Denna vecka kommer det internationella samfundet att markera 50-årsminnet av sexdagarskriget och återföreningen av Jerusalem. Men trots att Israels försvarskrig mot tre arabiska arméer i början av juni 1967 var rekordkort, verkar det som om kriget fortfarande skulle pågå. Det internationella samfundet har nämligen fortfarande svårt att acceptera att det lilla landet Israel mot alla odds segrade över de arabiska arméerna, och som en följd av detta försvarskrig fick Israel nya landområden.

Kriget tog formellt slut redan efter sex dagar, den 10 juni 1967, men fortfarande femtio år senare kräver det internationella samfundet att de av Israel ”ockuperade” områdena ska återlämnas trots att det inte var Israel som startade kriget. Den israeliska ”ockupationen” anses således vara roten till hela Israel-Palestinakonflikten.

Påståendet är felaktigt av två olika orsaker. Man kan enligt folkrätten inte ockupera ett landområde som redan tillhör en juridiskt. Judéen och Samarien hade tilldelats den judiska staten i Palestinamandatet 1922 i det landområde som blev kvar när det ursprungliga mandatet delades i två delar, ett judiskt Palestina (sedan 1948 Israel) och ett arabiskt Palestina, dagens Jordanien.

FN:s delningsplan från 1947 hade däremot förkastats av Israels arabiska grannar och trädde således aldrig i kraft. De landområden som Israel återvann i sexdagarskriget tillhörde därför redan landet enligt folkrätten, efter att ha olagligt ockuperats av Jordanien i tjugo år.

För det andra förbjuder folkrätten uttryckligen anfallskrig. Den säger däremot ingenting om landområden som tillskansas efter ett regelrätt försvarskrig. Ett land, eller en grupp länder, kan således inte starta ett anfallskrig och ifall man förlorar kriget beskylla motparten för ockupation. Folkrätten kan rimligtvis inte förbjuda länder att försvara sig, eller uppmuntra länder att inleda anfallskrig med löftet om att man senare kan få tillbaka alla territorier som man förlorar. Detta skulle vara ett recept för fullständigt kaos där aggressiva stater belönas medan de laglydiga saknar juridisk rätt.

Nu är det därför dags för världssamfundet att acceptera utkomsten av sexdagarskriget.
Javisst, Israels regering har i FN-resolutionen 242 accepterat att vissa landområden ska återlämnas i en fredsöverenskommelse, men anklagelserna om att Israel i dag ockuperar palestinsk mark är felaktigt eftersom de ”ockuperade områdena” aldrig tillhört en palestinsk stat.

När man i internationella sammanhang nästa vecka kommer att upprepa att sexdagarskriget är roten till Israel-Palestinakonflikten så har man därför fel.

Ifall det palestinska folket (egentligen araber bosatta i Palestinamandatet) hade varit intresserad av en egen stat hade en sådan grundats redan 1947 när FN:s delningsplan erbjöd dem allt vad de i dag begär och ännu mera. Man hade med andra ord hela tjugo år, från 1947 till 1967 att skapa en egen stat men det fanns inget intresse. Därför är det intellektuellt ohederligt att påstå att kriget 1967 är konfliktens kärna.

Som utomstående kolumnist är det inte min uppgift att avgöra hur konflikten ska lösas men Israels regering har meddelat att man är beredd på att förhandla med palestinierna om en egen stat, men vidhåller att Jerusalem bör förbli Israels odelade huvudstad, dock så att dagens status inte förändras och Tempelberget bevaras under jordansk administration. Det är ingen orimlig förhandlingsposition.

Efter snart femtio år är det dags för det internationella samfundet att erkänna att sexdagarskriget är över och att Jerusalem är, har varit och alltid kommer att förbli judarnas huvudstad. Detta faktum erkänns, de facto, varje gång som ett statsöverhuvud reser till Jerusalem för att träffa landets regering. Dessa möten sker inte i Tel Aviv utan i Jerusalem. När man lite slentrianmässigt talat om en delning av Jerusalem i öst och väst, glömmer man att precisera att just östra Jerusalem med Västra muren är det historiska Jerusalem som är heligt för det judiska folket. Ifall man anser att Israels krav på Jerusalem är orimligt måste man beakta alternativen, att dela Jerusalem och skapa ett nytt Mekka i Östra Jerusalem där ingen icke-muslim kan komma in.

För dem som vill värna om universella rättsprinciper och värderingar är det därför viktigt att man slår vakt om Jerusalems nuvarande status som en enad stad som är öppen för alla religioner samt även för dem som inte tillhör någon religion. Jerusalems återförening är en händelse som är värd att fira, såväl för kristna, muslimer som för judar.

Tomas Sandell

Nyhetskommentar publicerad i Världen idag 13 juni 2017

Fler artiklar