Personen Margot Wallström är omtyckt och gillad. Hon har genomgående haft ett öppet personligt förhållningssätt till politiken som satt människan främst och varit inkluderande mot andra. Politikern Margot Wallström har däremot varit mer kontroversiell.


Den stora bristen i det arv hon lämnar efter sig är en utrikespolitik som utgår från att man gillar vissa regimer för att de säger sig vara progressiva, oberoende av hur de förhåller sig till demokrati, mänskliga fri och rättigheter och respekt för den enskilda människan.

Det är ett arv från Olof Palmes tid. När vi under början av 1980-talet krävde att Sverige skulle verka för fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa attackerades vi för att ”återfalla i det kalla krigets korstågsfararmentalitet.” Sverige skulle gå i täten för en ny europeisk säkerhetspolitik som bortsåg från Nato och istället byggde på en gemensam säkerhet med de kommunistiska diktaturerna. Ayatollorna i Irans diktatur försvarades med att de byggde ”demokrati med en pedantisk noggrannhet”. De afrikanska diktaturerna försvarades med att de ville socialism.

Neutralitetspolitiken blev till en neutralitet mellan demokrati och diktatur. Kuba hyllades, ända in i vår tid. Pierre Schori förklarade att Fidel Castro var som en medeltida renässansfurste. Robert Mugabe var mitt under massakrerna av sitt eget folk en socialdemokratins vän och nu senast vid sin bortgång jämförd med hjältar som Nelson Mandela. Jan Eliasson stoltserar med den iranske utrikesministern, ansvarig för godtyckliga hängningar och brutalt förtryck av kvinnor, som en god vän.

Det är i detta perspektiv man ska se den försonliga hållningen till Iran. Det präglade också de många vänliga orden till Arabförbundets ledare i ett anförande 2015 som av andra skäl aldrig hölls, där Wallström förklarade att arabvärldens regimer var nyckelpartners till Sverige och för att understryka detta påminde om att den svenska regeringen hade erkänt Palestina. Inte ett ord om regimernas brutala förtryck men många ord om den förment gemensamma uppgiften att värna människors rätt. Sveriges utrikesminister förklarade subtilt sig stå på samma sida som de regimer som hatade demokratin Israel.

Det är i detta perspektiv man ska se det som kallats den feministiska utrikespolitiken. Istället för att värna mänskliga fri- och rättigheter och kritisera förtrycket av dessa gjorde Wallström frågan om kvinnors rätt till en kollektiv fråga, något som passar de regimer som vill se kvinnor just som grupp och inte individer. I diktaturer är nämligen förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter det avgörande som de inte vill ska ifrågasättas.

Därför de vänliga samtalen med Irans förtryckare, om fredsprocessen eller om kvinnors rättigheter. Accepterar man att kvinnor ska behandlas i grupp och inte som individer med lika mänskliga rättigheter oavsett kön, för man inte utvecklingen framåt i något land som förtrycker kvinnor som grupp.

Så Arabvärlden stödde den svenska kandidaturen till FN:s Säkerhetsråd. Israel, det enda landet i Mellanöstern där kvinnor och män har samma rättigheter gjorde det inte. I Mellanöstern hamnade Sverige på fel sida om demokratin. Det gjorde vare sig demokratin, friheten eller jämställdheten större.

Gunnar Hökmark

Krönika publicerad i NT 11 september 2019

Texten återfinns även på Gunnar Hökmarks egen sida

Fler artiklar