Ganska ofta när oroligheter blossar upp i Israel och Palestina används begreppet bosättningar frekvent.
Vad få personer idag reflekterar över är att vilken värdering och betydelse man lägger in i begreppet bosättning ändrar sig över tid.
Sionisterna hade en vision. När sionisterna byggde upp sin nationalstat var de betydligt mer politiskt än ekonomiskt motiverade i sin önskan att etablera en jordbruksgemenskap i Palestina.
Ledarna för den sionistiska rörelsen kom att se privat egendom som en ogiltig strategi för nationsbyggande. Det man istället förespråkade var offentligt ägande.
Land i Eretz Yisrael [Israels land] intog en central position i sionistisk ideologi och praktik.
Idealet att bosätta sig i landet hade sina rötter i det europeiska tänkandet som romantiserade både naturen och bönderna, försköningen av arbetaren.
Det de tidiga sionisterna gjorde var att skapa en fond. Fonden skulle kännetecknas av två centrala pelare:
(1) den skulle vara evig,
(2) den förvärvade marken måste för alltid vara det judiska folkets gemensamma och ofrånkomliga egendom. Det skulle inte säljas till individer utan snarare hyras ut under förnybara perioder på högst 49 år.
Bosättandes legalitet under det brittiska mandatet
Artikel 6. Administrationen av Palestina … ska uppmuntra, i samarbete med den judiska myndighet som avses i artikel 4, tät bosättning på statlig mark och avfallsmark.
Den uppenbara betydelsen av mark för varje bosättarrörelse erkändes således i artikel 6 i mandatet
Israels landlagar är idag en produkt av ottomanska, brittiska och jordanska.
Vems mark?
Medier har ofta en tendens att tillskriva landområden som enbart palestinska inom vissa områden. Verkligheterna är inte lika kategoriskt rent juridiskt.
I Israels territorium som innefattar 1949 års stilleståndslinjer är över 90 % av markegendomen offentligt ägd som redovisat ovan. Några få procent av marken är ägt av judar och araber som privat egendom.
En vanlig beskrivning i media när oroligheter om vräkningar och bosättningar är på tapeten är “att judarna kan kräva sin mark tillbaka men inte de palestinierna som flydde eller fördrevs från Israels självständighetskrig.”
Det stämmer inte. Däremot för att kunna få tillbaka sin egendom måste man bevisa att kriterierna i enlighet med ottomanska, brittiska och jordanska landlagar är uppfyllda. Bevisbördan ligger således på individen.
Judar fördrevs också
Det man däremot kan konstatera, som ingen nämner idag, är att också judar fördrevs under, och efter, självständighetskriget.
Efter självständighetskriget fanns exempelvis inga judar kvar (bortdrivna) i Gamla Jerusalem eller på Västbanken.
Den andra judiska flyktingströmmen initierades av arabvärlden under och efter kriget 1948.
På grund av förföljelser i arabvärlden mot den judiska befolkningen såg sig 870.000 judar tvungna att fly därifrån. …
Det stora flertalet (närmare 600.000) av de judiska flyktingarna flydde till Israel och blev israeliska medborgare.”. Tragiskt nog, så nämner ingen idag dessa flyktingars rätt till ekonomisk kompensation för förlorad egendom, fysiskt och psykiskt lidande.
För konfliktens andra part är deras status som flyktingar permanterad, trots att få idag kan konstituera sig som sådana utifrån UNHCR: universellt vedertagna definition.