Snart börjar Almedalen. Vänskapsförbundet är på plats. Vi deltar i två seminarium. Ni som är i Almedalen får gärna komma förbi.


Måndagen den 4 juli blir det panelsamtal om Israel och Palestina. Hur kan vi stödja en rättvis fred mellan Israel och Palestina?

Medverkar gör:
Robert Rydberg, Kabinettsekreterare, Utrikesdepartementet
Erik Lysén, Chef, ACT Svenska Kyrkan
 Ulf Perbo, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Fredrik Hedlund, förbundsrektor för Sensus moderar samtalet
För mer info läs här


Tisdagen den 5 juli bjuder vi in till samtal där paneldeltagarna får berätta varför just de stödjer Israel.
Medverkar gör:
Mikael Oscarsson, Riksdagsledamot, (KD) Riksdagen
Joar Forssell, Riksdagsledamot, (L) Riksdagen
Stefan Abrahamsson, Skeppare, Elida
Mats Fält, Vice ordf, Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Ulf Perbo moderar samtalet. 
För mer info läs här

 MK's Idit Silman and Nir Orbach arrive for a party meeting at the Knesset, the Israeli parliament in Jerusalem on May 16, 2022 (photo credit: OLIVIER FITOUSSI/FLASH90)

Israels nuvarande regering är en koalition representerandes av israeliska vänstern, mitten och högern. De kompletteras av ett islamistparti.

Regeringen som kom till för ett år sedan är en produkt av att man vid flertalet tillfällen misslyckats få en stadig högerregering. Israels före detta premiärminister Benjamin Netanyahu vann ett antal val men före 2020 men lyckades inte få ihop en majoritetsregering. I det näst senaste valet gick Benjamin Netanyahu med på en rotationsuppgörelse med försvarsminister Benny Gantz. Rotationsöverenskommelsen skulle innebära att Benjamin Netanyahu satt första 18 månader. Därefter skulle Benny Gantz ta vid.

Överenskommelsen bröts och Israel gick mot nytt val 2021. Resultatet blev den koalition som sitter nu.

Dessa åtta partier har inte mycket gemensamt. Ideologierna och politiken spretar åt olika håll. En av få gemensamma nämnare är att många har arbetat med oppisitionsledaren Benjamin Netanyahu tidigare och valt att bryta upp från honom. Koalitionen som kom till stånd är i mångt och mycket på grund av Netanyahu säger israeliska oh andra betraktare som följer israelisk politik. Regeringspolitiken har man i mångt och mycket velat begränsa till att endast handla om ekonomi och Corona-politik. Detta då det råder oenighet inom en rad andra politikerområden.

Israels nuvarande premiärminister heter Naftali Bennett. Han är ledare för ett litet högerparti som fick nästan 5 gånger färre antal röster än det största partiet Likud. Tanken är att Naftali Bennett och Yair Lapid, ledare för det näst största partiet kommer att dela på premiärministerposten.

Sittande regering lyckades, till skillnad från Benjamin Netanyahu, att ordna en majoritetskoalition. Man gjorde det med nästan minsta möjliga marginal. Konstellationen med Bennett och Lapid hade från början stöd av 62 parlamentariker av möjliga 120. Snart föll en parlamentariker bort.

De senaste veckorna har varit problematiska för Bennett och Lapid. Oppositionen har en klar strategi. Att rösta mot regeringen i alla lägen.

Regeringen som tidigare lyft fram mångfaldsrepresentationen som nyckel i samarbetet fick genast bekänna färg när en rad lagförslag lades fram. Ytterligare koalitionsmedlemmar lämnade Bennetts regering samtidigt som regeringsmedlemmar röstade emot regeringen vilket omöjliggör att lagar kan stiftas.

 

Vad händer nu och var står vi?

Om någon av Yair Lapids koalitionspartners ( Yesh Atid, Labor, Yisrael Beytenu, Meretz, Ra’am, Blue & White) fäller regeringen kvarstår Naftali Bennett som interim premiärminister. Om regeringen faller på grund av att det utlöses av Naftali Bennetts koalitionspartners (Yamina & New Hope) blir Yair Lapid interim premiärminister. Således har få en anledning att fälla regeringen även om den nu skulle utgöra en minoritetsregering.

Oppositionen med Benjamin Netanyahu kan ha en anledning att fälla regeringen. Men Netanyahu måste ta i beaktande sannolikheten att inte få majoritet och vad det kommer få för konsekvenser inom hans egna parti Likud. Efter att under flera val misslyckats få majoritet för en ren högerregering så tryter tålamodet hos Netanyahus partikamrater. Han kan tvingas bort av sina egna om han inte heller denna gång kommer att kunna bilda regering.

Frågorna är alltså många vad som stundar härnäst i israelisk politik.

EU har offentligt sagt att man ämnar att slutföra ett treparts avtal med Egypten och Israel före sommaren men detaljerna av utkastet från sjunde juni är inte offentliga. 

Europeiska kommissionen har föreslagit en överenskommelse med Egypten och Israel  till EU:s medlemsstater för att stärka importen av naturgas från östra medelhavet enligt ett utkastdokument som Reuters tagit del av daterat den sjunde juni.

Utkastet av samförståndsavtalet, som fortfarande kan ändras och behöver godkännande från involverande regeringar, är del av europeiska unionens ansträngningar att reducera importer av fossila bränslen från Ryssland efter kriget i Ukraina.

“Naturgasen som skeppas till Europeiska Unionen kommer komma antingen från Egypten, Israel, eller någon annan källa i östra Medelhavsregionen, inkluderat EU-medlemstater i regionen” löd det nio sidiga dokumentet.

EU har offentligt sagt att sagt att man ämnar att slutföra ett treparts avtal med Egypten och Israel före sommaren men detaljerna av utkastet från sjunde juni är inte offentliga.  

