Att Israel i dag trots alla krig man tvingats utkämpa och det ständiga hotet från terrorism förblivit ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet, är en bedrift utan motstycke i världen, skriver Bengt-Ove Andersson.
Det är nu 70 år sedan staten Israel utropades. Få betänker hur annorlunda historien varit om Israel nu istället firat 80 år. Då hade förföljda judar i Europa haft en tillflykt undan nazisterna och Förintelsen hade inte kunnat genomföras. Men sedan 1948 har Israel utgjort judarnas första nationella hemvist på 2 000 år; nu var judarna inte längre utlämnade åt den eventuella välviljan hos länderna i förskingringen där de befunnit sig.
Det var inte många som trodde att Israel skulle överleva det krig som utlovats av arabländerna efter FN-omröstningen i november 1947. Och förutom en rad erkännanden av den nyfödda staten var det inget land som lade två strån i kors för att hjälpa den att överleva. Mot arabländernas tungt beväpnade och delvis brittisktränade arméer ställdes ett folk på 650 000 invånare som varken hade flygvapen, pansar eller tungt artilleri.
Det var David mot Goliat. För att lura fienden att de hade tungt pansar utrustade man jeepar med högtalaranläggningar och åkte omkring och spelade upp kanonmuller. Många unga män kom bokstavligen raka vägen från Förintelsen och fick ett gevär i händerna. Träning fanns det inte tid till. Men mot alla odds lyckades man försvara sig i detta och i en hel rad kommande krig, och den unga staten Israel vann snart beundran runtom i världen för sin förmåga att få öknen att blomma.
Israel är förvisso inte en fullkomlig stat. Arbetet med att bygga en demokrati av västerländskt mått mitt i en region av diktaturer som helst vill förgöra den kunde ses som ett nästan omöjligt projekt. Att Israel i dag trots alla krig man tvingats utkämpa och det ständiga hotet från terrorism förblivit ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet, är en bedrift utan motstycke i världen. Landet blomstrar också såväl industriellt och tekniskt som kulturellt.
De palestinsk-arabiska flyktingarnas historia är en tragedi. Men det är en tragedi som inte har sin orsak i den judiska statens utropande. Hade araberna sagt ja till FN:s delningsförslag 1947 istället för att gå i krig mot Israel hade de två staterna tillsammans kunna fira 70 år nu. Men konflikten har aldrig handlat om gränser. Grundorsaken är och förblir att en judisk stat upprättats på mark som varit under muslimskt herravälde i över tusen år, vilket är omöjligt att acceptera för de extrema i arabvärlden.
Men är det viktigt att det finns en judisk stat? Är inte konceptet med en tillflykt för förföljda judar förlegat? Attacker med antisemitiska förtecken sker regelbundet runtom i världen. Också i Sverige växer antisemitismen snabbt och det är fullkomligt upprörande att en av Sveriges största städer nu är nästan Judenrein på grund av den hotbild som finns mot dem. Så, ja, det är viktigt att Israel finns. Att det finns ett land i världen där judars liv försvaras, där man inte som i Sverige förfasar sig över den ökande antisemitismen men inte gör något åt den i praktiken.
Ända sedan statens utropande har Israel varit ett hopp, inte ett hot, för Mellanöstern. Arabledaren emir Feisal välkomnade 1919 en judisk stat och menade att ”bara tillsammans kan vi nå verklig framgång”. När demokrati och mänskliga rättigheter vinner insteg i Israels grannländer kommer säkerligen också freden till Mellanöstern. Då kommer också till sist den judiska och den palestinska staten att blomstra sida vid sida.
Bengt-Ove Andersson
AU-ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Debattartikel publicerad i NWT 20 april 2018
Artikeln återfinns nu även på Vänskapsförbundet Sverige-Israels hemsida: http://www.sverigeisrael.se/nyheter/blogg/israel-en-70-aring-med-framtiden-for-sig/