Margot Wallströms fixering vid Israel som problemet, upptagenheten av bosättningarna och en blind tilltro till det palestinska ledarskapet som en progressiv kraft har målat in Sverige i ett hörn utan någon politisk möjlighet att spela en konstruktiv roll i en fredsprocess. Det är synd, fredsprocessen behöver en nystart och den svenska rösten behövs. Det skriver Ulf Öfverberg, ordförande för samfundet Sverige-Israel Stockholm.


Härom veckan aviserade den israeliska regeringen planer på fler bosättningar på Västbanken. Det har med rätta kritiserats som ytterligare ett hinder för fredsprocessen. Men kanske är inte bosättningarna det största hindret för fred.

Läget för tvåstatslösningen ser mörkt ut. Försök till fredsavtal som bygger på en delning av det område som i dag utgör Israel, Västbanken och Gaza har misslyckats gång på gång och i dag har fredsprocessen gått helt i stå.

Om man endast lyssnar på utrikesminister Margot Wallström framstår just bosättningarna som det stora hindret för fred.

Givetvis är bosättningarna ett hinder i en fredsprocess som syftar till att lämna tillbaka mark till en tänkt palestinsk stat om området bebos av hundratusentals bosättare. Men frågan är hur stort hinder det är?

Det bor omkring 590 000 bosättare bakom det som kallas den gröna linjen, det vill säga gränsen från 1967. Men omkring 200 000 av dessa bor i 12 judiska bostadsområden i östra Jerusalem som med all sannolikhet kommer att fortsätta vara israeliskt även efter en fredsöverenskommelse.

Ytterligare 300 000 bor i stora bosättarblock väster om den israeliska säkerhetsbarriären, som också med stor sannolikhet till övervägande del kommer att fortsätta tillhöra Israel vid ett fredsavtal i utbyte mot andra områden som tillfaller den palestinska sidan. Återstår gör omkring 90 000 bosättare.

Dessa bor djupare in på Västbanken och behöver förflyttas vid ett fredsavtal.

Men av dessa 90 000 bosättare har över 30 procent visat intresse för att flytta frivilligt om omständigheterna för detta är goda, som kompensation för flytten och förlorad egendom med mera, enligt en opinionsundersökning från 2103-2014 (Blue White Future and the Macro center for Political Economics).

Slutsatsen är att bosättningarna givetvis är ett av flera hinder för ett fredsavtal men inte det största och inte det enda.

Det finns andra hinder. Hinder som Margot Wallström och andra borde tala oftare och högre om. Olika palestinska ledningarna har alltsedan 1930-talet avvisat samtliga fredsförslag förutom ett. Det har historiskt varit det avgörande hindret för fred. Deras krav att alla palestinska flyktingar från kriget 1948, då Israel bildades, och framåt ska ha rätt att återvända är ett annat hinder för fred. Och inte endast flyktingarna utan även deras barn- och barnbarn.

Det finns till och med ett unikt FN-organ för de palestinska flyktingarna, UNRWA, som arbetar för att permanenta flyktingstatusen för palestinierna – inte försöka assimilera dem i andra länder som annars är det vanliga.

Ett annat grundläggande hinder är bristen på en fungerande stat och en demokratisk kultur på den palestinska sidan. Nepotism, korruption, patriarkala strukturer och en godtycklig maktutövning kännetecknar det palestinska styret på Västbanken. Och på Gazaremsan styr än så länge terrororganisationen Hamas med järnhand.

Margot Wallströms fixering vid Israel som problemet, upptagenheten av bosättningarna och hennes blinda tilltro till det palestinska ledarskapet som en progressiv kraft har målat in Sverige i ett hörn utan någon som helt politisk möjlighet att spela en konstruktiv roll i en fredsprocess. Och det är synd.

Det är synd därför att fredsprocessen behöver en nystart och för att den svenska rösten hade behövts i en sådan process.

Ulf Öfverberg
Ordförande Samfundet Sverige-Israel Stockholm

Debattartikel publicerad i Västerbottens-Kuriren 26 oktober 2017

Fler artiklar