Presidenten för EU-kommissionen Ursula von der Leyen ska besöka Cairo denna vecka.

Europeiska kommissionen avböjde att kommentera utkastet till avtalet, eller om von der Leyens resa kommer bli av när samförståndsavtalet är undertecknat.

Utkastet till avtalet upprättar principer för stärkt samarbete mellan de tre parterna men säger inget om hur mycket gas EU skulle importera eller sätter några tidsramar för leveranser.  

Dokumentet sade att transporter skulle inkludera användningen av infrastruktur för flytande naturgas (LNG) i Egypten, och noterar att det nordafrikanska landets plan är att bli ett regionalt nav för naturgas.

Samförståndsavtalet skulle löpa i nio år från dess undertecknande, säger dokumentet, även om den delen fortfarande står inom parentes, ett tecken på att det finns en större chans att den kan ändras än andra stycken.

Egypten exporterar redan små mängder av gas och bägge aktörerna förväntar sig att öka produktionen och exporten under de kommande åren.

Den egyptiska regeringen var inte omedelbart tillgänglig för kommentarer om utkastet till avtal.

Egypten exporterade 8,9 miljarder kubikmeter LNG förra året och 4,7 miljarder kubikmeter under de första fem månaderna 2022, enligt Refinitiv Eikon data, även om majoriteten går till Asien.

Israel väntas under de närmaste åren att fördubbla gasproduktionen till cirka 40 miljarder kubikmeter per år då man utökar projekt och gör nya områden tillgängliga, säger industritjänstemän.

Israel har sagt att de hoppas kunna nå en överenskommelse om att leverera gas till Europa och överväger också att bygga en pipeline för att exportera mer gas till Egypten.

EU importerade 155 miljarder kubikmeter gas från Ryssland förra året, vilket motsvarar cirka 40 % av unionens totala förbrukning. 

Enligt utkastet till avtalet skulle Egypten kunna köpa en del av den gas som transporteras till EU eller andra länder via egyptisk infrastruktur, och tillade att Egypten skulle kunna använda den för egen konsumtion eller för export.

Parterna "kommer att samarbeta för att fastställa lämpliga sätt och medel för att implementera syftet med detta samförståndsavtal för att påskynda exporten av naturgas till EU", heter det i dokumentet.

Överenskommelsen inför inga bindande juridiska eller ekonomiska förpliktelser för undertecknarna, står det i dokumentet.

Enligt planen skulle EU kunna finansiera ny infrastruktur om det är i linje med dess åtagande att motverka alla ytterligare investeringar i infrastrukturprojekt för fossila bränslen i tredjeländer, "såvida de inte är helt förenliga med en ambitiös, tydligt definierad väg mot klimatneutralitet."

Fonder skulle också kunna tillhandahållas för att utveckla teknik för att minska utsläppen och minska koldioxidutsläppen från naturgas.

Partnerna kommer att engagera sig för att minska metanläckage från gasinfrastruktur, undersöka ny teknik för att minska ventilering och spridning och utforska möjligheter att använda infångad metan genom hela leveranskedjan, står det i utkastet.

Nyheten hämtades från Jerusalem Post

En undersökningssäng från doktor Mengeles mottagning, betongpelare med taggtråd och delar av tåget som förde judarna direkt till döden - det är  några av de 700 autentiska föremål som just nu visas på en stor utställning i Malmö om förintelselägret Auschwitz-Birkenau.

Många av föremålen kommer direkt från Auschwitz-Birkenaumuseet i Polen och en del från andra museer runtom om i världen. En del föremål kommer från överlevandes släktingar och har aldrig tidigare ställts ut.

Utställningen omfattar 700 autentiska föremål.

Utställningen "Auschwitz. Not long ago. Not far away." har tidigare visats i Madrid, New York och Kansas City. Malmö är enda stället i Skandinavien där utställningen visas.

Att det blev Malmö är ingen slump. Stadens demografi, med stort inslag av personer med bakgrund i arabiska länder och öppet antisemitiska mot judar, har länge varit oroväckande. Kommunen började ta tag i  problemet först efter att tidigare kommunalrådet Ilmar Reepalu (s), som med vissa uttalanden förvärrade situationen, lämnade lokalpolitiken i Malmö.
I höstas hölls på regeringens initiativ en internationell förintelsekonferens i Malmö. I samma lokaler, Malmömässan, drygt ett halvår senare finns nu utställningen om Förintelsens mest symboltyngda dödsläger Auschwitz-Birkenau.

- Malmös politiker ville verkligen att utställningen skulle hamna här. Redan 2017 började vi diskussionerna. Man vill i Malmö verkligen berätta den komplexa historien om Auschwitz som är en varning till oss alla, säger Luis Ferreiro, VD för det spanska företaget Musealia som producerat utställningen.
- Vi ser ökad antisemitism inte bara i Europa utan över hela världen. Det måste tas på allvar. Jag hoppas att utställningen blir ett bidrag i arbetet mot antisemitism också i Malmö.

Luis Ferreiro, VD för Musealia som producerat utställningen

Över 1 miljon besökare
Att just få ungdomar att se utställningen anses så viktigt att Region Skåne köpt upp över 20.000 biljetter till skånska gymnasieelever. SJ bidrar med att eleverna får resa gratis till utställningen

 

En docka ägt av ett barn i Auschwitz-Birkenau.

