I år firar den judiska staten Israel 70 år. Det är ett land som stått och står under många hot, men som utgör den sista garanten för det judiska folkets fortlevnad.

Det borde inte vara lätt att glömma bort den direkta orsaken till att staten Israel finns – Förintelsen. Ändå är det förvånansvärt många som i debatten om Mellanöstern ofta bortser från nazisternas folkmord på 6 miljoner judar. Judarna hade i sin diaspora länge varit förföljda och diskriminerade, och deras lidande kulminerade i den närmast industriella utrotningen under andra världskriget.

Det är lätt att efter det säga ”aldrig mer” men efter 1945 såg världssamfundet ändå till att agera för att det skulle kunna bli verklighet. Detta genom bildandet av en judisk stat i det brittiska mandatområdet Palestina. Om det judiska folket fick ett eget land så fick de också möjlighet att skydda sig själva, och inte som under nästan två tusen år vara utlämnade åt andras välvilja. Nu har inte de gångna 70 åren varit problemfria, med ständigt aggressiva grannar, men ytterst har ändå Israel funnits som en överlevnadsförsäkran.

Enligt den hebreiska kalendern så firades självständighetsdagen – Yom Ha'atzmaut – i år den 19 april. Men enligt vår kalender så blev Israel självständigt den 14 maj 1948, i dag alltså för 70 år sedan. Enligt Förenta Nationernas delningsplan så skulle det bildas två stater, en judisk och en arabisk. Den arabiska sidan godtog dock inte planen och gick samfällt till anfall mot den nybildade staten dagen efter att den första premiärministern David Ben-Gurion utropat självständighet.

Trots sämre utrusning och lägre numerär vann israelerna. Gaza ockuperades av Egypten och Västbanken av Jordanien. Kriget fick till följd att drygt 720 000 araber flydde från Israel, och samtidigt så fördrevs en miljon judar som bodde i arabvärlden. Medan de judiska flyktingarna integrerats i Israel som fullvärdiga medborgare så har flyktingstatusen för de palestinaarabiska flyktingarna och deras ättlingar gjorts permanent i Israels arabiska grannländer. Detta av politiska skäl, för att hålla det internationella trycket uppe på Israel.

Under de följande decennierna utsattes Israel för återkommande angrepp från sina arabiska grannländer, men lyckades slå tillbaka dem varje gång. Efter sexdagarskriget 1967 så fick man kontroll över bland annat Gaza och Västbanken. Under den viktiga försoningshögtiden Yom Kippur i oktober 1973 anfölls landet på nytt och ett tag såg det illa ut, men med snabb amerikansk hjälp lyckades israelerna slå tillbaka anfallet.

Därefter har Israel inte utsatts för något sammanhållet angrepp – grannländerna har lärt sig att israelerna inte går att besegra. Istället har landet angripits genom ombud, som terroristerna i PLO, i Hizbollah i Libanon och i Hamas på Gazaremsan. Israel hotas också av att länder som Irak under Saddam Hussein och Iran under mullorna försöker utveckla kärnvapen.

Under alla sina 70 år har israelerna levt under ett ständigt existentiellt hot från sina fientliga grannar, krig och terrorism. Trots det har man samtidigt lyckats bygga upp ett modernt välfärdssamhälle, fått öknen att blomstra och blivit en av världens mest högteknologiskt framstående nationer. I staten Israel råder frihet och demokrati, också för de israeliska araberna och andra minoriteter. Mångfalden och toleransen är utbredd. Här lever djupt troende ultraortodoxa judar, druser, kristna, muslimer och sekulära. Israel är det enda land i området som har ett Pridefirande.

Därmed inte sagt att allt är bra i Israel, eller på Västbanken. Debatten om detta är även stor i själva Israel. Men den ofta väldigt enögda och Israelnegativa debatten utanför är stötande. Sverige har genom sitt ensidiga erkännande av en palestinsk stat gjort att våra relationer med Israel är på en bottennivå. Förenta Staterna däremot har beslutat att flytta sin ambassad till den israeliska huvudstaden Jerusalem, även om man så klart kan diskutera hur klokt det var diplomatiskt.

Å andra sidan så är det svårt att tro på en så kallad tvåstatslösning där den ena parten vill slänga ut den andra i havet, och där den muslimska befolkningen dagligen matas med grov antisemitisk propaganda. De antisemitiska utfallen nyligen från den palestinska presidenten Mahmoud Abbas, som nu befinner sig i på sitt 13:e år av sin fyraåriga mandatperiod, om judar som ockrare som orsak till Förintelsen bär syn för sägen. Men så handlade ju hans doktorsavhandling från Moskva om ”kopplingen” mellan nazisterna och sionister.

Med sådana grannar tycks freden tycks därför vara långt borta. Men trots det har Israel ändå lyckats över förväntan under sina 70 år. Må det bli många till.

Henrik L Barvå
Politisk redaktör

Ledare publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 14 maj 2018

Fler artiklar