav Israels antikvitetsmyndighet (IAA) ett betydelsefullt nytt fynd: en trälåda innehållandes 15 silvermynt från tiden för de judiska upproren mot grekiska inkräktare för cirka 2 200 år sedan.

Mynten identifierades som tillhörande perioden av Antiochos IV:s regeringstid. De upptäcktes vid en utgrävningsplats i naturreservatet Darageh Stream, nära Döda havet.

Enligt ett uttalande från Israels antikvitetsmyndighet var mynten ”daterade till dagarna fram till den mackabeiska revolten” och ”trälådan gömdes förmodligen i grottan av en person som flydde stridigheterna” som hade för avsikt att ”återvända för att hämta sina pengar efter revolten.”

Mynten kommer att ställas ut vid Hasmonean Museum i Modi’in under ”Israel Heritage Week” som tidsmässigt sammanfaller med Chanukka-helgen som äger rum mellan 18-26 december i år.

"Bland de många fynden upptäcktes den unika svarvade trälådan i en spricka i grottan. När locket togs bort visade det sig att den övre delen av lådan var full av packad jord och små stenar. Under detta jordlager hittades en stor bit lila ylletyg som täckte de 15 silvermynten som var ordnade med bitar av fårull i den nedre delen av asken.”

"Myntförrådet, som rengjorts i den israeliska antikvitetsmyndighetens metallfyndlaboratorium, bestod av en homogen grupp av silvertetradrakma-mynt, präglade av Ptolemaios VI, kung av Egypten. Ptolemaios VI regerade över Egypten samtidigt som hans farbror Antiochos IV Epifanes ('den ogudaktige') regerade över Seleukidriket, inklusive Judéen. De tre tidigaste mynten i skatten präglades 176/5 f.Kr. och det senaste myntet daterades till 171/0 f.Kr. Namnet "Shalmai" i arameisk skrift hittades sekundärt inristat på ett av mynten."

IAA fastställde året då skatten gömdes till omkring 170 f.Kr. baserat på datumet för det senaste myntet i skatten, vilket var början på Maccabean Revolt och kriget som Antiochos Epiphanes IV förklarade mot den judiska religionen.

IAA:s direktör Eli Escusido tillade: "Myntförrådet som kommer att ställas ut för allmänheten inom ramen för Israel Heritage Week-evenemang tänder fantasin och förbinder oss med "de där dagarna i denna årstid. Detta är Chanukka 'gelt' (pengar) som Israel antikvitetsmyndighet donerar till folket och staten Israel. Jag inbjuder allmänheten att delta i utgrävningarna i Wadi Muraba'at-grottan i december. Vi anser att grottan ännu inte har sagt sitt sista ord!”

Denna nyhet har tidigare rapporterats av Haaretz och United With Israel

 

2022 går mot sitt slut. Mycket har hänt som påverkar Israel men också de svensk-israeliska relationerna. De veckor som är kvar av året kommer jag blicka tillbaka.

När vi summerar 2022 är det oundvikligt att inte börja med kriget i Ukraina. Frågan dyker upp då och då över hur Israel positionerat sig mellan Ryssland och Ukraina och varför. 

Israel har intagit ett medvetet och balanserat förhållningssätt till kriget i Ukraina. Innan ni ondgör er över min formulering så låt mig redogöra för hur jag tänker. 

Israel har officiellt fördömt den ryska invasionen och varit del av resolutioner som censurerat Ryssland. Man har bidragit med ansenlig mängd av humanitär assistans till Ukraina, inkluderat ett fullt fältsjukhus men inte militär hjälp. 
Israel har också tjänstgjort som oväntad medlare när få andra kanaler fanns tillgängliga. Den religiöst observerande premiärministern Naftali Bennett och Ukrainafödde Zeev Elkin reste till och med på den judiska shabbaten för att träffa Vladimir Putin då de ansåg det vara en fråga om liv och död.

Detta till trots har kritiken mot Israel till stor del utgått från att landet inte varit tillräckligt stödjande gentemot Ukraina. Det är i mitt tycke lite märkligt. 
När kriget först bröt ut förkunnade USA att man inte skulle skicka trupper för att försvara Ukraina, därmed påverka Ukrainas enskilda öde men i förlängningen undvika ett potentiellt världskrig.  
Amerikanerna vägrade att bistå Ukraina med flygplan eller till och med tillåta andra stater göra det. USA vägrade att införa en flygförbud zon över Ukraina, eller att utföra cyberrepresalier mot Ryssland, ett mindre eskalerande och icke dödligt svar.

Europa vägrade att skära ned på energiimporter från Ryssland. Många av de som riktade kritik mot Israels balanserande mellan Ryssland och Ukraina hade inget problem med dessa beslut.

De amerikanska och europeiska positionerna var uttänkta, kalibrerade och lämpliga. Strategiska nödvändigheter tvingar alla stater att ta kyliga kalkyleringar om vad de kan göra respektive inte kan göra. 

Israel har också kritiska strategiska intressen på spel i Ukrainakrisen. 

Både Ryssland och Ukraina har stora judiska befolkningar, vars välmående och band till Israel, inkluderat friheten att flytta till Israel, är av främsta betydelse.
Ryssland har bistått Iran med nukleära reaktorer tidigare och kan göra så ännu en gång med färre restriktioner. Landet är en viktig aktör i de nukleära förhandlingarna. Dess villighet att fortsätta köpa överskott av iranskt höganrikat uranium har fram tills nu varit en kritisk komponent i ansträngningarna till att hålla tillbaka Irans nukleära program.

Ryssland kan aktivera sitt sofistikerade luftförsvarssystem i Syrien när de känner för det, vilket komplicerar Israels ansträngningar att förhindra uppbyggandet av iransk närvaro där och överföringen av avancerade vapen till Hezbollah.

Sammanfattningsvis har Israel haft skäl till en balanserad hållning även om man tvingas medge att det på ett moraliskt plan varken är rätt eller lätt alla gånger. 


Fler artiklar