Förutom lokalpolitikernas önskan att få utställningen till just Malmö har det geografiska läget bidragit med närhet till Danmark, norra Tyskland och överkomliga avstånd till Stockholm, Oslo och Helsingfors.
Hittills har över 1 miljon sett utställningen.
- Vi hoppas naturligtvis på 100.000-tals besökare i Malmö men det handlar inte om siffror. Det handlar om påverkan. Har bara en enda person blivit påverkad och ändrat sin tidigare uppfattning är det värt allt, menar Luis Ferreiro.
Utställningens primära syfte är att få besökare att just reflektera över hur en plats som Auschwitz överhuvudtaget kunde uppkomma.
- Förintelsen började successivt. Positionerna för handlingar som först troddes vara omöjliga att göra flyttades fram stegvis, förklarar Michael Berenbaum från USA, rabbin, professor och världsledande auktoritet på Förintelsen.
- Dem jag helst hade velat prata med efter att de sett utställningen i Malmö är de unga med arabisk bakgrund i Mellanöstern vilka blivit uppfödda med antisemitism och hat. Jag är verkligen nyfiken på deras reaktion. Vi vet att utställningen är så stark att den transformerar människor.

Dr. Michael Berenbaum från USA, rabbin, professor och världsledande expert på Förintelsen, var en av talarna under invigningen. 

På plats när utställningen invigdes var förutom Luis Ferreiro och Michael Berenbaum även bland andra kulturminister Jeanette Gustafsdotter, Piotr Cywinski, direktör för Auschwitz-Birkenuamuseet i Polen, Ann Bernes, svenska regeringens representant i IHRA (International Holocaust Rememberence Alliance), Skånes landshövding Anneli Hulthén och Carl-Johan Sonesson (m), regionstyrelsen ordförande i region Skåne.
Förutom Musealia har Malmö Kommun, Region Skåne samt Forum för levande historia sammarbetat kring utställningen i Malmö. Utställningen pågår till den 30 september.

Av Caroline Bilander
Caroline Bilander är journalist och sitter även med i Vänskapsförbundet Sverige-Israels riksstyrelse

Hej!
Jag tar med intresse del av den ledartext som är skriven av Ingvar Persson. Och jag måste medge att det var en text som var obehagligt skriven utifrån tveksamma insinuationer.
Jag högaktar både Aftonbladet och Ingvar Persson för väldigt ofta högkvalitativ rapportering och utmärkt skrivna texter.

Ingvar lyckas både beröra och fortbilda läsaren, en egenskap som kanske känns som given men det upplever inte jag i alla fall.

I texten om Al- Jaazeras journalist blev jag faktiskt förvånad. Den högkvalitativa rapportering jag i vanliga fall skämts bort med, gick varken att känna igen eller hitta.

Nedan är ett citat:”I ett annat nyhetsläge skulle mordet på den palestinska journalisten Shireen Abu Akleh antagligen ha skapat ännu större rubriker.”
Det är besynnerligt skrivet. Minst sagt.
Vem om dödade Shireen Abu Akleh har inte kunnat fastställas. Dock säger hennes död något intressant om media.

Brent Renaud var en journalist för Time. Han dödades i Ukraina detta år. Slår man in Brent Renaud "Time" på sökmotorn Google finns det bara drygt 277 000 resultat.

Pierre Zakrezwski, en journalist för Fox dödades också i Ukraina. Antal träffar på Zakrezwski ger drygt 190 000 resultat.

Oleksandra Kuvshinova tjänstgjorde också för Fox. Hon dödades också. Hennes öde ger en träff på lite mindre än 30.000 på Google.

Danish Siddiqui tjänstgjorde för Reuters. Han dog i Afghanistan. Han har lite över 400 000 träffar på Google.

Shireen Abu Akleh som dödades, under fortsatta oklara omständigheter, har över 18. 200 000 (!!) träffar på Google.
Jag vet inte vilka rubriker Ingvar Persson vill att Shireen Abu Akleh ska få. Det man däremot kan undra över som läsare är vilken uppmärksamhet och rubriker Shireen Abu Akleh fått i och får i förhållande till sina journalistkollegor ovan?

Nedan är ett annat citat : ”Vittnen på plats, kollegor till Abu Akleh och palestinska myndigheter säger att skotten avlossades av israeliska soldater. Det är också slutsatsen i de oberoende försök att slå fast sanningen som gjorts den senaste veckan.”

De oberoende försök att slå fast sanningen rapporterade också något annat:
1) Att vapnet som avfyrade de dödande skotten saknas

2) Att själva kulan saknas

3) Att man inte har GPS positioner varifrån skotten avfyrades

4) Att det vapen som ska ha varit aktuellt i fallet med Abu Akleh används av israeliska militären. Men det används också av grupper som islamiska Jihad och Hamas.

Varför anser en så pass bra och rutinerad journalist som Ingvar Persson är att det är onödigt att informera läsaren om?
Kontext kan man både skapa på egen hand, och göra sig uppmärksam på.
Varma hälsningar
Martin Blecher

Nedan återpubliceras Aftonbladets ledartext 18 maj

 

Mordet på journalisten är Israels ansvar

Shireen Abu Akleh dödades när hon berättade om ockupationen.

I ett annat nyhetsläge skulle mordet på den palestinska journalisten Shireen Abu Akleh antagligen ha skapat ännu större rubriker. Bilderna från begravningen i fredags där israelisk polis till och med angrep de som bar kistan ska utredas. De israeliska myndigheterna inser att de inte ser bra ut.

Den 51-åriga Abu Akleh sköts till döds när hon bevakade den israeliska arméns räd mot ett flyktingläger utanför staden Jenin. Vittnen på plats, kollegor till Abu Akleh och palestinska myndigheter säger att skotten avlossades av israeliska soldater.

Det är också slutsatsen i de oberoende försök att slå fast sanningen som gjorts den senaste veckan.

 

Skyller på palestinierna

Den israeliska militären och den israeliska premiärministern Naftali Bennett skyller för sin del på palestinierna. Det brukar man göra.

Att inte palestinska myndigheter litar på israelerna är knappast förvånande.

Israel och Palestina balanserar på en knivsegg. En serie terrorattentat de senaste veckorna har dödat flera israeler. Den israeliska armén har svarat med räder som dödat ännu fler palestinier. Det var en sådan räd som Shireen Abu Akleh sänts ut för att bevaka när hon sköts ner.

