Under de tre senaste ärkebiskoparna i Svenska kyrkan har de utrikespolitiska utspelen i världspolitiken haft ett land som måltavla: Israel.

KG Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén har sammanlagt suttit på ärkebiskopsstolen och hållit i staven i över två decennier. Två decennier av uppmaningar till bojkotter av Israel, av nätverkande med anti-israeliska och anti-judiska palestinska aktivister och av påverkansarbete gentemot politiker på såväl den nationella som den internationella arenan. Två decennier av ensidigt policyarbete, ensidigt fokuserade studieresor till Västbanken och mediala utspel med enögd Israelkritik. Två decennier av att montera ned och fördärva Svenska teologiska institutet i Jerusalem som en unik plats för judisk-kristen dialog och akademiska studier.

Det här är en komplex väv av kyrkliga nätverk och aktiviteter. För att förstå den behöver man sätta sig in i hur anti-judiska attityder och antisemitisk retorik tar sig uttryck i dag och i relation till staten Israel.

Några exempel är att israeler anklagas för att själva vara som nazisterna, att bildandet av staten Israel var en förintelse av palestinierna, att staten Israel inte har rätt att existera, att det finns en judisk världskonspiration samt att judar inte har någon teologisk eller historisk hemvist i Israel.

Alla dessa tankegångar finns i material Svenska kyrkan publicerar, i aktiviteter – som seminarier och studieresor – som kyrkliga avsändare arrangerar. Uppfattningarna dominerar i de skilda palestinska nätverk man stödjer och samarbetar med.

Det finns en kronologi att följa dessa två decennier som förflutit, som likaledes den är avgörande för att förstå såväl komplexiteten som magnituden i kyrkornas anti-israeliska påverkansarbete.

År 2001 hölls en FN-konferens om och mot rasism i Durban i Sydafrika. Under mötet arrangerades även en parallell konferens i regi av organisationen Forum (en NGO). Forums avslutande deklaration innehöll formuleringar om att Israel är att likna vid en rasistisk apart­heidstat samt är skyldig till rasistiska krigsbrott, handlingar som är att likna vid folkmord och etnisk rensning.

Den så kallade Durban-strategin uppmanade till total isolering av staten Israel. Bojkotterna avsåg att gälla alla områden: diplomatiska, ekonomiska, akademiska, kulturella, sociala och militära områden samt även hjälpinsatser.

Mary Robinson, vid den tiden kommissionär för mänskliga rättigheter och formell värd för FN-konferensen samt senare Irlands president, protesterade när Forum jämställde Davidsstjärnan och den nazistiska symbolen svastikan och hon uttalade orden: ”Jag är jude”. En av de drivande för att definiera Israel som en apart­heidstat var ärkebiskopen i den Anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Tutu.

Året därpå, 2002, undertecknade dåvarande utrikeschefen i Svenska kyrkan, Peter Weiderud (senare ordförande för Broderskap/Tro och solidaritet), biskopen i Västerås, Claes-Bertil Ytterberg, Mellanösternsekreteraren i Missionsförbundet (Equmeniakyrkan) och direktorn för Diakonia tillsammans med ett antal andra samhällsaktörer, som Sven-Eric Liedman, Göran Greider och Per Wirtén, ett upprop i Dagens Nyheter med uppmaningar till bojkott av Israel. Uppropet kallade till bojkott av varor från ockuperade områden, men debattörerna menade samtidigt att om detta inte räckte så krävdes en totalbojkott.

Samma år tillträdde Peter Weiderud som chef för den ekumeniska organisationen Kyrkornas världsråds (WCC) internationella avdelning och några år senare, 2005, uppmanade Kyrkornas världsråd till ekonomiska bojkotter av företag som man ansåg understödde Israels ockupation.

En tid innan hade den så kallade HOPP-kampanjen – förkortningen står för Häv ockupationen av Palestina – initierats av den dåvarande ärkebiskopen i Svenska kyrkan, KG Hammar. Med i bojkottkampanjen var ett antal andra samfund och organisationer, som Equmeniakyrkan och Diakonia. Kampanjen hade föregåtts av en uppmaning från WCC och det Ekumeniska palestinanätverket PIEF (knutet till WCC). HOPP-kampanjen kritiserades i motioner till kyrkomötet samma år och Svenska kyrkan uppmanades att lämna kampanjen. Kyrkomötet avslog motionerna.

Den internationella bojkottrörelse som fick namnet BDS – Boycott, Sanctions and Divestments – formerades även den år 2005. Rörelsen förespråkar en total och fullständig bojkott av Israel, så som det uttrycktes i Sydafrika. Det är således upprinnelsen till BDS-rörelsen som sker i Durban.

Några år senare, 2009, formulerades det så kallade Kairos-dokumentet av ett antal palestinska kyrkoledare och inom ramen för WCC och det Ekumeniska palestinanätverket (PIEF). Retoriken och uppmaningarna i dokumentet har sin klangbotten i Forums deklaration från 2001 och BDS-rörelsen.

I ett antal motioner till Svenska kyrkans kyrkomöte år 2012 uppmanades kyrkorna att följa BDS-bojkottkraven och ge Kairos-dokumentet status i Svenska kyrkan, vilket också skedde genom beslutet som fattades i kyrkomötet. Kairos-dokumentet förmedlar även en hårdför ersättningsteologi, där judendom ses som död och mörk och ersatt av kristendomen. Här förnekas och demoniseras kristendomens judiska rötter. Judarna fråntas sitt existensberättigande.

Två år senare hade ärkebiskop Anders Wejryd ett möte med ledaren för Muslimska brödraskapets terrororganisation Hamas, Ismael Haniya, i Gaza tillsammans med BDS-aktivister. Sommaren 2017 arrangerade kyrkorna seminarium i Almedalen med representanter för BDS. Ärkebiskop Antje Jackelén poserade på bild tillsammans med BDS i samband med seminariet och bilden spreds i sociala medier.

Det finns inget oskyldigt över kyrkoledarnas agerande och det utrikespolitiska spelet. Måltavlan är tydlig och klar: den judiska staten Israel.

Annika Borg
teol. dr., skribent och präst i Svenska kyrkan

Annika Borg ingår tillsammans med docent Johan Sundeen i forskningsprojektet ”Den förändrade Israelbilden inom svenska trossamfund”. Hon arbetar som politisk sakkunnig på Moderaternas kansli i Stockholms stadshus.

Krönika publicerad i Världen idag 8 januari 2020

Fler artiklar