Donald Trump är notoriskt svår att analysera eftersom han tenderar att själv täcka hela spektrumet av argument i olika sakfrågor. Han besitter i alla fall det som krävs för att lösa gor­diska knutar. Det skriver statsvetaren och Mellanösternforskaren Anders Persson.

Ingen fråga inom internationell politik har fångat intresset hos så många ledare och lett till så mycket uppmärksamhet från omvärlden.”

Det skrev den kände författaren Walter Russell Mead om Israel–­Palestina-konflik­ten i tidningen Foreign Affairs för några år sedan. Otaliga ledare har genom åren försökt lösa konflikten, men alla har misslyckats. Britterna försökte efter ­första världskriget och FN efter andra världskriget, båda utan framgång. EU, dess föregångare EG och individuella europeiska stater har tillsammans genom åren spenderat över 100 miljarder kronor på att skapa fred i konflikten, i huvudsak genom bistånd till palesti­nierna. Det återstår att se huruvida detta var en god investering, men fler och fler bedömare tvivlar på det. Henry Kissinger, Jimmy Carter, George H W Bush och Bill Clinton hade viss framgång, men kärnfrågorna i konflikten – i regel fem: säkerhet, gränser, bosättningar, flyk­tingar och Jerusalems status – förblev olösta. ­George W Bush misslyckades totalt med att skapa fred under sina två ämbetsperioder och detsamma måste sägas, tyvärr enligt de flesta bedömare i Europa, om Barack Obama. 

I sammanhanget är det också viktigt att nämna att den tidigare så populära tvåstatslösningen var baserad inte bara på de två sidor­nas villighet att kompromissa utan även på en förmodad stabil regional ordning som varken hotade Israel eller den framtida pale­stinska staten. Denna försvann dock i och med den arabiska vårens utbrott 2011.

Donald Trumps första utlandsresa startade i Saudiarabien i fredags, följt av Israel på måndag inklusive ett kort stopp i Palestina och sedan vidare mot flera desti­nationer i ­Europa. 

Resan är symbolisk och histo­risk på flera sätt. I början av juni, två veckor efter Trumps besök i regionen, är det 50-årsjubileet av kriget 1967 mellan Israel och flera av grann­länderna. Det går inte att underskatta betydelsen av detta krig för Mellan­österns utveckling där Israel vann en förkrossande seger och tredubblade sitt territorium inom loppet av sex dagar. Kort efter kriget började Israel bygga bosättningar på de ockuperade områdena, i synnerhet Västbanken, vilka i dag ­vuxit till att utgöra ett av de största hindren för fred mellan parterna. För Israels arabiska grannländer blev kriget 1967 symboliskt på flera sätt: betydande landområden förlorades, islams tredje heligaste plats, al-Aqsa-moskén, hamnade under israelisk kontroll, de då rådande sekulära, nationalistiska och socialistiska ideologierna diskrediterades, vilket öppnade upp portarna på vid gavel för politisk och militant islamism att breda ut sig, inte minst genom Saudiarabiens aktiva hjälp.

Kan Donald Trump lyckas där alla andra har misslyckats? I likhet med Ronald Reagan under det kalla kriget utstrålar Trump i dag en gränslös optimism och utanför boxen-­tänkande, kombinerat med vad många bedömare ser som en smått galen personlighet. Dessa tre egenskaper hjälpte dock Reagan att besegra Sovjetunionen under det kalla kriget, trots att han begick flera irrationella handlingar. Vid ett tillfälle 1985 föreslog Reagan till exempel för Michail Gorbatjov att de båda skulle sluta fred och alliera sig mot en möjlig invasion av utomjordingar mot jorden. 

Även om många bedömare, med rätta, tvivlar på Trumps förmåga att skapa fred i regionen, så är det ingen tvekan om att han besitter det som krävs för att lösa gordiska knutar. Det är svårt att föreställa sig att Hillary Clinton om hon blivit vald skulle ha ändrat USA:s hållning i Israel–Palestina-konflikten på ­något fundamentalt sätt.

Trump är notoriskt svår att analysera eftersom han tenderar att själv täcka hela spektrumet av argument i olika sakfrågor. Så är även fallet vad gäller hans Mellanösternpolitik. Vid ett tillfälle under valkampanjen lovade han i ett och samma tal att både avveckla kärn­tekniksavtalet med Iran och samtidigt strikt implementera det. Vidare var han för utbyggnaden av israeliska bosättningar, sedan var han emot och nu är han tyst i frågan. Han var tydligt för att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem, sedan tvekade han, och nu förefaller han inte längre vara för det. Han ignorerade palestinierna fullständigt i början av sin ämbetsperiod, nu ser han dem i stället som en nyckelspelare i den regionala fredsstrategi som det ihärdigt ryktas om att Trump håller på att koka ihop tillsammans med ­Israel, den palestinska myndigheten och flera av de sunnimuslimska grannländerna. 

Allt detta sammantaget tyder på en klar moderation i Trumps Mellanösternpolitik. Ariel Sharons kända uttryck att ”det man ser härifrån (det högsta ämbetet) är inte det­samma som man ser därifrån (på oppositionsbänken)” förefaller än så länge stämma perfekt in på Trump. Han skiljer sig även från Obama i och med att han är så tydligt fruktad av alla parter i konflikten, även israelerna. ­Enligt israeliska medier har Trump hotat med att helt klippa banden till Israel ifall landet annekterar Västbanken, vilket är ett av de starkaste hoten som USA någonsin riktat mot Israel.

Hittills har Trump lyckats etablera goda kontakter på alla sidor – i sig en bedrift – framför allt genom att inte tydligt ta ställning i någon av konfliktens fem kärnfrågor. I ­samma ögonblick som Trump lägger sina kort på bordet i någon av dessa frågor kommer minst en av parterna att bli besviken, vilket kommer att bli hans första verkliga test som fredsmäklare i konflikten.

Anders Persson

statsvetare och Mellanösternforskare vid Lunds och Köpenhamns universitet

Artikeln har publicerats i Svenska Dagbladet



Fler artiklar