Det är helt oacceptabelt att en journalist dödas i sitt arbete. Mordet på Abu Akleh blir på det sättet inte bara ytterligare ett av ockupationens övergrepp på en människa. Det blir ett slag mot yttrandefriheten och sanningen.

 

Ett ögonblick av enighet

I ett ovanligt ögonblick av enighet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet och ställde krav på en oberoende och öppen utredning av det som skett, och att de skyldiga hålls ansvariga.

Att säkerhetsrådet mitt under brinnande krig i Ukraina alls lyckas fatta beslut säger något om situationens allvar.

Ändå är journalistikens villkor och behovet av oberoende nyhetsrapportering bara en del av tragedin för en vecka sedan. Ytterst handlar det om den israeliska ockupationen och reflexen att med våld slå ner palestiniernas önskan om oberoende och värdighet.

Det fungerar inte, inte för Putin och inte för den israeliska militären.

Mordet på Shireen Abu Akleh måste utredas och de ansvariga ställas till svars. Men framför allt måste konflikten mellan palestinier och israeler få en rättvis lösning. Ett slut på ockupationen, ett slut på våldet och övergreppen.

Tills dess lär dessvärre begravningarna fortsätta, både i Palestina och i Israel

I samband med eldstrider mellan israelisk militär och palestinska miliser dödades tragiskt journalisten Shireen Abu Akleh.

Omständigheterna kring journalistens öde är långt ifrån klara. Ändå basunerades det genast ut anklagelser om att Israel skulle orsakat Shireen Abu Aklehs död. Dessa anklagelser spred sig otroligt fort i svensk och internationell media. 

Noterbart är att varken israeliska eller palestinska undersökningar kring Shireen Abu Aklehs död har kunnat fastställa vem som sköt Al Jazeeras korrespondent i Jenin.

Doktor Ryan- al Ali vid Patologiska institutet på a-Najah universitet i Nablus citerades i palestinska al-Jarmakkanalen att man inte kunde fastslå vem som dödat journalisten. 

Under onsdagskvällen öppnade Israel en undersökning.

Försvarsminister Benny Gantz sade att han bett palestinierna att samarbeta i undersökningen genom att dela med sig av kulan som dödade journalisten (något palestinierna, då denna text, skrivs ännu inte har gått med på).
Gantz uttryckte sin sorg och ånger över journalistens död, medveten om att det kommer att ta tid innan man kan få en helhetsbild av hennes död och vem som bär ansvar.

I Jerusalem Post citeras Benny Gantz: ” Jag har 40 år av erfarenhet och jag vet att det tar tid att lista ut exakt vad som hände, och vi försöker att göra just detta. Det kan vara palestinierna som sköt henne, tragiskt nog kan det vara vår sida och vi undersöker detta” sade Gantz och lade till att Israel är ”förpliktade att finna sanningen”.

Israelska försvarsstyrkornas (IDF) befälhavare Aviv Kohavi sade att IDF kommer att ”använda alla verktyg tillgängliga för att få reda på sanningen.”
Kohavi uttryckte sorg över journalistens död. Händelsen inträffade under en arresteringsräd i Jenin där israeliska trupper kom i eldstrider med beväpnade palestinska militanta som ” sköt omfattande och urskillningslöst i varje riktning.”

Det hör inte till ovanligheterna att skuldbördan redan är fastställd innan omständigheter eller fakta är klarlagda. 

I september, år 2000, dör 12-årige Muhammad al-Durrah. Baserat på information från en palestinsk kameraman vid franska teve 2 går nyhetskanalen ut med information om att al-Durrah dog som ett resultat av israelisk beskjutning. Senare undersökningar har bestridit de tidigare uppgifterna om entydig israelisk skuld.

Flera som sett bildmaterialet i samband med Muhammad al-Durrahs död förkunnade att det var palestinsk vapeneld som dödat Muhammad al-Durrah. Ett tredje perspektiv har lyfts fram som gör gällande att ingen vet vem som orsakade Muhammad al-Durrahs öde då ingen vet med säkerhet vem som avfyrade skotten. 
Vem som dödade 12 årige Muhammad al-Durrah var mindre viktigt. Han kom att bli martyr och ansiktet för den palestinska intifadan. Oavsett om det var israeliska kulor eller palestinska kulor så var skuldbördan redan klar.
I detta nu är det scenariot snarlikt Shireen Abu Aklehs.

I samband med Israels operation i Jenin för 20 år sedan gick dåvarande palestinske chefsförhandlaren Saeb Erakat tidigt ut med att ”500 palestinier hade dödats”. Den palestinske myndighetens sekreterare Ahmed Abdel Rahman sade att siffrorna uppsteg ”i tusentals”.
Tvärtemot vad Saeb Erakat och Ahmed Abdel Rahman sade så dog totalt mellan 52 och 54 palestinier i Jenin operationen år 2002. Av dessa 52-54 palestinier bestod en klar majoritet ut av palestinska militanta. 23 israeliska soldater dog också. 

Sanningen, och vad man kom fram till i efterhand, hade mindre betydelse eftersom den mediala- och propagandaskadan redan var skedd. 

De som på förhand anklagade Israel för att vara skyldig till Shireen Abu Aklehs död gör så exempelvis utan att en obduktion har genomförts. 

Ett annat problem är att några vill ha en internationell undersökning för de inte förlitar sig på att Israel ska åta sig göra en undersökning. Andra kan inte vänta in svaren på en undersökning innan man anklagar Israel. Narrativet är likt ett tågsspår vars enda destination är att anklaga Israel. 
              

Theodor Herzl var en av de pionjärer framtida sionistiska tänkare och strateger skulle se upp till. Både hans anhängare och kritiker tog hans tankar och idéer ett steg vidare i strävan efter praktisk realisering  


Vi har nyss firat Israels 74 års idag. Herzls politiska arv förblir enormt. Vad blev det av Herzls barn?

