Sverige kompromissar just nu för mycket med Israel – istället för att tydligt kräva ett slut på ockupationen, menade nyligen (24/10) Palestinagrupperna i Sverige. Men de uppvisar offermentalitet och utelämnar avgörande saker, skriver Martin Blecher, generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel.


En konflikt innehåller två, eller flera parter. Det är möjligt att Johanna Wallin och Anna Wester på Palestinagrupperna i Sverige medvetet valt att inte utveckla ordets betydelse för att på ett optimalt sätt argumentera för sin sak. Det är i sådana fall beklagligt. Det medför att läsaren berövas på substans och på detta sätt blir vilseledd. Slutresultatet blir en förenkling av en annars högst komplex konflikt och region.Ovidkommande var man står i frågan om Israel-Palestina är det idag ett fåtal personer som inte skulle karaktärisera området i fråga som en konflikt. Konflikt innebär ett möte mellan sådant som inte är förenligt. Det latinska ordet conflictus betyder sammanstötning, att kollidera, eller att råka i strid.

Johanna Wallin och Anna Wester gör rätt i att beklaga sig över händelseutvecklingen. Jag instämmer i detta samtidigt som det ligger något fundamentalt, likväl tragiskt, att skylla ens öde på en andra konstant. Den här offermentaliteten, att aldrig ha ansvar för sina egna beslut och handlingar, är en förklaring till varför Mellanösternregionen är eftersatt politiskt, kulturellt och ekonomiskt.

Det är också intressant att Johanna Wallin och Anna Wester inte riktigt verkar kunna bestämma sig över vilket ben man ska stå på.

Man är på det klara med att Sverige erkände Palestina som stat. Sedan tar det slut i resonemanget. Men, varför redogör inte Johanna Wallin och Anna Wester för på vilka grunder Sverige erkände en stat? Varför upplyses inte läsaren kring detta?

Förmodligen därför att svaret omkullkastar hela deras resonemang.

Sverige erkände Palestina som stat därför att man ansåg att det fanns ett territorium de hade kontroll över. Sverige erkände Palestina som stat därför att man ansåg att det fanns en befolkning. Man erkände Palestina därför att man ansåg att det fanns en regering som skötte den verkställande makten.

Med detta kommer rättigheter. Men det tillkommer också skyldigheter. Skyldigheter som lyses med sin frånvaro i artikeln.

138 av FN:s medlemsstater erkänner staten Palestina. Det palestinska passet är erkänt som resedokument på nästan varje plats, med undantag för Georgien, Madagaskar och Syrien.

Israel kontrollerar gränserna. Men det påverkar inte de politiska rättigheterna för de 95 procent palestinier som lever under palestinsk kontroll. Palestinierna är fria att anordna deras egna val i områden under deras kontroll. De har representation i otaliga FN- och internationella organ.

Palestinska ledare stoltserar med att publicera nyheter i sina egna medier om de diplomatiska framsteg de åstadkommer världen över.   

Hade dessutom palestinska ledare erkänt några av de otaliga fredsplaner som lagts fram de senaste 85 åren hade också verkligheten sett annorlunda ut.

Någonstans i sitt resonemang måste man ju bestämma sig. Är man en stat eller är man det inte? Utan att ge svar på den frågan är det också omöjligt att föra en resonabel, verklighetsförankrad diskussion om hur man gå vidare.

.
Martin Blecher
Generalsekreterare Vänskapsförbundet Sverige-Israel
Artikeln publicerades i ETC 

Fler artiklar