Musikformen anashid används av libanesiska Hizbullah och palestinska Hamas för att bland annat väcka känslor, skicka budskap och skapa enighet. Att vara en del av dessa organisationer är inte en roll medlemmarna kan gå i och ur, vilket gör att samma slags musik även flödar i privata sammanhang och är en del av människors identitet. Det visar en avhandling från Göteborgs universitet.
– En av dem jag intervjuade sa att musiken triggat honom till att våga utföra handlingar som egentligen går emot människans natur, säger avhandlingens författare Carin Berg.
Vid sidan av marscher och klassisk musik är anashid en av få accepterade musikformer inom islam. Närmast kan anashid beskrivas som hymner med i grunden religiöst innehåll. Teman i dem kan vara motstånd, nationalism, jihad och protester mot Israel. De politiska budskapen blandas med religiösa.
Carin Berg är en av ytterst få som kommit ända in till ledningspersoner inom Hamas och Hezbollah för att intervjua dem om hur de använder anashid för att stärka och ena organisationen, kontrollera medlemmar och uppmuntra till politiska handlingar. En av hennes slutsatser är att anashid dels används för att elda på massorna vid politiska events och manifestationer, dels som bakgrundsmusik i propagandavideor.
− Det var tydligt vid de events jag var med på att musiken kan frambringa känslor och beröra på ett sätt som ingen annan informationskanal kan. Därmed blir också anashid ett kraftfullt verktyg för ledarna att styra människors tankar och känslor med, säger hon.
Utöver hur ledningen för de två organisationerna använder musiken har Carin Berg också undersökt hur anashid uppfattas av medlemmarna. Hon kan visa att tvärtemot en gängse uppfattning så finns det inte någon strikt gräns mellan det organisationella och det privata.
– Oavsett om du har en formell position eller är en supporter så är du Hamas eller Hizbullah. Uppdelningen vi kan ha i Sverige mellan en privat sfär och engagemang i ett politiskt parti finns inte bland de här medlemmarna. Därför hörs anashid också ofta i sammanhang utanför organisationernas egentliga sfär.
Fältarbetet med intervjuer, observation och informella samtal gjorde Carin Berg under nio månaders vistelse i Mellanöstern. Den långa tiden på plats innebar att hon lärde känna informanter och skapa förtroende för sig bland ansvariga inom organisationerna. Men arbetsmöjligheterna var ändå begränsade.
– Det är svårt att gå utanför de givna ramarna om man ska kunna behålla kontakterna, säger hon.
Påpassligheten gäller också organisationernas medlemmar. Här skiljer sig dock Hamas och Hizbullah något åt.
– Om någon inom Hizbullah, som har en väloljad kontrollapparat för konstuttryck, skulle spela förbjuden musik leder detta ofta inte till ytterligare påföljd än att någon säger ifrån. I Hamas är kontrollen mer flytande och där kan istället enskilda personer ta lagen i egna händer på ett annat sätt, som att till exempel abrupt stänga ner konserter eller stänga CD-butiker som strider mot organisationens normer, säger Carin Berg.
Inställningen till censuren är delad bland gemene man och kvinna.
– En del jag intervjuade tyckte att anashid hjälpte dem att hålla sig fokuserade på det som är viktigt i livet. Andra upplevde det mer som ett hinder att de ständigt måste lyssna på den här musiken och att det hämmar dem som vill utvecklas musikaliskt, säger hon.
Carin Berg
Publicerad som pressmeddelande från Göteborgs Universitet 3 juli 2017
Engelsk version på universitetets hemsida
Avhandlingens titel: The Soundtrack of Politics. A Case Study of Anashid in Hamas and Hezbollah.