Herzls personliga liv blev sorgligt nog en tragedi.

Mamman, till Herzls tre barn, Julia, dör tre år efter Theodor Herzl. Herzls äldsta barn blir beroende av droger i 20-års åldern och dör i en överdos några år senare.

Det ska, i sin tur, ha tagit hårt på de andra syskonen som består av en bror och en syster.
Herzls son Hans konverterar till kristendomen, först inom baptismen och sedan till katolska kyrkan. Därefter bryter han med kristendomen och blir intresserad av liberal judendom innan han tar sitt eget liv vid 40 års ålder.

Det yngsta barnet, dottern Trude, lider av en mentalsjukdom. Hon var under ett kort tag gift och fick ett barn. Trude var inlagd på institution under många år. Under andra världskriget tas Trude från institutionen till Theresienstadt där hon dör.

Således tar två av Theodor Herzls barn livet av sig medan det tredje barnet faller offer för de krafter som Herzl varnar för och förutspår. 

1949 flyttas Theodor Herzls kvarlevor från Wien för att återbegravas i Jerusalem.

44 år efter att Herzl dör realiseras Herzls vision om en judisk stat. Herzls familjs berättelse når sin vägs ände genom att Trudes enda son, Stephen Theodor Norman, tar livet av sig 1946, inte långt efter att han nåtts av vetskapen att de flesta av hans familj redan dött i Förintelsen.

 

Israel har numera världens säkraste nationella blodbank, som ska kunna skydda blodet från såväl jordbävningar och terrorister som kemiska och biologiska attacker.

I måndags öppnande det delvis underjordiska komplexet, som har tagit fyra år att bygga.
Över tiotusen ton stål har använts, och motsvarande ungefär en miljard svenska kronor har spenderats, på att bygga ”Marcus nationella blodtjänstscenter”, som anläggningen heter, rapporterar tidningen Times of Israel.

Centret ligger i staden Ramla, sydost om Tel Aviv, i riktning mot Jerusalem.

– Vi har besökt många blodbanker runt om i värden medan vi planerade, och kom fram till att det helt enkelt inte finns något annat land med en anläggning som den här, med ett så starkt skydd av den nationella blodförsörjningen, säger ingenjören Moshe Noyovich, som övervakat projektet.

Den bakomliggande tanken är att blod är en strategiskt viktig tillgång, inte minst när landet drabbas av raketattacker, då man i sin gamla motsvarande anläggning, som ligger i Ramat Gan i Tel Aviv, har tvingats flytta blodreserverna till ett skyddsrum.

– Vi har byggt något som utgör en ny standard när det gäller att skydda blod, konstaterar Noyovich.

När den nya anläggningen tas i fullt bruk i sommar kommer den att förvara nästan allt donerat blod i Israel, och utöver skydd mot fysiska attacker och jordbävningar har den också fått ett avancerat skydd mot cyberattacker, berättar ingenjören.

På de våningar som befinner sig över jord finns bland annat en blodgivningscentral för allmänheten samt en bröstmjölksbank.

Under jord finns, förutom själva blodlagret, även laboratorier, ett transportcenter och en parkering, där blod kan lastas in i ambulanser.

Centret har fått sitt namn efter paret Bernie och Bill Marcus, som donerat motsvarande flera hundra miljoner kronor till projektet. Bernie Marcus är grundare av den amerikanska byggvaruhuskedjan Home Depot.

David Spånberger. Artikeln är hämtad från Världen idag

De våldsamma upploppen under påskhelgen har gett upphov till en politiserad debatt om våldsutvecklingen i det svenska samhället men oftast nämns inte den tändande gnistan som utlöste dem. 


Upploppen utlöstes som bekant av en högerextrem dansk politiker som reste land och rike runt under Ramadan för att bränna Koranen, en bok som anses helig av muslimerna. Enligt egen utsago, gjorde han det för att protestera mot den muslimska invandringen och mot bristerna i integrationen av invandrare som inte accepterar svenska lagar och normer. 

Det var inte fösta gången som det inträffade och likväl togs polisen på sängen. I augusti 2020 gjorde politikern samma sak i Rosengården, ett invandrartätt utanförskapsområde i Malmö. Koranbränningen provocerade som väntat ett våldsamt upplopp i Malmö och en spiral i hatpropaganda med inslag av antisemitiska slagord. 

Judar och muslimer i Sverige har all anledning att tillsammans protestera mot bokbränningar, rasism, främlingsfientlighet och intolerans gentemot deras religiösa sedvänjor. 

Under medeltiden brändes judiska böcker av kyrkan. Nazityskland brände böcker som regimen ansåg förkastliga. Tankarna går osökt till den tysk-judiske diktaren Heinrich Heine som skrev: Där man bränner böcker, kommer det att sluta med att man bränner människor.

Politikern belades med ett tvåårigt inreseförbud som dock upphävdes när han blev svensk medborgare. I andra EU-länder, där han aviserat sina bokbränningsplaner, är han portförbjuden. I Sverige ses dock bokbränning som en legitim proteståtgärd inom ramen för den lagstadgade yttrandefriheten. Förundersökningen mot honom 2020 lades ner eftersom bokbränningen inte var olaglig.

Det var också polisens åsikt i påskas trots tidigare erfarenheter och den överhängande risken att Koranbränningen skulle störa den allmänna ordningen och leda till upplopp. Berörda polisregioner fattade beslut utan någon samordning. På några ställen förbjöds bokbränningen, på andra ställen förlades den till en avlägsen belägen plats och på andra tilläts den att äga rum. 

Men överallt resulterade hans framfart i de våldsammaste upploppen i mannaminne med tiotals poliser och motdemonstranter skadade, tiotals polisbilar förstörda och ett stort antal personer omhändertagna eller arresterade. Rikspolischefen hävdade att element från kriminella nätverk var inblandade i upploppen. 

Nu kommer polisen att utreda vad som hände men utredningen riskerar att inte ge svar på alla frågorna. Enligt polisens talespersoner kommer den att göras på regionnivå utan någon samlad bedömning och begränsas till själva polisinsatsen och bristen på utrustning, resurser, utbildning och framförhållning i planeringen.

Frågan om polisen hade laglig möjlighet att förbjuda Koranbränning överallt kommer inte att utredas utan det är en fråga som polisen med all rätt överlåter till politikerna och lagstiftarna. Partiledare för oppositionen påstår förenklat att upploppen hade kunnat undvikas om inte den organiserade brottsligheten hade tillåtits flytta fram sina positioner på senare år.

Men den centrala frågan är yttrandefriheten och dess gränser. Det är svårt att förstå vad en bokbränning som utförs i avsikt provocera och som riskerar att sprida hat och intolerans mot en hel invandrarupp har att göra med yttrandefriheten. Det handlar inte om att någon yttrar något som kan bemötas i en öppen och saklig debatt.  

Det hör också till saken att EU redan 2008 utfärdade ett ramverksbeslut om bekämpning av rasism och främlingsfientlighet med lagliga medel. Medlemsländerna är skyldiga att tillämpa beslutet i sin egen lagstiftning men enligt ett EU-kommissionen har Sverige och några andra länder inte gjort det på ett korrekt sätt. 

Sist men inte minst verkar också det också pågå en omsvängning bland en del svenska jurister. Det är fullt möjligt att det blir en mer restriktiv prövning eftersom polisen skall ta i beaktande risken för ordningsstörningar när de utfärdar demonstrationstillstånd. På kommunnivå tycker man detsamma.

Provokationer, som att bränna Koranen, kan också falla under gällande lagstiftning mot förargelseväckande beteende och hets mot folkgrupp. 

Yttrandefriheten är en hörnsten i svensk demokrati och skall naturligtvis försvaras. Men ingen grundläggande frihet och rättighet är absolut och den kan begränsas enligt lag om den missbrukas eller kolliderar med andra samhällsvärden. 

Mose Apelblat
Frilansskribent och före detta tjänsteman i EU-kommissionen

Idag hyllar vi Israel, landet av mjölk och honung. Blicka tillbaka på det som varit och sträva framåt mot den tid som väntar. 

Se denna vackra video med israeler i alla åldrar sjungandes Chai (Vi är levandes) genom att klicka på nedanstående länk:

https://youtu.be/HdwowVBLH48

 

 

Jamie Gomez, Saga Tullgren och Mats Ekenger från Feministiskt Initiativ säger sig förespråka fred mellan israeler och palestinier. Men på punkt efter punkt missar deras debattartikel målet, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel i en replik. 

Feministiskt Initiativ verkar vilja åstadkomma en fredsprocess mellan Israel och Palestina. En process som leder fram till fred mellan två stater, Israel och Palestina, vore välkommet för hela regionen. Det är något vi helhjärtat borde ställa oss bakom om vi värnar för israelers och palestiniers rätt till värdighet och frihet. Dessvärre är det precis motsatsen som Jaime Gomez med flera förespråkar.

Jag tror att många håller med Feministiskt Initiativ om att EU borde spela en roll mellan Israel och Palestina. Dessvärre tycker jag att det budskapet som är så viktigt, och som många av oss fullkomligt delar kommer bort när fokus riktas annanstans. Det är synd för här finns potential till att utveckla något bra.

Verkligheten är så enkel när man sitter i ett land som är fredsskadat och som inte varit i konflikt på flera hundra år. Man kan bara önska sig att folken i Mellanöstern, Afrika och Asien hade den ynnest som vi i Sverige har.

Det är intressant att ta del av denna debattartikel därför att den på punkt efter punkt missar målet. Det är inte särskilt märkligt att Sverige, sedan länge, spelat ut sin roll att vara en relevant aktör i Mellanöstern. Artikeln är ett klart lysande exempel på varför.

Ja. Det är eländigt i Gaza. Feministiskt Initiativ ställer inte sig frågan varför?

  • Varför förklarar man inte för läsaren vilka som har den politiska och civila kontrollen över Gaza?
  • Varför får läsaren inte veta att Israel utrymde 21 bosättningar på Gaza och lämnade all militär och civil befolkning från Gaza för 17 år sedan?
  • Varför får läsaren inte veta att Hamas styr enklaven?
  • Varför får jag inte veta att Hamas är en rörelse som önskar att Israel utplånas, har ett antisemitiskt program och är terroristlistade av FN och av EU?
  • Varför får läsaren inte veta att Egypten har upprättat en blockad mot Gaza, av exakt samma anledning som Israel?

Offret bär aldrig skuld. Man brukar kalla det för de låga förväntningarnas rasism.

Jag ska tala om varför. Feministiskt Initiativ vill förmedla ett tydligt narrativ med en tydlig förövare och ett tydligt offer. Offret bär aldrig skuld. Man brukar kalla det för de låga förväntningarnas rasism.

I Israel är över 20 procent araber som har samma skyldigheter och rättigheter som judar. I Israels regering sitter ett islamistiskt parti. Två kabinettsministrar är araber. Hur många araber är ministrar i Sverige, Jaime, Saga och Mats?

Det blir lite tragikomiskt när Feministiskt Initiativ refererar till Human Rights Watch. En organisation som tagit emot saudiska pengar i utbyte mot att man inte rapporterade om HBTQ i Saudiarabien. En organisation vars grundare skrev att den organisation han en gång grundade ”inte längre gör, eller ser, skillnad på öppna och slutna samhällen”.

Jamie Gomez, Saga Tullgren och Mats Ekenger säger sig förespråka fred mellan israeler och palestinier. Av artikelns slutkläm verkar de vilja ha en fred baserad på ett arabiskt Palestina och ett binationellt Israel. En sådan fred skulle jag inte ens önska israelers och palestiniers värsta fiende.

EU har en jätteviktig roll att spela för bägge parter. Det finns en jättepotential som är outnyttjad här. Jag skulle önska att artikelskribenterna riktade mer fokus på EU:s roll som brobyggare och arbete med konflikthantering än att endast vara en megafon åt den ena sidan.

Kluvna tungor från Feministisk Initiativ hjälper ingen, allra minst israeler och palestinier.

Martin Blecher, Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel

Västliga medier anstränger sig i dessa dagar att säga Lviv i stället för Lvov, Charkiv i stället för Charkov, och Kyiv i stället för Kiev – man vill använda den ukrainska stavningen av stadsnamnen i stället för de ryska.


Det är en trend man kan förstå och sympatisera med, även om den verkar något krystad med tanke på att ryskan är såpass utbredd i Ukraina. Men media försöker med all rätt skicka en signal om att man står tillsammans med den sida som har den moraliska överlägsenheten.

När man jämför detta med hur medierapporteringen har varit i förhållande till upploppen på Tempelplatsen i Jerusalem den senaste veckan, väljer dock media att glömma denna – och andra – principer.

Det faktum att upprorsmakarna är bråkmakare som inte kommer för att be utan för att använda morgontimmarna till att samla stora högar av stenar och fyrverkerier – till och med inne i al-Aqsamoskén – underrapporteras eller tystas. Israeliska myndigheters försök att ändå hålla platsen öppen för alla muslimer ges ingen eloge.

Med argument om att upprätthålla offentligt lugn skulle Israel med rätta kunna ha begränsat tillgången till Tempelplatsen för alla över 45 år. Vore man till slut tvungen att göra det skulle kritiken garanterat komma. Men det är i så fall stenkastarnas våld som är orsaken.

Medier och det västliga samfundet är vanligtvis väldigt upptagna av mänskliga rättigheter, men i fallet Tempelplatsen kastas dessa överbord. Få eller inga röster nämner den självklara rätten för judar (och andra) att be på Tempelplatsen. I detta fall är det tydligen acceptabelt att förvägra judarna rätten att tillbe på sin heligaste plats.

Fredsjournalistik är ett annat populärt begrepp bland journalister nu för tiden; man ska använda ord som man menar lugnar stämningen, tonar ner retoriken – även om det skulle vara så att man felinformerar. På grund av det talas det till exempel sällan om terrorister utan snarare aktivister.

Men det praktiskt taget konsekventa bruket av ”Haram al-Sharif” och ”al-Aqsa” för att beskriva hela Tempelplatsen är allt annat än fredsskapande. Det är inte bara historiskt vilseledande, det är omoraliskt och uppmuntrar de muslimska stenkastarna.

Historiskt vilseledande, eftersom orsaken till att det i dag finns moskéer på Tempelplatsen är att det stod två judiska tempel där.

Omoraliskt, eftersom det finns en internationell kampanj, stöttad av FN, mot att förneka judarnas koppling till platsen. Ingen försöker förneka den muslimska kopplingen.

När internationella medier använder den muslimska terminologin backar man upp kraven från de muslimska upprorsmakarna, som vill ha bort judarna från platsen.

Kampen mot flodvågen av selektiv och felaktig medierapportering kan verka förlorad i utgångsläget. Men vi har inte rätt att ge upp. Alternativet är en värld där sanning är vad som tjänar den rådande ideologin och världssynen för tillfället.

Tumme upp

För den israeliske journalisten Ben Dror Yemini, som trots sitt stöd för en palestinsk stat lyckas avslöja att huvudproblemet inte är ”ockupationen” utan den utbredda palestinsk-arabiska hatideologin.

Tumme ned

För det muslimska Ra’ampartiet, som det senaste året har stöttat den israeliska regeringskoalitionen men nu drar tillbaka sitt stöd, eftersom israeliska säkerhetsstyrkor slog ner upproren på Tempelplatsen.

Roar Sörensen
Israelkännare, daglig ledare för Israel Next

Könikan publicerades i Världen idag 20 april

Vänskapsförbundet Sverige-Israel Riks bjuder in till Rikskonferens/kongress den 7– 8 maj som kommer hållas på WIK:s Slott, Uppsala.

Delta du också!

För infomation om anmälan och program under dessa dagar besök: 
https://tinyurl.com/Inbjudan-program-7-och-8-maj 

Anmälan görs senast 30:e april

Den äldsta kända inskription på hebreiska, hittad på berget Ebal innehåller ordet ”fördömd (förbannelse)” tio gånger i en engelsk översättning på 23 ord.

I femte Moseboken, 27:15-26, instruerar Moses Leviterna att leda hela Israels folk från toppen av berget Ebal i en serie av elva förbannelser mot alla som deltar i en mängd olika handlingar, inklusive att göra en avgud, vanära sin moder eller fader, eller att flytta sin grannes gräns.

Vid en presskonferens den 24 mars i Houston, Texas, tillkännagav Associates for Biblical Research (ABR) upptäckten av en liten, vikt, skrivtavla som hittades på berget Ebal.

På presskonferensen läste man upp den engelska översättningen av inskriptionen: Fördömd, fördömd, fördömd – fördömd av G-Den av YHWH (Yahweh) kommer du garanterat att dö, fördömd av YHWH, fördömd, fördömd, fördömd. 

Om man kan verifiera tidpunkten (cirka 1200 f.Kr.) för när denna tavla skapades, kan denna lilla, 2 cm x 2 cm vikta "förbannelsetavla" i bly vara en av de största arkeologiska upptäckterna någonsin. Det skulle vara den första bekräftade användningen av G-ds namn i landet Israel. 
Det skulle också visa att israeliterna var läskunniga när de gick in i det heliga landet och därför kunde ha skrivit Bibeln som dokumenterar några av de händelser som ägde rum.

Denna nyhet rapporterades av bland annat Times of Israel och Jerusalem Post

Man behöver inte vara ett orakel på Israel för att snabbt förstå att Israel ofta bedöms utifrån andra standards i jämförelse med andra länder. Denna vecka fortsätter vi exempel på frågor som, kanske, borde fått mer publicitet än vad som blivit fallet.
(Ta också gärna del av förra veckan nyhetsbrev)

Föreställ er att Israel förbjuder muslimer från att bygga minareter. Hade detta rapporterats av medierna då, och om svaret är ja, på vilket sätt hade det rapporterats?

2010 förbjöd Schweiz byggandet av minareter. Jag tror inte många har vetskap om detta, förmodligen för att det inte har kommenterats än mindre rapporterats och bevakats.
Vi fick en försmak om vad som skulle hända om Israel gjorde det Schweiz gjorde när Israel, temporärt tystade högtalarna från minareterna i Jerusalems gamla stad så att dessa inte skulle överrösta Yom Hazikaron, åminnelsedagen för fallna israeliska soldater vid Klagomuren. En jordansk tjänsteman kallade aktionen för en ”provokation mot muslimer runt om i välden, ett brott mot interntionell lag och det historiska status quo. ” 

En annan spännande fråga: Vad hade reaktionerna blivit om Israel antog en lag med syfte att förhindra islamisk separatism genom att tillåta mer övervakning av muslimer, avkräva strikt religiös neutralitet för civila tjänstemän och privata arbetare som tjänstgör i publika arbeten, och göra det svårare för muslimer att utbilda sina barn i hemmet?
Frankrike har nyligen antagit en sådan lag. 

Förespråkare för Israel kan klaga på dubbla måttstockar men de kommer inte att försvinna. 

Vem hade trott att det skulle kunna bli så här? Ett nytt storkrig i Europa, ett fruktansvärt lidande, miljoner som flyr, hänsynslösa bombningar av städer och samhällen. Återigen bevisas att det är farligt att underskatta diktatorers maktfullkomlighet, galenskap och hänsynslöshet.

Putin hade säkert trott att Ukraina skulle bli en lätt match, kanske att ryssarna till och med skulle välkomnas som befriare, att presidenten skulle fly och Putin kunna göra Ukraina till ännu ett Belarus. Men i stället ser vi, i detta Ukraina som har en så lång antisemitisk historia, en judisk president som är en förebild, en hjälte för det ukrainska folket. Det hade man inte heller kunnat tro.

En stor del av Israels befolkning har sitt ursprung i Ukraina och Ryssland. Kriget i Ukraina påverkar Israel på djupet, inte bara därför, utan för att Israel är det judiska folkets självklara centrum och hemland. Om judar någonstans i världen behöver hjälp, vem ska kunna ge den hjälpen om inte Israel?

Jag arbetar till vardags på Förenade Israelinsamlingen och vår huvuduppgift är att samla in medel till Jewish Agencys arbete. Jewish Agencys huvuduppgift är att hjälpa judar till Israel. Du som läser detta förstår genast att det som sker i Ukraina och grannländerna nu berör mig och vårt arbete på djupet. Det är just i dessa tider vi prövas som mest och måste arbeta som hårdast.

Jewish Agency arbetar på många sätt, men främst genom att ha emissarier utsända över hela världen. Dessa emissariers uppgift är att informera, utbilda, uppmuntra och på alla sätt hjälpa judar till Israel. Det innefattar allt från en första kontakt med judiska församlingar, organisationer och individer, till flygresa till Israel och mottagande i det nya hemlandet.

Att arbeta med detta i Ukraina var redan innan en stor och svår uppgift. I dag är den extremt svår och komplicerad. När kriget utbröt hade man 29 emissarier i Ukraina (65 om man räknar in familjemedlemmarna) och 90 lokalanställda. Nu är det förstås många fler. Vi har redan gjort mycket, och ändå vet vi att så mycket återstår att göra.

Vi har öppnat en ”hotline” i Jerusalem som tar emot telefonsamtal från judar i Ukraina. Hittills har omkring 16 000 judar ringt, och hälften av dem vill till Israel. Cirka 1 500 judar har hittills kommit till Israel, av dessa cirka 200 barn från barnhem för föräldralösa judiska barn i Ukraina.

Omkring 2 500 judar väntar nu i Polen, Rumänien och Moldavien på att komma hem till Israel. Vi har 5 000 bäddar i Ukrainas grannländer för flyende judar, och sex mottagningscentra vid gränserna mellan Ukraina och dess grannländer.

Jag vill betona att enligt den information vi har riktas närmast ingen antisemitism mot judar från Ukraina. Alla i landet drabbas lika hårt av kriget, många vill fly. Familjer splittras eftersom män mellan 18 och 60 år måste stanna i Ukraina. ”Detta är kvinnornas exodus”, som en chef på Jewish Agency sade till mig häromdagen.

Jag är otroligt stolt och glad över det arbete vi gör. Många kristna församlingar, organisationer och enskilda står med oss. Det är inte självklart, vi uppskattar det enormt mycket!

Jag upprepar det gärna: Israel är det judiska folkets självklara centrum och hemland. I krig som det som nu pågår blir vi på djupet påminda om det.

Och när företrädare för palestinska myndigheten säger att det är värre att 2 000 judar från Ukraina kommer till Israel, än att tusentals ukrainare dödats och miljoner flytt, då ser vi också tydligt var skiljelinjerna går.

Ulf Cahn
generalsekreterare, Förenade Israelinsamlingen/Keren Hayesod

Artikeln publicerades i Världen idag den 17 mars. 


Fler artiklar